Tre år går fort

Söndagsbild

Det finns en del laddade ord som börjar på bokstaven s. Två är de tunga orden skuld och sorg.

Solveigs förslag

Jag har läst min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” x antal gånger. Först alla gånger innan den kom i tryck. Sedan ängsligt för att upptäcka missade korrekturfel. När det gäller det sistnämnda skulle jag kunna känna mig megastolt. Inte många författare och stora bokförlag mäktar med att minimera ”missarna”. Endast Ezter har berättat offentligt om ett stavfel. (Via skulle varit vita). Själv vet jag ett fel till som är svårt att hitta för de som inte är sportnördar. Jag valde att ha kvar det trots att jag kände till det innan tryck. Det blev som en sport för mig att behålla det. Orsaken var att texten i nästa stycke skulle kunna fallera vid en sen ändring om jag flaggade för en ändring.

Jag kan inte ta åt mig äran. Jag trodde att det inte fanns ett enda fel kvar efter alla mina lusläsningar. Då hade jag läst varje ord med snigelhastighet och granskat med luppen alla tecken och mellanrum. Tji fick jag. Först av Solveig och sedan av Kerstin med sin erfarenhet av redigering på jobbet. De två kvinnorna var mina två trygghetsplank.

Efter det har jag läst om boken några gånger på ”vanligt sätt” och varit nöjd. Ändå var jag för första gången skraj när jag efter en lång paus återläste den i april i år. Skulle jag känna på annat sätt? Bara tänka på allt jag kunde lagt till? För det var så att jag kunde gjort boken nästan dubbelt så tjock. Men jag mäktade inte med att betala för x antal ”tjocka” böcker och ett ännu högre porto till eventuella köpare. Inte heller ville jag gå ner till pocketstorlekstypsnittet.

Romanen höll. Mest är jag stolt över att de svåra ämnena skuld och sorg känns äkta. Jag kopplade dem till den erfarenhet som jag skaffat mig alltför tidigt i livet, till allt jag läst inom psykologi och medicin. Den som är bra på mycket annat och inte har den basen och referensramen, men älskar att ha åsikter skulle kunna hävda motsatsen.

Tillfället när jag gick från att ta fram de dammiga elva kapitlen av ett ungdomsmanus, efter att jag fått en smart idé i gungstolen som förstärktes under flera sömnlösa nätter, minns jag kristallklart. Under den långa process som tog vid, såg jag bara ett enda högt berg. Vuxensex. Hur skulle jag ta mig förbi det hindret? Det gick inte att skämta bort. Jag är nöjd med hur jag gjorde upp med mig själv för att lösa utmaningen. Ändå kan jag lova att jag skulle kunnat ”kopiera” Nora Roberts om jag haft det som en rolig skrivuppgift på ett författarläger. Men jag ville ha min nerv i varje blad. Något som jag stod för som författare.

Lena Sanders, Sebastian Rosander och de andra var mina kompisar under en lång tid. Ibland kändes det som de fanns på riktigt. Både när jag skrev i stugan i trädgården och lyssnade på sjuttiotalsmusik från gamla kassetter och när jag mitt i nätterna kunde komma på en ny infallsvinkel. De fiktiva ungdomarna kunde börja konversera med varandra så jag knappt hann med i tanken. Jag smög ut i köket och satte mig och skrev för glatta livet på lappar som jag snabbt rev av från inköpsblocket.
Det blev tomt och overkligt när vi skildes åt i maj 2013 och därför befriande när jag i smyg drog igång med nästa bokprojekt på hösten. Blogg i all ära. Men jag brinner för att försvinna in i fiktiva världar och glömma alla tillkortakommande min kropp signalerar till mig med jämna mellanrum. Jag fick ännu mer smak på ”egna böcker” efter uppföljaren, kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått.”

Samtidigt är jag helt beroende av hjälp med viktiga moment i processen. Den hjälpen har jag av förståeliga skäl inte kunnat yrka på under en lång tid. Jag är för gammal för att skriva saker enbart för skrivbordslådan eller Word dokumentmappar. Den uppmätta tiden känns för snäv. Allt kan ta slut när som helst. Om inte annat synen för mig.

Det har alltså funnits viktigare sysslor för mina nära och kära under en längre tid som kanske den uppmärksamma bloggläsaren noterat. Tur jag är bra på att lura mig själv och hitta lönngångar och surrogat som jag uppskattar till stor del. Innerst inne vet jag ändå vad jag helst vill.

Det råder stora förändringar av olika karaktär för vår familj inom en snar framtid. Jag hoppas ändå det finns plats för mig att en dag, få föda mitt tredje hårda barn. Kanske blir det bara en ringa upplaga för mina närmaste. (Danskt bokband även denna gång.) Marknadsföring orkar jag inte med. Det är den trista biten. Jag är för snäll, kroppen för svag fysiskt och jag brinner inte alls för det. Det är författandet som ger mig näringen och ”kicken”.
Helst skulle jag vilja sitta i ett litet hus med havsutsikt och skriva under några morgontimmar. Ta paus och gå längs med stranden i alla sorts väder. Äta och dricka något gott och nyttigt. Sova middag. Bli uppassad med massage och varma vattenaktiviteter för att väcka liv i trött gubbkropp med kroniska sjukdomar av olika dignitet. Åka iväg till varmt land från oktober till april för att skona leder och tristess. Givetvis med samma möjligheter med havsutsikt, sandstrand, god mat och dryck. Trevligt litet torg med utomhusfik på gångavstånd. Fina blommor att vila ögonen på då och då. Musik & sångframträdande under ljumma kvällar. Fler i-krav har jag inte.  😀
Ni som lärt känna mig inom bloggvärlden förstår att jag har distans till mig själv och ironiserar. Jag har det riktigt bra som jag har det här. Allt kunde varit sämre. Livet är bara ett lån som det gäller att förvalta så gott det går. Spela med de spelregler som erbjuds. ❤

Tre år går fort.

Här kommer ett flott erbjudande som gäller fram till fredagen den 3 juni.

”Mina fotsteg i ditt hjärta” fyller 3 år (trotsålder) och det firar jag här på detta sätt.

Är du intresserad av att beställa en bok av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” gör du som det står på länken. Men bokens pris för bloggbesökare är endast 100 kr fram till 5 juni 2016. (Alltså 100 + porto 49 = 149 kr)
OBS! ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ingår inte i kampanjen. Den fyller inte år förrän i oktober.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Du får ha en trevlig avslutning på sista vårmånaden och en bra början på sommaren. Själv vill jag ha hem min älsklingspusselbit på heltid om tre veckor och helst i ett stycke. Först behöver hon landa i kropp och själ och avsluta sitt examensarbete i Kristianstad. Sedan vill jag att vi hittar på lite av varje i lagom dos. Jag har roat mig med att leta möjligheter på nätet och gjort upp pedagogiska uppställningar.  😀
Tyvärr måste vi inom kort tid bestämma oss för vilken bil vi vågar chansa på.

Till mina lekkompisar kan jag berätta att ni ska få en sommarläxa.  🙂
Minigolfuppdraget stängs 1 juni klockan 20.00. Det är den tiden/klockslaget som gäller. Jag kommer inte att vara hemma just då.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag.  ❤

 

Annonser

En författares försvarstal

Omslagebild

Blogginlägg nummer 900.

Jag har en blå pärm som det står Rosor & Ris på. I den har jag kontinuerligt satt in papper med åsikter om min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Med tiden har pärmen blivit riktigt ”tjock”. Nu tänkte jag inte prata om de vackra rosorden, de allra vackraste är privata mail och hederliga gamla brev från nöjda läsare, istället ska jag plocka fram ett av de tre riskorn som finns i pärmen. Det som kom från Småland, från den enda bloggaren som sågade mig. Egentligen hade jag förberett mig för många fler bloggsågningar – för smaken är som baken…

Att ha olika åsikter är främjande. Att ”lura” läsare i en recension är inte samma sak. Om kvinnan hade låtit sina ord stanna i sin blogg, inom sin läsekrets, hade det inte skadat mig eller SolBo Förlag. Jag hade som privatperson blivit sur och skakat på huvudet åt det felskrivna och varit besviken över att hon la fram det på felaktiga grunder.

Antagligen kliade det så mycket i Ylvas fingrar att hon måste berätta det för ”hela världen”. Därför lämnade hon som ENDA person en recension på Adlibris. Sorgligt med tanke på att flera personer hade köpt en osignerad bok därifrån. Jag har kvitto på att en del tyckte om boken, om jag ska tro på orden i deras bloggar och meddelande på Facebook, men de kanske bara var snälla. 🙂

2 blogginlägg länkar till den här boken

Mina fotsteg i ditt hjärta

‎2014‎-‎04‎-‎04  Ylvas läsdagbok

Kulturkullan

‎2014‎-‎03‎-‎16  yfronten

Så här skriver Ylva: Mina fotsteg i ditt hjärta. utläst 140404. Mina fotsteg i ditt hjärta av Bosse Lidén Detta boktips fick jag av författaren själv, som kommenterade på min andra blogg x. Det är ju roligt! Inte för att jag hittar i Halmstad men det är ändå trevligt att läsa om en plats som ligger nära (73 km härifrån). Det är en söt kärlekshistoria och en berättelse om en barndom som tyvärr slutar tragiskt med en olycka när huvudpersonen Sebastian är tolv år som gör honom mycket äldre på ett ögonblick. Jag tycker om handlingen men irriterar mig på det överlastade språket, som inte känns naturligt för tolv-trettonåringar och är fullt med klyschor och liknelser som haltar.
Det var bara att krypa till korset och erkänna. Jag hade haft en stark känsla som aldrig gått över. Jag hade vandrat en lång väg. Bestigit branta berg. Vandrat i mörka grottor. Gått vilse på okända stigar. Hoppat av på fel stationer. Stundtals varit på gränsen till korkad. Jag hade nästan alltid tagit fågelvägen, den lätta vägen. Till slut hade jag äntligen kommit fram till slutsatsen att man måste vara ärlig mot sig själv. Det finns ingen hemlig genväg. Man måste helt enkelt känna det man känner och vara den man är. (sid 270-271) Här är visserligen personerna vuxna, men för det behöver de väl inte vara vandrande väggord?
Sebastian ska fylla tretton år. Han leker en farlig lek med klasskompisen Sonny.
De kallar det Hårdare än plåt och tävlar om vem som kan kasta sig ut i gatan närmast framför en bil. Hösten 1974 byter han intressen plötsligt och det enda som betyder något är Lena. Lena går i samma klass och de börjar skriva hemliga brev till varandra med sju frågor. Trettio år senare återvänder Sebastian till Halmstad för att få svar på vad det var som hände den där hösten.

Författarens försvar:
Mina spontana förstaord: Orutinerat att avslöja vad som händer i slutet av en bok. När hon sätter citattecken om hela långa mittenstycket och lägger in det direkt efter det att hon skrivit om tolv-trettonåringar som har ett överlastat språk, får hon det att låta det som att det är så här de pratar, vilket inte stämmer med sanningen i boken. Sebastian Rosander är tretton år när boken startar, inte tolv. Frågan är om Lena Sanders kommer att få uppleva sin trettonårsdag. Det är en annan hemlig story som en ny läsare bör få uppleva på egen hand.

Jag har ett väl utvecklat minne när det gäller saker som hände förr i tiden. Ber du mig däremot att redogöra för vad jag åt till lunch för några timmar sedan kan jag sväva på målet. Efter att jag bestämt mig för att startpunkten skulle vara 1974, året då ABBA nådde sina framgångar i Brighton, plockade jag fram min gamla Philips rullbandspelare.
DSCN7530

Det var speciellt att lyssna på min och mina gamla kompisars röster från den tiden. Höra inneord, slangord och den fulsnygga dialekten.

I stugan i vår trädgård satt jag i många månader och skrev och lyssnade på sjuttiotalslåtar. Jag läste under en lång period faktaböcker och självbiografier som handlade om min barndomsstad Halmstad och googlade på nätet. Jag pratade med kompisar om olika minnen och saker som jag antecknade i ett handskrivet block, tog kontakt med några experter. En stor fördel är att jag under några år läste allt inom ämnet psykologi och hade då en förmåga att läsa mig till mycket. Jag har jobbat med barn och ungdomar med stora problem och träffat psykologer av olika slag. Min praktik hos två skolpsykologer präglade mig mycket under en lång tid. När barn och ungdomar råkar ut för olyckor, sjukdomar som kan vara kroniska eller livshotande, kan de reagera på olika sätt. Yngre barn kan regrediera eller bli lillgamla.

Bild åtta

I min debutbok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” förekommer det både sjukdomar, död och skuldkänslor. Jag speglar trettio år i en mans liv, från det att Sebastian Rosander är en naiv, sportgalen, musikälskande trettonårig grabb med många kompisar och ringa erfarenhet av det motsatta könet. Plötsligt kommer förälskelsen som ett blixtnedslag och inget blir som förut. Allt kunde blivit sockersött, men då händer det olika saker som får konsekvenser. Sebastian valde förmodligen inte rätt väg, men han lärde sig mycket av livet och allt det hemska gav något gott tillbaka. Under trettio år får läsaren följa hans liv och bjuds förhoppningsvis på många skratt, spänning, nostalgi, musikminnen och ungdomskärlekens problematik och starka känslor.

Ylva gör sig lustig och förvränger sanningen när hon sätter citattecken om ett stycke ur boken och får det att framstå som om tolv-trettonåringar pratar på detta sätt.  😦  Istället handlar det om tankar, en slutsummering av en 43-årig riktigt välutbildad man som under trettio år burit på en skuld som både han och jag önskade ingen medmänniska fick uppleva. Mannen har läst tolv år på universitet och gått en specialistutbildning. Det förekommer ingen ”dialog”. Bara inre tankar som huvudpersonen knappast behövde ringa till Ylva för att fråga om han fick tänka.

Ylva inser tydligen sitt misstag och försöker ursäkta sig under 12 ord innan hon fortsätter, men då har hon redan lurat alla Adlibris-läsare, som inte redan bestämt sig för att läsa något av författaren Bosse Lidén, plus de personer som känner någon som berättat att boken är klart läsvärd, men som hittar den här recensionen. Adlibris-läsaren tror att det handlar om Världens sämsta bok från en okänd författare, utgiven på ett okänt bokförlag. Inte nog med det. Ylva förekommer två gånger på Adlibris. Den som trycker på länkarna hamnar på hennes bloggar. Inte på risorden om min bok utan på hennes sista blogginlägg. Ett tragikomiskt, tekniskt misstag som bara gör mina kompisar gladare. Eller var det ett originellt sätt att ragga bloggbesökare?

Slutord: Tänk om Ylva har rätt. Bäst du tar chansen innan det är försent. Ta själv reda på om det stämmer att ungdomarna pratar som vandrande väggord. Beställ direkt en signerad bok!
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Betänk bara, att om du inte har levt under mitten av sjuttiotalet, i Halmstad, kanske du inte vet allt. Istället kan du bli road och oroad av det som händer. Mitt mål var att det skulle märkas att Sebastian blev äldre allt eftersom handlingen fortskred. Att skippa deras uttryck och slang skulle förringa totalupplevelsen.

Då tycker jag det är mer störande att många ”moderna” böcker de sista åren innehåller partier i kursiverad stil på olika språk, som inte översätts till svenska.

Kan jag få en kopp latte! Tack!

Ps. På sin egen blogg tycker jag att det är okej att skriva och göra som man vill. Besökarna bestämmer själva om de vill titta in eller inte. Flyttar man över sina åsikter till mer offentliga sammanhang bör man ha mer kött på benen och vara påläst. Det kan finnas ett personligt skäl till att man inte förstår. I det här fallet tror jag att det till stor del handlar om ålder och dialekt. (Det bygger jag på att Ylva via bloggkommentarer delgav mig att hon inte förstod uttryck.) Men att göra om en vuxen fiktiv människas funderingar och få det att låta som om det är tolvåringars sätt att uttrycka sig i boken, det var oförlåtligt slarvigt gjort.  😦  Ds.

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol av något slag. Jag har skrivit det jag vill ha sagt.