Film sjutton av femtio

Sweet home Alabama

Sweet home Alabama OBS. Idag tre stycken filmtips för att komma ikapp vecka sjutton.
Genre: Romantisk komedi, 104 minuter, 2002
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 36/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritscen/kommentar: Direkt i filmens upptakt. Det är åskväder. De två tioåringarna befinner sig på stranden. ”Varför vill du gifta dig med mig?” ”Så att jag får kyssa dig när jag vill.”

Egna ord: Denna film har en speciell plats i mitt hjärta. Vi hade på våren 2009 bestämt oss för att vi skulle ha fredagsmys i filmsoffan. Den 3 april var det dags för minstingen i familjen att dra en lapp från en plastlåda med 17 lappar. Lizettes önskan var av någon personlig anledning att det skulle stå ”Sweet home Alabama” på lappen. Jag stod färdig med kameran för att föreviga ögonblicket när L gör ett glädjetjut. Nu i efterhand kan jag fundera på om teaterapan smart nog hade gjort en prick på just den lappen. I en annan burk med 17 lappar med vad vi skulle ha som tilltugg, drog hon lappen med texten Naturgodis. Inte kunde vi denna premiärkväll ana att det skulle bli 185 filmer och tio säsonger. Jag har sett om denna romantiska komedi 7-8 gånger. Första gången fick den bara en åtta i betyg av mig. Antagligen var jag försiktig för att jag visste att det fanns flera pärlor av de andra sexton filmerna i hyllan. För denna film växte snabbt när jag såg om den. Den är ytterst charmig och rolig. Även om jag tyckte att den allra första biten inte intresserade mig och var rädd för att det skulle bli en ytlig pladderfilm. Något modelejon har jag aldrig varit…

Baksidetext: Melanie Carmichael (Reese Witherspoon) är på väg mot det perfekta livet. Sedan hon lämnade småstadstillvaron i Alabama efter High School, har hon gjort kometkarriär och blivit en av New Yorks hetaste modedesigners. När sen stadens mest eftertraktade ungkarl, son till New Yorks borgmästare, friar till henne säger hon givetvis ja. Det är bara en hake – hon råkar fortfarande vara gift med sin ungdomsförälskelse Jake, som hon lämnade för sju år sedan. Melanie återvänder till Alabama för att ordna upp skilsmässan med Jake – innan hennes blivande make och mäktiga svärmor får reda på sanningen…

Dagens fråga: Hur viktig är musiken i filmen för dig?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Annonser

Nu ska vi ha möte

När min fru Solveig säger så brukar jag få gåshud. Helst om hon använder den mjuka radiorösten. På avstånd har jag noterat att hon farit omkring i huset. Det står lådor lite överallt. Jag skulle gjort mig oanträffbar, tänker jag desperat.
”Vi måste ha möte du och jag. Sätt dig på sängen.”
Så kommer de fram. Plagg efter plagg. Minne efter minne. Solveig skrattar elakt åt en rosa Hawaiiskjorta och en t-shirt med texten VILD OCH VACKER.
”Skjortan hade jag sommaren 1980.”
”Men lilla gubben. Vad gullig du måste ha sett ut. Stod tjejerna på rad?”
”Självklart. Kö ända ner till Tylösands strand. Helt inne den sommaren på Beach Club.”
”Myrorna eller skräpkassen? Du väljer.”
Kolera eller pest ekar det obehagligt i mitt huvud innan jag bestämmer mig för att bjuda upp till kamp.
”Sparas. Det räcker med en tre-liters fryspåse för detta möte. När är det fika?”

Snabbt fixar jag till en gemytlig fikastund på altanen. Blandar manlig taktik med nytta. Doften från det nybryggda kaffet och de nyttiga wienerbröden skapar effektfullt en stunds tidsoas. Taktfullt leder jag in samtalsämnena på rogivande spår. Stryker med en hand längs med hennes ryggrad. Knådar mjukt hennes axlar. Känner hur min fru slappnar av i överkroppen. Hon har det bra. Jag har det bra. Då går det fel någonstans. En osynlig ström av energi får både hennes stol och kropp att hoppa till.
”Då kör vi vidare. Tack för fikat.”

Vad gick fel? Skulle jag lagt upp fler saker på kakfatet? Valt det koffeinfria kaffet? Sprätt upp ett hörn av ett paket med kamomillte och diskret… valt en mycket äldre fru?

Det är hårda förhandlingar. Solveig spelar på att vi snart ska flytta till en mindre bostad. Jag kontrar med att det kan bli hårdare tider. Då undrar hon om jag ska ta på den rosa skjortan igen. Samtidigt nynnar hon på ledmotivet till Rosa Pantern-filmerna innan hon börjar sjunga refrängen till Björn Skifs dänga ”Vild och vacker”. Så böljar det fram och tillbaka. Det mesta packas ner i en låda. Vi är som sagt på väg att flytta. Vår bastu är packad med fyllda flyttkartonger. På en av dem står det med stora bokstäver. Minnen Solveig. På tretton andra står det nästan samma sak. Bara ett ord skiljer texten år. Minnen Bosse. När jag blivit pensionär ska jag ta fram sakerna igen. Hoppas att jag får ha minnet kvar. Chanserna ökar i takt med att kläderna blir äldre. Det är mest närminnet som sviktar på ålderns höst. Långtidsminnet kan vara kristallklart. Till Solveigs försvar ska nämnas att hon aldrig slänger något som är mitt utan att fråga först. Trots att hennes väninnor kommer med brutala råd.
”Det är bara att slänga. Frågar jag aldrig om.”
”Är du så dum att du frågar först? Då blir det blankt nej.”
”Vi skulle aldrig kunnat bo kvar om allt hans skräp skulle sparas. Bevare mig.”

Förstår inte de så kallade väninnorna att det blir djupa sår i själen? Vi män kommer aldrig över det. Det är som att klampa in med sylvassa högklackade skor i vårt innersta. Rispa rakt i våra navelsträngar med blänkande instrument. Vi har ju en plan… eller till och med tusen planer… det är därför vi inte slänger saker hur som helst.

Jag är imponerad över mig själv. Vissa gånger har jag överträffat verkligheten. Solveig har undrat över om jag har haft feber. Lagt sin hand på min panna. Låtsas svimma själv. Helst om det har varit något stort som jag gått med på att slänga; en kavaj eller en vinterjacka. Jag har märkt att det går lättast om jag snabbt säger ja samtidigt som jag tittar åt ett annat håll och tänker på något roligt. Då går skilsmässan smidigast. Jag överlever intermezzot.

Vilken är då flyktvägen? Finns det ingen säkerhetslina? Jodå. Man kan erbjuda sig att ta med sig kassen när man ändå ska åka och tanka. Bakom den gröna containern kan jag lite diskret fiska upp en rosa skjorta. Okej. Den geniala planen har sina brister. Lyckas bara en gång. Men det finns en ljusare framtid. Även Solveigs närminne kommer att klicka.
”Slängde vi inte den rosa skjortan förra året innan vi flyttade hit?”
”Nja… Jag har bara haft en”, kommer jag att svara uppriktigt.

Har jag skrivit att jag tycker att ekorrar är gulliga djur? Förståndiga små hoppiga varelser med ett stort inbyggt samlarhjärta…