Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Fjärde boken i serien om Kurt Wallander; ”Mannen som log”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) och fira att det 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut.  ❤

Ett

”Vad vi har anledning att frukta
är inte de stora männens omoral,
men det faktum att omoral ofta
leder till storhet.”
                      DE TOCQUEVILLE

Fjärde boken i Wallandersviten:
Mannen som log, 1994, 372 sidor. Ordfronts förlag.
Engelsk Titel: The Man Who Smiled. Publicerad i 25 länder.

Personligt:
I morse drabbades vi av strömavbrott. Hela Ystad släcktes ner. Det har hänt alldeles för många gånger sista tiden. Vid varje tillfälle kan jag inte låta bli att tänka på boken ”Mannen som log”.

Tidsintervall:
Boken startar i den skånska dimman 11 oktober 1993 och slutar på julafton samma år. Den kortaste tidsintervallen av de då fyra utgivna böckerna.

Huvudperson:
Kurt Wallander. Förste Kriminalkommissarie. Bor på Mariagatan.
Två
Ett av Skånes Pågatåg har givetvis detta för och efternamn.

Familj:
Linda. Dotter. Far och dotter har bara telefonkontakt under den aktuella ”boktiden”. Hon arbetar som lärling på en möbeltapetserarverkstad.
Kristina. Syster som bor i Stockholm. Telefonkontakt under sjukskrivningstiden.
Far Karl Wallander. 80 år. Nygift med sin trettio år yngre hemhjälp,
Gertrud Andersson. 50 år. Lyckligt gift med Karl Wallander.

Kollegor:
Otto Björk. Polismästare. Har magrat. Han hade aldrig behärskat sin chefsroll. Positionen härskade över honom.
Martinson. Fantasifull och energisk, men emellanåt också slarvig. Ständigt snuvig. Ebba. Receptionist och alltiallo.
Karl Evert Svedberg. Kliar sig ständigt på flinten. Bor på Lilla Norregatan.
Ann-Britt Höglund. Utexaminerades från Polishögskolan tre år tidigare med mycket höga betyg. Ung. Kom ursprungligen från Svarte.
Peters och Norén. Radarparet är kvar.
Sven Nyberg. Teknisk expert. (kriminaltekniker)
Per Åkesson. Åklagare. Sover middag trettio minuter på kontorsgolvet varje dag. Döljer en stor hemlighet för sin fru.
Ove Hansson. Har haft Kurt Wallanders kontor under sjukskrivningen. Är ständigt på fortbildningskurs. Rädd för att bli ifrånsprungen. Är emot kvinnliga poliser, anser dem vara odugliga som spanare. Hansson dyker upp först den 25 november. Då har han varit på fortbildning i en månad i Halmstad.

Personer utanför polishuset:
Roslund. Polis i Malmö.
Gustaf Torstensson. 69 år. Advokat. Jobbar mest med ekonomisk rådgivning. Pedant. Original. Gick att ställa klockan efter.
Sten Torstensson. Advokat. Kollega och son till Gustaf. Ungkarl. Företrädde Kurt vid skilsmässan från Mona. Har även träffat Kurt privat vid några tillfällen.
Niklasson. Äger en bilskrot.
Baiba Liepa i Riga.
Doktor Alfred Harderberg. Mannen på Farnholms slott. En av landets för närvarande mest framgångsrika affärsmän.
Kurt Ström. Säkerhetsvakt på Farnholm. En gång i tiden var Kurt polis i Malmö och kollega till sin namne Kurt Wallander.
Anita Karlén. Sekreterare åt Alfred.
Jenny Lind. Sekreterare och inte sångare hos Alfred.  😉
Martin Oscarsson. Limhamn. Tidigare revisionschef vid Malmöhus Läns Landsting. Numera pensionär.
Lars Borman. Landstingsrevisor.
Egil Holmberg och Stefan Fjällsjö. Konsulter.
Lisbeth Norin. En grävande journalist.
Sten Widén. En gång i tiden Kurts bästa vän. Driver hästgård. Denna gång bor det tre unga tjejer som varit på driven, på hans hästgård.
Sofia. 19 år är en av dem. En skärpt och orädd tjej.
Roger Lundin. Märkligt namn. En gång i tiden var det ett alias som döptes i en grön folkvagnsbuss i mitt privata liv. Nu är det ett alias för Kurt Wallander. 😉
Richard Tolpin. Född i Sydafrika. Rådgivare eller livvakt?
Maurice Obadia. Belgier. Rådgivare eller livvakt?
Alfred Hansson. Vimmerby. Kompis med en buktalare.
Sonja Lundin. Kanslist på advokatbyrån.
Fru Dunér. Advokatbyråns sekreterare.
Tre

Kurt Wallander svängde höger vid Hotell Continental och sedan höger igen för att komma in på den smala Stickgatan. Han gjorde en tvivelaktig parkering halvvägs uppkörd på trottoaren utanför det rosa, på Stickgatan 26 där Berta Dunér bodde.
(Undra om ägarna målat huset rosa efter det att boken kom ut eller om det var rosa redan tidigare. Jag tror det förstnämnda.)

Bokens dos av kärlek åt Kurt: ❤
Han sänder ett brev till Baiba i Riga varannan månad och får svar. Han har betraktat henne som sitt privata skyddshelgon.

Den 22 november skrev Kurt ett brev med en inbjudan till Baiba om att komma till Ystad och fira jul och nyår.

Den 10 december kom ett brev från Riga som gjorde Kurt väldigt upprymd. Under några lyckliga timmar tänkte han inte en tanke på fallet.

Kurts bil:
En gammal Peugeot utan larm, som går en hemsk bildöd till mötes. Sedan har han en hyrbil (Volvo) medan han går och drömmer om en Nissan.

Kurts karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri i denna roman:
Han lånar pengar av sin far för att köpa nya möbler, men skälet är att köpa biljetter till en treveckorsresa till Thailand.

Han berättar inte för sina kollegor om Sten Torstenssons besök i Skagen, en vecka innan advokaten blev mördad.

Han norpar två ostsmörgåsar i en matsal på kursgården i Höör.

Han ljuger för sina kollegor om att Kurt Ström inte ville ha något i utbyte.

Kurts hälsa:
Onsdagen den 10 juni 1992 blev Kurt Wallander sjukskriven med omedelbar verkan. Diagnos: Allvarlig depression. När vi bjuds in igen som läsare har han varit sjukskriven i lite mer än 16 månader. Bara att han fortfarande lever är oväntat med tanke på hur han levt i Karibiska världen och i Thailand. Det är först när han hittar oasen Skagen, som läkningsprocessen inleds med det långa arbetet att bli människa igen. På Jyllands yttersta utpost, på stranden mellan klitterna och de två haven tas de första stegen.

Han har magrat och kan ha kläder som han inte fått på sig de senaste sju-åtta åren.

Känslan av att hans inre var som ett utbränt krigslandskap minskade inte.

Alla papper är skrivna. Det återstår bara en namnteckning på Björks kontor. Sedan är Kurt Wallander snart en före detta polis. Då kommer Kurt med sin replik.
”Jag går i tjänst i dag igen. Jag ska kontakta läkaren så han friskskriver mig. Jag mår bra. Jag vill arbeta igen.”
(Detta är inte sant. Men en dödsannons i Ystads Allehanda bär på sanningen.)

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
”Orsaken kan ibland komma efter verkan. Som polis måste du alltid vara beredd att tänka tvärtom. ”

Rydberg skulle manat mig till tålamod.

”Ett polishus är i grunden byggt som ett fängelse. Vi lever som spegelvända avgjutningar av varandra, tjuvarna och poliserna. Vi kan egentligen aldrig veta vem som egentligen är innanför eller utanför murarna.”

”Poliser har en tendens att i tid och otid säga att dom ingenting vet. I själva verket vet vi alltid mycket mer än vad vi tror.”

”Vi måste ständigt växla utsiktstorn. Annars blir våra överblickar meningslösa. Hur komplicerad en utredning än är måste det finnas en möjlighet att beskriva den för ett barn. Vi måste se enkelt utan att för den skull förenkla.”

Nyckelspår & Villospår:
Skånsk dimma, pinnstol, docka, ikonsamling, landmina, en italiensk pistol, en asiatisk bilbomb, en tom platsbehållare och en buktalare.

Fyra
Advokatbyrån låg i ett gulputsat stenhus vid Sjömansgatan, inte så långt ifrån den gamla och snart färdigrenoverade teaterbyggnaden. En polisbil stod parkerad utanför, och på den motsatta trottoaren stod några åskådare och diskuterade det som inträffat. Det blåste en byig vind från havet och Wallander huttrade till när han steg ur bilen.

Fem
Hon gick in på konditoriet. Wallander stod kvar och iakttog de personer som passerade utanför. När han var så säker han kunde vara på att ingen följt efter henne korsade han hastigt gatan. Han ångrade att han inte hade tagit någon med sig som kunde ha hjälpt honom att hålla uppsikt. Han upptäckte henne genast när han kommit in på konditoriet. Hon hade satt sig vid ett hörnbord. Hon såg på honom utan att hälsa när han kom fram till bordet. 

Kopplingar till tidigare böcker:
Han tackade för den musikanläggning som de hade samlat ihop till och gett honom förra sommaren. (Den vita lejoninnan) Storyn om hur han träffade Baiba och hennes man Karlis dras upp. (Hundarna i Riga)

Han såg sig själv bevittna hur en människa blev skjuten med ett skott rakt genom pannan, och han skjuter sedan själv och … (Den vita lejoninnan)
Sex
”Jag känner igen er, sa mannen i stolen. ”För nåt år sen skrevs det mycket om er … det var nånting med en bil som brann på Ölandsbron … jag minns det eftersom jag var sjöman på den tiden det inte stod en bro i vägen.” (Den vita lejoninnan)

Han hade själv en gång medverkat till att ett pass hade blivit förfalskat. (Den vita lejoninnan)

Han påminde sig den gången han kraftigt berusad kört bil och blivit stoppad av Peters och Norén … (En mördare utan ansikte)

Han märkte hur han plötsligt var tillbaka till händelserna året innan, till döden som väntade där ute i dimman. (Den vita lejoninnan)

Grodor i boken:
Rydberg dog inte på våren utan i januari 1991.

Han skötte er skilsmässa för nio år sen, svarade Berta Dunér. Ni har gott minne, sa han. Bosse Lidén tycker att både Berta, Kurt och Henning tar rejält fel där.

Det är inte snart två år sedan han försvann in i sin långa tystnad. Hans far som nästa år skulle fylla sjuttiofem fyllde honom ständigt med motsägelsefulla känslor. Sanningen borde vara åttioett år.

Upptäckte en av sin fars tavlor i Helsingborg. Hände för 4 år sedan i Kristianstad. Sanningen: Tre år är rätt.

Kuriosa:
Under den andra resan till Skagen slutade Kurt tvärt att lyssna på opera. Istället köpte han kassetter med popartister.

Fortfarande detonerar det ibland minor som lades ut under första världskriget.   😦

Kurt gick på en av toaletterna och spolade ner de antidepressiva tabletter han hade i en burk i byxfickan.

Engman som ersatte Näslund tycks ha gått upp i rök.

Nu har det blivit E65 mellan Ystad och Malmö.

En gång övernattade faktiskt Inga Tidblad på hotell Linden.

En trojka med Wallander, Nyberg och Ann-Britt uppstår.

Fars tavlor:
Wallander skulle just sätta sig i en stol när han upptäckte en tavla som hängde på en av väggarna. Först trodde han inte sina ögon. Sedan insåg han att det var en av hans fars tavlor, en av varianterna där tjädertuppen saknades. (I ett hem i Helsingborg.)

Plats som jag är nyfiken på:
Drabbades av en längtan att återse Skagen som jag har fina personliga minnen från.
Sju
Många år tidigare, när Linda var nyfödd, hade han tillbringat några sommarveckor på Skagen med sin fru Mona. Han mindes veckorna som bland de lyckligaste han upplevt i sitt liv. De hade knappt med pengar, bodde i ett läckande tält men var uppfyllda av en känsla att befinna sig i livets och världens mittpunkt. 

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Mannen på Farnholm hade blod på händerna.

Det var inte benen som ledde honom utan det var hans oroliga tankar.

En bit av min själ har ersatts av en protes.

Han betraktade sin instinkt med respekt. Den kunde både vara hans mest pålitliga inre budbärare och hans värsta fiende.

Det var som om någon oväntat steg in på hans kontor ute på den oändliga stranden.

Blomsterängar och träsk. Livet igenom lever man med ett ben i vardera.

”Varför valde du att bli polis och inte präst?” ”Jag blev våldtagen. Det ändrade allt i mitt liv.”

Man brukar säga att minan är världens billigaste och trofastaste soldat. Man lägger ut honom och han stannar där han är, i hundra år om man så vill. Han bara finns där och väntar. Tills nån kommer och trampar på honom. Då slår han till.  😦

Jag är en man som skrattar för sällan, tänkte han. Utan att jag har märkt det har min medelålder drivit mig mot en kust, full av dystra undervattensskär.

Vi kan kalla det en fyra. En person trampar på minan, svarade kapten Lundqvist. Sen krävs det tre man för att bära bort honom ur en eventuellt pågående strid. Alltså har minan slagit ut fyra personer ur truppen.

Vänlighet, tänkte han. Annars kommer hon att regla alla sina inre dörrar.

Det påstås ju att det döljer sig ett brott bakom varje förmögenhet.

Wallander tänkte att det var något som hade förändrats.
Sedan insåg han vad det var.
Leendet var borta.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
När han kommit in på sitt kontor och stängt dörren märkte han att han var genomsvettig. Han tog av sig kavajen och skjortan och började torka sig på gardinerna. I samma ögonblick öppnade Martinson dörren utan att först ha knackat. Han hajade till när han fick syn på den halvnakne Wallander.

”Kan du tänka dig någon form av brottslighet som minskar”?
”Stölder av svartvita teveapparater”, sa Kurt till sist.

Privat sorg:
Det är mycket som tynger Kurt Wallander. Han har dödat. Varit nära att mista sin dotter.

Åtta
”Polisen i Simrishamn ringde. De anhöll din far. Han hade börjat slåss inne på Systembolaget i Simrishamn. Det hade tydligen gått våldsamt till”, sa Svedberg. 

Antal mord/dödsfall:
4 st.

Antal urdruckna kaffekoppar:
87 st.  😀
Nio
”Prunus” 1962-65, dekor Stig Lindberg.
(Foto från Lidéns Samlingsmuseum.)

Bosse Lidéns betyg:
5/5  😀

Sista tre meningarna:
Hon kom som en av de sista.
Men det var hon, Baiba Liepa.
Hon såg ut precis som han mindes henne.

Tio
På torsdagsmorgonen den 23 december gick Kurt Wallander tvehågset till Österportstorget i Ystad och köpte en julgran. Det var en dag med disigt väder, det skulle inte bli någon jul med snö och vinterstämning i Skåne 1993. Han valde länge bland granarna. 

Baksidestext:
En gråkall oktoberdag i södra Skåne. Dimman ligger tät över slätten när advokat Torstensson färdas hem till Ystad i sin bil. Plötsligt skymtar han mitt på vägen en människa fastspänd på en stol. I sista stund får han stopp på bilen. När han kliver ur bilen fäller ett fruktansvärt slag honom till marken. Samtidigt vankar Kurt Wallander fram och åter längs en dyster sandstrand på Skagen. Han är deprimerad, utbränd och har bestämt sig för att avsluta sin karriär som polis. Men advokat Torstenssons död, som några dagar senare följs av ett mord på hans son och kompanjon, tvingar Wallander att tänka om. Snart är han inblandad i en härva av ekonomisk brottslighet på högsta nivå och hans motståndare är en man som inte hindras av några moraliska skrupler.

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.