Allt har en baksida

Varför är vi släkt? Det händer att jag önskar att vi levde två olika liv och inte behövde träffas så ofta. För han och jag är inte världens bästa vänner längre eftersom han krånglar en hel del. 😦
Vilken hissnande tanke det är. Vi har levt tillsammans i hela mitt liv. Från dag ett en kall februaridag till denna sekund.
Jag tycker att han var snyggare och snällare förr. Antagligen har han (jag skriver han annars känns det väldigt konstigt) liknande åsikter.
Allt i livet har sina för- och nackdelar, sina fram- och baksidor. Här kommer hans baksida offentligt på bloggen. Snygg va? 😉

12092757_746168948828546_1541697535_n0001

Givetvis skyller han allt på mig. Det var jag som placerade honom på spikmattan. Jag som somnade och inte vaknade efter en kvart.
Räddningen denna gång var att Lizette kom hem med ett tidigare tåg från skolan och väckte mig.
Det var värre en morgon för några år sedan när klockradion gick igång. Under natten hade jag tröttnat på att ligga och vrida mig och inte kunna sova. Därför hämtade jag spikmattan och la mig med bar överkropp på sängen. Ganska snabbt somnade jag gott. Vilken brännande värme 4-5 timmar senare. Synd att ingen tog ett kort då.
Kram från Bosse Fakir

OBS. Detta är inget kåseri utan inlagt på kategorin Lite galet.

Annonser

När det rinner över

”Du spyr inte på fröken nu?”
”Pappa. Måste jag gå?”
”Tänk bara positivt. Du är snart hemma igen.”
”Jag har typ fyllt en hink i natt.”
”Det är en fin kräkvinter… fin vinterdag menar jag. Är idrottskläderna med? Fick du bort det värsta kräket på matteboken? Jag ska på ett viktigt möte om en halvtimme.”
”Nu kör det i magen igen.”
”Den måste vara tom nu. Bara lite galla. Se så. Du får ösa på så du inte missar skolbussen. Ta med en plastpåse. Ta ingen ny. Ta den med brödsmulor i.” …

Smakprov nio av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_26030096

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Rita-gissa-spring

Kåseriet är hämtat från arkivet. 🙂

När mina döttrar kom hem med sina nya skolscheman blev jag avundsjuk.

Jag älskade att färglägga nya fräscha scheman. En färg för varje ämne. Med stor omsorg valde jag i kritasken med sextiofyra olika färgnyanser. Mina favoritfärger blå och lila gick på grundskolan till idrott och långraster. Träslöjd fick alltid brun färg. Jag gillade inte färgen eller ämnet. Orsaken kallades guldgruvan. En kortväxt äldre slöjdlärare som ofta skrek så att guldtänderna blottades och syret i slöjdsalen höll på att ta slut. Helst när han retade sig på ”lakritstrollet”. Gert var en snäll, storvuxen, svarthårig och lat klasskamrat. Mobbing från katedern var tillåtet på sjuttiotalet. I alla fall på vår skola.
”Halleluja. Ditt feta lakritstroll. Ska du få ändan från stolen någon jä… gång innan terminen är slut.”
Jag var en väluppfostrad elev och blev knäsvag av de oväntade utbrotten. Det gällde att inte vara nära en borrmaskin eller hålla vänsterhanden för nära sågen när läraren vrålade till. Tyvärr jag hade inte ögon i nacken. Guldgruvan kunde ställa om från noll till ett vulkanutbrott på en nanosekund.
Han kan inte ha varit religiös trots att hans favoritord hörde bibeln till. De andra favoritorden osade mer, än passade in i den gamla heliga boken. Det skulle gått åt en hel tvål för att tvätta rent munnen på honom. Ingen elev tänkte på hans riktiga namn. Det var visst Lennart Johnsson. Alla sa bara Guldgruvan.

Under alla mina år på högskolan och universitetet fortsatte jag med mina invanda schemafärgningar. Nu var det inte kritor utan överstrykningspennor i olika färger som gällde. Flera av mina kurskamrater smittades av färgsysslan vilket bara var trevligt.

Vår familj flyttade för ett tag sedan. Våra två flickor tvingades byta skola. Det gick bra för dem och de smälte snabbt in i gemenskapen. Värre var det för mig när jag fick se deras scheman. Jag blev helt förvirrad. Stackars töser. Hur ska det gå för dem? Jennifer hade inte ens ett schema. Lizettes schema fick mig att stirra fånigt på den obegripliga lappen. Jag som smittat av mig till tjejerna som älskat att färglägga sina scheman på förra skolan. Nu läste jag termer som arbetspass, intressegrupp, arbetspass, plan ett, arbetspass, egen planering och arbetspass hela fredagseftermiddagen.
Var är roliga timmen som avslutade våra skolveckor? Under hela mellanstadiet var rutan på veckans sista lektionstimme, ljusbrun till färgen. Varför slipper nutidens dåliga streckdragare helt undan? Jag ska förtydliga mig om det där med streckdragare med vit krita på svart tavla. I vår skolklass på roliga timmen turades små grupper om att hålla i programmet för Roliga timmen. Nästan alla grupper valde att köra med rita-gissa-spring. Det var helt okej för mig om jag ingick i ansvarsgruppen. Annars var det pest. Det sistnämnda ordet spring funkade bra eftersom jag var snabbast i klassen. Att läsa på den hemliga lappen som någon höll upp vållade heller inga svårigheter, trots varierande handstilar. Svettningarna kom istället när jag stod framför svarta tavlan och ingen av mina lagkamrater kunde gissa rätt. Någon gång bad jag om att få läsa om lappen. Mest för att vinna tid och hoppas att klockan skulle ringa. Jag kunde såklart ha läst fel. Det hade trots allt gått nästan hela lektionen sedan jag läste lappen. Kanske stod det flodhäst eller zebra som två i mitt lag nyss irriterat ropat. Inte rullskridsko som jag fått det till när jag läste lappen. Följden blev att det rann iväg ännu mer dyrbar tid för mitt lag. Det busvisslades i klassrummet och det gick knappt att höra att det ringde ut i högtalarna.
”Varför kan det inte stå sol, hus eller fyrkantig boll på Bobos lappar”? ropade någon schysst före detta kompis. 🙂
Att rabbla floder, gångertabeller och engelska glosor var rena barnleken för mig. Som en kille som älskade korv i alla format var korvstoppning enkelt. Det behövdes inte många genomläsningar förrän informationen fanns innanför korvskinnet. Tänk om det stått arbetspass efter fredagslunchen på mitt schema, eller bänkstädning som vi hade på lågstadiet. Då hade jag gjort en streckgubbe av bara farten och målat himmelskt blått.
Önskar er en fin helg. Våren verkar ha kommit på återbesök i vår del av landet. Hur är det hos dig? Ska du göra något trevligt i helgen?

 

Svaret får jag aldrig

Jag var lyckligt lottad som hade lätt för mig i skolan, ännu bättre lottad eftersom jag var bra i alla viktiga sporter, men allra lyckligast lottad för att jag kände rätt person. Zigge.
För att vara accepterad i den tuffa grabbvärlden var den första punkten inte viktig, utan skulle helst döljas, vilket jag var en mästare på, på både gott och ont.
Ofta var det rejäla drabbningar på fotbollsplanen. När jag var yngre visste jag inte hur dessa matcher anordnades utan de sköttes av de äldre killarna. Det var livsviktigt att vi i villakvarteret inte förlorade mot några andra från något av hyreshusområdena. Zigge styrde allt med järnhand. Både när det gällde sport och andra fighter. Om jag låg pyrt till, när jag råkade ha ett ärende i fel bostadsområde, räckte det med att säga att jag var polare med Zigge, så visade den farligaste typen luckor i sin rustning och lät mig passera.
En kille i vårt lag som var lika gammal som Zigge blev utskälld för att han varit urkass i första halvlek i en fotbollsmatch. Benny som han hette var tre år äldre än jag. Fortfarande kan jag se hur nära han var att börja gråta när han bombaderades med frän kritik. Benny såg vek ut trots att han var längst av alla på plan. Han var inte vän med bollen. Jag vet inte om han var en plugghäst i skolan. Eftersom han började på högstadiet när jag började i fyran och på gymnasiet när jag började i sjuan stötte vi aldrig på varandra i skolan. Vi bodde många barn och ungdomar i kvarteret. Fast man inte alltid kände varandra hejade man alltid när man möttes. Ibland bara med en cool nick. Hierarkin rådde och satte osynliga gränser och markerade revir. Var man äldre försvarade man ofta sin position. Jag körde mitt eget race och drog sällan nytta av detta.
Samtalsämnet Benny fladdrade förbi några år senare, när jag pratade med mamma. Hon hade gått med i en syförening där ett tiotal kvinnor träffades. Bennys mamma var en av dem. Därför fick jag i små bitar reda på vad han gick för linje och om han lyckats med något inom skolan. Jag har ofta i smyg ömmat för personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Nu vet jag inte om Benny var mobbad i skolan, men jag gissade på att han visade en vekhet som lätt utnyttjades av ”tuffa på utsidan grabbar”. Jag kan bli glad åt konstiga saker. När mamma berättade att hon hört att Benny hade en trevlig flickvän som bodde i närheten av där min mormor bott i Småland, blev jag varm inombords. Han verkade så snäll. Nu var Benny äldre. Hade körkort och egen bil. Minns inte vad han jobbade med.

När jag och Solveig som nygifta bodde i Hjo hade jag en bit ner till min barndomsstad. Ibland åkte jag själv Nissastigen. Spelade blandband och sjöng med. När jag kom till en sträcka där vägen slingrigt följde järnvägen och Nissan brukade jag ofta tystna. Ibland stannade jag bilen och passade på att besöka den sista offentliga toaletten. Andra gånger flyttade jag blicken mot klippväggarna där det ofta hängde nät för att hindra stenar från att ramla ner på bilarna. Där i den stunden, flera år efteråt tänkte jag tillbaks på Benny Klumpfot, istället för Benny Guldfot, som en känd seriekille i serietidningen Buster hette. Dystert återkom min mammas ord. Flickvännen hade överraskande sent på kvällen gjort slut, när Benny var på besök hos henne. Han hade några timmar senare rusat ut från bostaden och dragit iväg med bilen, mitt i mörka vinternatten, i sitt dystra och chockade tillstånd. Ingen vet om han vek av med flit med ratten mot klippväggarna några mil senare, eller om han somnade till för några ödesdigra sekunder. Inte ens föräldrarna eller syskonen vet svaret.
Det är i sådana här stunder jag känner mig både liten och oförstående till livet och döden. Kärleken kan vara så magisk och stark. Den kan övergå i hat och i värsta fall även i olycklig död. Jag har hört och sett det på nära håll, alltför många gånger.

Pappan till Benny blev min arbetskamrat i några år. Andra tyckte han var en lustig liten farbror som jämnt skrattade. Just detta skratt störde mig ofta. Det var inte äkta. Han skrattade åt vad som helst. För mig klingade skrattet falskt och jag tyckte att han verkade vara hal som en ål. Enligt säkra källor var han känd för att vara en nervös skrattare, även innan olyckan och levde upp till sitt smeknamn som jag inte ska nämna här.
Nästa gång jag går in i en kyrka ska jag tända ett ljus för Benny, som egentligen lystrade till ett annat pojknamn. Jag tror att han var en orolig och känslig själ. Jag hoppas att han fått den ro han så väl var värd.

Bassäng i källaren

Ni som läste inlägget https://bosseliden.wordpress.com/2013/04/26/det-kan-bara-inte-handa-pa-riktigt/ tror kanske att detta bara kan hända en gång i samma familj…

Vi var på jakt efter en stor villa för några år sedan. Åtskilliga mäklare längs med västkusten kontaktades. Denna yrkeskår har en sådan fantasi, att Astrid Lindgren skulle ha kunnat få konkurrens i utlåningsstatistiken, om de istället använt sin fantasi till att skriva skönlitteratur. Vid ett tillfälle var det en gammal skola med lummig tomt. Vi parkerade bilen och skapade oss det viktiga första intrycket. Det var en fin vårdag och vi var klädda därefter. När vi kom till källaren insåg vi att vi hade behövt gummistövlar. Tvättmaskinen och tumlaren stod uppallade provisoriskt på träbitar. Golvytan var täckt av fem centimeter vatten. ”Dagens mäklare” blev stum och hans fantasi flöt iväg som en barkbåt i en bäck med vårström. Resten av boningshuset hade åtskilliga andra brister.
”Det här blir inte lättsålt”, sa jag ärligt när vi tog adjö.
”Nej, det har du nog rätt i”, höll han uppgivet med om.
Vi har skojat om episoden och om många andra visningar genom åren. Med distans till händelserna är det lustigt och även lärorikt.

Nu var det motsatt läge. Vi var själva säljare till ett stort gammalt hus. Spekulanterna stod inte i kö, men om tio minuter skulle två intresserade grabbar komma hit. Den ena hade varit här för några dagar sedan. Nu hade han ringt och undrat om han och hans vän kunde komma på studs. Som väl var hade vi storstädat dagen innan.
Jag och Solveig stod i bottenvåningen och hade allt under kontroll. Trodde vi. Solveig hade även sopat och gjort fint nere i vår källare på etthundrasextio kvadratmeter kvällen innan. På kvinnors vis ville hon nu lägga en sista hand över verket.
”Jag går ner och sätter upp källardörren och släpper in frisk luft.”
Jag njöt av att slippa stressa som i förra veckan när vår mäklare ringde och ville ha dit ett Stockholmspar på momangen, som skulle vidare med ett flygplan strax efteråt. För många sådana samtal kan skapa elaka magsår. Nu tittade jag ut genom fönstret och undrade vilken bil som skulle blinka höger mot vår parkering. Sikten skymdes plötsligt av Solveig som med en vild blick i ögonen stod och gestikulerade med hela överkroppen.
”Det är översvämning i källaren. Det är vatten över trösklarna. Ring återbud!”
Det sistnämnda var orimligt. Ingen skulle svara på hemtelefonen. Möjligtvis i mobilen på den bil som just nu körde in på vår parkering.
Äntligen fick vi användning för den pump vi köpt för att ha utifall det blev skyfall någon gång. Grabbarna var hur coola som helst. De stövlade in utan stövlar och letade istället efter möjligheter i källarrummen.
Orsaken till fadäsen var Solveigs städiver kvällen innan. Hon hade lyft på flottören och gjort rent i den stora golvbrunnen. Sedan hade inte apparaten kommit på rätt plats. Tur att det inte var ösregn under natten. Tänk om det varit den fisförnäma dam som varit spekulant dagen innan. Hon som hade spankulerat omkring på parkeringen i minkpäls, högklackat och otåligt väntat på mäklaren. Mäklaren hade bett oss att hålla oss ur vägen under visningen. Som vanligt hade vi fått samtalet utan marginal. Efter en fransk snabbstädning räknade vi in barn och hund och låste dörren. Vi tog bakvägen till vår gamla Saab 9000 för en timmes färd i ösregn, höstblåst och utan resmål. En minut tidigare hade mäklaren ringt upp igen och meddelat att han var sen. Solveig rullade ner bilrutan och skulle berätta det för fina damen.
”Hej. Hemskt väder idag.”
Damen tittade på Solveig som om hon var något katten släpat in på den stora parkeringen. Sedan satte hon näsan i vädret.
”Hurså!”
”Frun kanske väntar på en mäklare.”
”Jag går bara omkring lite här”, sa hon högtravande och blängde på vår smutsiga bil.
”Vi är ägare till huset och mäklaren är försenad”, upplyste Solveig innan vi rullade iväg.
Det hade varit en syn för ögat att se denna dam ta sig en titt på bassängen i källaren. Hon var visst konstnär och kunde ha använt vattenfärg i dessa nedre regioner. 🙂

Det blev grabbarna som skrev på kontraktet. De hade vilda planer för fastigheten. Länge undrade vi om de tänkte göra om källaren till ett spa med bassäng. De var själva definitivt inga personer som bara flöt omkring. Flera projekt startades upp i vårt hus långt innan vi flyttat därifrån. Men det är en helt annan story.

Ett pojkstreck som bytte spår

Jag tycker inte om Practical Joke som är elaka på gränsen till grymma. Vad är det för roligt med att supa sin kompis full timmarna innan han ska gifta sig? Rulla in honom i en matta och slänga på honom på ett tåg. Sådana vänner skulle jag kunna klara mig utan. Detta läste jag om i en tidning. Många andra liknande fall inom ämnet svensexa har jag läst och hört talas om. Annars gillar jag PJ. Ibland så mycket att jag inte kunnat låta bli. Många av mina har varit spontana där en inre röst frestat mig. De drabbade har bara varit sådana som jag tycker om som människor. Tur att jag blivit lite mer mogen med åldern och att jag i stort sett har droppat nya PJ. Eller? 😉

Detta var mitt första. Fast på den tiden visste jag inte vad PJ var. Egentligen ska det heller inte sorteras in under den kategorin, men jag tar mig friheten att göra det i min blogg. Annars är det ett typiskt bus. På något vis skulle man kunna säga att jag drabbades själv…

Jag var hemma hos en två år yngre kompis en eftermiddag. Vi gick båda på lågstadiet. Just vid tillfället var hans föräldrar iväg och handlade. Kommer inte ihåg varför vi gick från att spela tjuv och polis till att vi bestämde oss för att busringa till någon vi inte kände. Jag var den som hittade bäst i telefonkatalogen, som låg på ett bord bredvid en veckotidning. På den tiden stod alltid en titel med. Var det ett gift par stod bara mannens namn med. En idé föddes in min bushjärna. På den runda nummerskivan stack jag in mina fingrar och snurrade runt numret till en lantbrukare. En äldre kvinna svarade med både sitt efternamn och telefonnummer. Därefter harklade jag mig:
”Goddag! Mitt namn är Axel Nilsson. Jag skulle vilja köpa en gris.”
”Vad trevligt. Vill du ha en speciell färg?”
Redan där kom jag av mig i min offensiv. Det kändes som om jag hamnat i fel läge.
I bakvattnet.
”Spelar ingen roll. Bara den har knorr på svansen.”
”Det har alla unge herr Axel. Ska den kunna prata?”
Något inom min nioåriga kropp insåg att jag inte hade överläget. Jag blev ställd. Helst av den trevliga rösten. Den borde varit arg eller hotat med något. Jag hade även förstått om luren slängts på. Nu var jag överspelad. Visste inte vad jag skulle säga. Ansåg att jag definitivt hade förlorat om jag slängt på luren.
Damen bytte taktik.
”Du Axel. Kan du inte berätta något annat roligt för mig? Jag heter Britta. Vad heter du egentligen?”
Eftersom jag började bli nervös hade jag omedvetet börjat bläddra i veckotidningen bakifrån. Nu klämde jag ur mig sanningen – Bo. Hade hon frågat efter mitt personnummer hade jag säkert kläckt ur mig de hemliga fyra siffrorna också.
Rätt snabbt slappnade jag av. Började tycka att detta var rätt skoj ändå. Britta blev kvickt som en ny mormor för mig.
Med ett nyfångat självförtroende spelade jag ut ett nytt kort.
”Ska jag berätta en vits för tant?”
”Gärna. Men säg Britta. Jag älskar roliga historier.”

Först trodde jag att hon drev med mig, men den där meningen var till hundra procent sann. Det skratt som hon levererade efter min första högläsning fick mig att, inte känna mig som en förlorare, utan som ett lyckligt låtsas-barnbarn. Det slutade med att jag läste nästan alla historierna i tidningen medan Britta grät hysteriskt av skratt. Ibland fick jag vänta en stund innan jag kunde läsa upp nästa vits för att hon skulle sluta gnägga. Min kompis undrade vad det var frågan om. Han hade trott att personen i andra ändan av luren skulle bli arg eller lurad. På slutet började jag och Britta att prata om annat. Skolan, god och äcklig mat, vad jag gjorde annars när jag inte ringde upp främmande personer och berättade roliga historier. Hon nämnde inte ett ord om busringning.

Det slutade med att jag ljög. När jag kom hem låg jag i sängen på kvällen och fick dåligt samvete. Jag hade på heder och samvete lovat att ringa upp en annan dag. Jag kom länge ihåg både telefonnumret och mannens namn. Fick reda på att mannen var död. Samtidigt kom jag på hemmaplan fram till att jag inte kunde ringa upp Britta fler gånger. Mamma köpte heller inte veckotidningar regelbundet vid den tidpunkten. Jag hade inga nya historier att berätta.
Jag gjorde ett bus men var efteråt mest ledsen för att jag inte kunde hålla vad jag lovat.

Vilket smart sätt att avväpna ett dumt PJ, den främmande damen använde sig av. Jag tar av mig hatten för dig Britta Nilsson. Många år efteråt. Din taktik överglänste mitt pojkstreck. Jag kan nästan höra ditt skratt från ett moln däruppe.

Grand battements – lite balett på ett djuriskt sätt

Hoppas att Jennifer inte går fel. Hit ska hon INTE gå 🙂

I måndags tog vår äldsta dotter sina första steg in i gymnasievärlden. Plötsligt har vi inte två högstadietjejer längre.

Imorgon ska Jennifer och hennes tretton nya klasskamrater ut till Ystads Djurpark. Där kommer de att vara ungefär två gånger i veckan under tre år, när de inte är på Noaks Ark, i Köpenhamn, i Kolmårdens Djurpark, i Skånes djurpark eller tittar på isbjörnar vid Antarktis:-) Det sista var inte bara ett skämt. Det finns faktiskt möjligheter att göra långpraktik utomlands under tredje året. Några har varit i Afrika. Dit vill INTE
Jennifer… s föräldrar att hon ska åka. Så liten. Kan bli sjuk. Ännu större och farligare djur. Hjälp! Jag räknade just på fingrarna som inte räckte till. Fick ta hjälp av de flesta tår. (varför räknade jag inte från sexton och uppåt? Strunt samma. Jag ville ända vicka på tårna). Den lilla tjejen är myndig redan under andra året. Vart tar tiden vägen? Finns det ingen tidsbroms?
Igår provade eleverna ut olika sorters arbetskläder, regnkläder och grova skor med stålhättor. Det var vissa problem att hitta NÅGOT som passade till Jennifer. Skorna var visst värst. För mig påminde det om när vi skulle hämta ut kläderna i lumpen.

Bästa upplysningen var att det finns fler av klasskamraterna som har planer på att läsa vidare på universitet och högskolor. För det krävs kompletteringskurser och ändå kommer det att bli minst ett halvår på komvux för att få med alla bitarna. Tror ändå att det finns bättre möjligheter att nå toppbetygen här än i en ren Naturvetenskaplig klass. Dessutom få praktik, uppleva verkligheten och komma fram till om det är djur man vill jobba med i framtiden. Kan man då ha superkul på vägen måste det vara som en djurisk dröm. När jag tänker på ormarna och spindlarna glider det lätt över till mar…:-(

Fusk. Varför fick inte jag chansen? Vilket smörgåsbord dagens ungdomar ges möjlighet att smaka av. Jennifers bästa kompis drog till ett orienteringsgymnasium i Eksjö. En annan klasskamrat ska klappa delfinerna på Kolmårdens djurpark. Hoppas att hon undviker att heja på vargarna. Allt är inte trevligt.

Vad hade jag då valt som en mogen sextonåring? Antagligen balettskolan. Där hade säkert de sötaste och vigaste tjejerna funnits. Ja, ja. Låt mig få drömma färdigt. Även jag inser att man måste ha intagningsprov innan. Berätta inte sådana tråkiga saker för mig. Jag är en känslig person. Är rätt säker på att jag hade fixat det teoretiska provet. Med rätt morot var jag en baddare på att plugga in vad som helst. Var böckerna bara på svenska eller halländska var det no problems. Snabbt hade jag lärt mig att Sauté inte var en efterrätt utan ett hopp.
Förstör nu inget om att ens tänka den snusförnuftiga tanken – praktiska intagningsprov. De som inte känner mig kan fortfarande få tro ett tag till att jag fuskade i balettskolan i tidiga barnaår. Jag är inte klar med min dagdröm ännu. Är bara mitt i. 😀
Hoppas att teoriprovet kom först. Redan där kunde jag fått de rätta kontakterna. När alla känner sig en aning osäkra. Då kunde jag blinkat med mina långa ögonfransar mot en förtrollande tjej.
”Hur är det med din Port de bras? Jag har just nu lite svårt med mina Ballon. Benen vill inte riktigt hänga kvar i luften så länge som jag vill.” Den upplysningen kunde jag motvilligt bjudit på.

Det praktiska provet är lite kinkigare. Jag måste medge att det finns ganska många olika steg i Baletten. Jag kunde startat med att stå på tå, gjort en Relevé står det i mina fuskpapper. Fortsatt med en Pas de bourre – tre steg, höger vänster höger eller tvärtom. Går att göra framåt, till sidan eller bakåt. Hallå. Köp blåbär. Det kan inte gå fel med alla de valmöjligheterna 😀

Det funkar såklart bara en gång att dra ut rätt propp i skåpet. Den över scenen. Inte heller helt säkert att provet var i en mörk källare. Min avslutning skulle varit en Arrière – röra sig baklänges, från publiken. Skulle bli stämningsfullt. Motsatsen finns i min bakficka. En helt annan taktik. Göra rörelserna så snabbt att bedömarnas ögon inte registrerade vad som egentligen hände. Jag var ändå en god sprinter och domaren kunde vara en äldre dam med grå och grön starr som var duktig på barr sjuttio år tillbaka i tiden. Hon skulle inte erkänna att hon såg fel.

Jag får fila på det här ett tag till. Någonstans finns en lösning. Eller får det bli flyktvägen. Tillbaks till en mogen pappakropp i sina bästa år;-)

Jag är inte avundsjuk på dagens ungdomar. Inte de minsta…. grrrr 😛 Där gick en penna sönder. Tvärtom. En del har skittråkigt på sitt höstlov. Skönt att veta att jag bara hade två dagar ledigt i november på min tid. Många ynglingar gnäller över att de inte har något annat att göra på lördagsförmiddagarna annat än att suga och dissa allt. Själv traskade jag iväg till skolan. Vi städade bänken sista lektionen. Nu tramsar jag inte. Det är sant. Jag har gått i skolan på lördagarna. Bara i ettan. Sedan gjorde de om veckoplanen i Sverige. Nu i efterhand är det häftigt att ha fått vara med om det som var vardagsmat för er äldre. Gick ni även på eftermiddagarna på lördagen? Berätta i en kommentar. Eller passa på att fråga era föräldrar, ni som är yngre. De kommer säkert att undra varför ni plötsligt blev så intresserade av deras barndom. Om intet annat skulle era föräldrar se på er med nya ögon. Jag blir nyfiken på om ni var med om något spännande i skolan en lördag?