När det rinner över

”Du spyr inte på fröken nu?”
”Pappa. Måste jag gå?”
”Tänk bara positivt. Du är snart hemma igen.”
”Jag har typ fyllt en hink i natt.”
”Det är en fin kräkvinter… fin vinterdag menar jag. Är idrottskläderna med? Fick du bort det värsta kräket på matteboken? Jag ska på ett viktigt möte om en halvtimme.”
”Nu kör det i magen igen.”
”Den måste vara tom nu. Bara lite galla. Se så. Du får ösa på så du inte missar skolbussen. Ta med en plastpåse. Ta ingen ny. Ta den med brödsmulor i.” …

Smakprov nio av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_26030096

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Annonser

Hon fattas oss

Ett kåseri med några år på nacken.

Jag är en hemmapappa. Jag har axlat min mammas roll. Hon var visserligen ingen hemmapappa, men en underbar hemmafru.
När skolbussen stannar till vid vårt hus finns jag till hands. Vi har det mysigt när vi en stund senare sitter och fikar. Tjejerna pratar om sin skoldag. För det mesta bubblar de av glädje. Har svårt för att inte prata i munnen på varandra. En ädel konst som vi annars har tränat mycket på genom åren. Att inte prata samtidigt.

Det var sista sommardagen enligt almanackan. Än så länge var vädret somrigt. Vi satt på altanen. Ämnena kunde skifta snabbt runt det blå träbordet. Från dag och stund. Nu kom vi in på det känsliga ämnet farmor. Fortfarande blir både jag och Jennifer tårfyllda när farmor kommer på tapeten. Farmor dog några dagar innan julafton förra året. Jennifer var sju år och Lizette hade nyss fyllt fem år. För storasyster finns det fortfarande många mysiga minnen kvar, medan de flesta börjar blekna i kanten för lillasyster. Lizette kommer heller inte ihåg så många saker från tiden, när farmor fortfarande var frisk och full av busenergi.
”Jag minns farmors varma händer”, säger Jennifer med öm röst.
Jag minns själv när jag var liten och kom in genomfrusen efter pulkaåkning. Inte behövde jag lägga mina händer på elementet, när mammas mjuka händer fanns till hands. Värmen från dem strålade snabbt ut i mitt blodomlopp. I vanliga fall hade jag berättat om episoden. Denna gång försökte jag istället memorera stunden och höll en låg profil.
”Hennes goda hjärta. Alla fina presenter vi fick”, fortsätter Jennifer.
”Hon var glad för mina teckningar”, säger Lizette.
”Det är skönt att sitta och prata om farmor. Jag behöver försöka komma ihåg allt om henne. Vill inte glömma något. Usch! Vad ledsen jag var på julafton. Visst var det kul med julklapparna, men det saknades någon liksom”, filosoferar Jennifer vidare.
”Jag kommer ihåg när farmor satt i soffan när mamma spelade julsånger på pianot, upplyser Lizette.
”Ebba har en gammelfarmor kvar och alla de andra fyra med”, berättar Jennifer.
”Fy vad fuskigt”, utbrister Lizette.
”Det är väl bra för henne. Du ska inte vara avundsjuk”, säger storasyster.
”Jag är inte avundsjuk. Det är bara fuskigt. Föresten är det bara Nanne (Grönvall) som är avundsjuk. Så det så”, säger Lizette med en bestämd röst.
”Lizette! Det är bara en sång. Tror du att det är hennes riktiga öron också?”
”Synd att inte morfar bor närmare oss.”
Lizette är bra på att byta riktning på samtal om hon håller på att bli inträngd i ett hörn.
”Hade vi bott i Skara hade vi kunnat hälsa på honom varje dag”, säger Jennifer.
”Varannan dag. Vi måste gå på Skara Sommarland också”, rättar Lizette som därmed fick sista ordet denna gång med.

De har så många underbara funderingar de små liven. Ibland kommer något urklokt från deras munnar. Bättre än en Nobelpristagare skulle kläckt ur sig. När jag och Solveig släckt våra sänglampor händer det att vi berättar för varandra om dråpliga kommentarer och episoder. Tyvärr glömmer jag ibland bort att skriva upp dem direkt i min dagbok. Ljuvliga ord som inte går i repris. Vilken gåva barn är. Det gäller att fånga dagen. Små barn blir snart stora. Plötsligt tvingas de att tänka och prata som vuxna. Blir mer trångsynta. Enligt ett italienskt talesätt föds ett barn med hundra språk men berövas nittionio. På tisdag skulle farmor fyllt 88 år. Om hon fått leva. Sådant råder vi inte över. Trist att våra barn inte fick ha någon av de fyra kvar när de blev tonåringar. Jag är övertygad om att de hade haft riktigt stor glädje av varandra. Vilken tur att vi har Sofias lillasyster Majsan kvar i livet (till höger på bilden).
CCI20140326_00010001

Skarp-Eriks skatt i Kråkbergets gruva

DSCN7849

Ibland kan traditioner uppstå av en slump. Fram tills för några år sedan brukade jag läsa högt för våra tjejer en stund innan de skulle med skolbussen. Detta höll jag på med i flera år. (Eftersom jag kopierade fram o baksidan på böckerna vet jag hur många olika böcker det blev till slut.) Därför var det aldrig några problem med frukosten och toalettbestyren. Syskonen puffade på varandra.
”Snabba dig och ät så vi får reda på hur det går för Eddie.”
I takt med att de blev äldre ändrades bokval. Fast Jennifer och Lizette lärde sig läsa tidigt själva uppskattade de gärna att bara få lyssna och känna närheten i vår mysiga läsvrå. En höst läste jag ”Kråkguldet”. På cdon.com kom jag över DVD:n av Leif Krantz och Olle Mattson som vi därefter såg strax innan jul samma år. Efter det skapades det en ny tradition som har hängt kvar genom åren. Var givetvis en passande tid på året eftersom filmhandlingen är förlagd till december. I år tänkte jag att det var lagom att sluta med tittandet. Jag trodde att minst en tjej växt ifrån det. Därför sa jag inget om saken. Vid läggdags i förra veckan kom Lizette nerspringande till vårt sovrum.
”Pappa. Vi måste se Kråkguldet! Har du glömt det?”
”Har du inte tröttnat?”
”Nej. Annars blir det ingen riktig jul. Sista avsnittet ska vi se på avslutningsdagen.”
Eftersom det skiljer 2.8 år på våra döttrar kunde jag förstå att jag och Lizette skulle ha något sista år när bara hon och jag såg de sex avsnitten. För att vara helt säker ringde jag Jennifer på mobilen. Hon satt på skolbussen från Ystad Djurpark.
”Det är klart att jag ska se. Jag kommer om en kvart.”
Tidigare blev alltid Lizette rädd när kråkorna lät i slutet av signatursången och hon vågade aldrig se hur slaktaren lägger sin tjocka näve runt Åkes nacke i källaren på slutet av tredje avsnittet.
Barnet inom mig tycker att den populära ungdomsserien från 1969 är härlig nostalgi och fortfarande håller kvalitetsmässigt. Staffan Hallerstam var en otrolig barnskådespelare. Han utbildade sig till läkare som vuxen. Maria Lindberg blev fotomodell. Vi som är äldre minns Åke Grönberg, Tommy Johnson, Arne Källerud, Gun Arvidson och flera andra kända skådespelare med både värme och glädje från vår barndom.

Har du som läsare något som du eller familjen bara MÅSTE göra eller se, som inte har just med de vanliga julförberedelserna att göra? Dela gärna med er i en kommentar. Vår familj brukar även se filmerna ”The Holiday” med Cameron Diaz och Kate Winslet och ”Medan du sov” med Sandra Bullock och Bill Pullman. Jag minns hur jag och Solveig brukade gnabbas om våra darlings. Det började när vi såg filmen på bio i Borås, en gång när vi sov över på Hotell i vår gamla utbildningsstad. Jag svärmade för Bill… skojade bara. Tvärtom såklart.

Tre ungdomar med gemensamma gener

 

Ystad djurpark

Bilden är tagen av Jennifer när hon stod och väntade på bussen vid Ystad Djurpark i fredags. Dessa tre sista veckor läser klassen kursen sällskapsdjur och åker till djurparken tre dagar i veckan istället för två.

Det var tur att jag hade min fantasi att ta till på vissa sövande lektioner på gymnasiet. Endast min kropp satt kvar på stolen. Resten gjorde hemliga resor utanför lektionssalen. Om jag inte spelade sänka skepp med en kompis. Jag önskar nu att de två äpplena fallit långt från äppelträdet…
Vår yngsta dotter Lizette började sin konfirmationsundervisning i september. En ny milstolpe i hennes liv. Hoppas att hon lyssnar och tar till sig av undervisningen. Själv hade jag en mycket bra och snäll präst. Han var duktig på att få alla att lyssna och vara delaktiga. Fast han var äldre hade han ett ungt sinne. Ibland var jag ändå trött efter en lång skoldag och det hände att jag och en kompis började på ett sidoprojekt. Temat kunde vara engelska fotbollslag som vi viskade fram. Stoke-Everton-Newcastle-Everton-Nottingham-Millwall-Liverpool-Leeds-Sunderland-Derby-York-K. Ett noll till mig. Nu fick kompisen börja. Han valde svenska städer. Vadstena-Alvesta-Arvika-Alingsås-Stockholm Malmö-Örebro-Oskarshamn-Nyköping-Göteborg-Gränna-Arboga-Askersund-D. (Djursholm och Degerfors var inga städer) Jag vann med två noll. Hängde ni med i svängarna? Nästa svar ska börja på sista bokstaven från förra svaret. Hade kanske inte så mycket att göra med tio Guds bud om vi nu inte valde ett ämne inom religionen.

I Lizettes vårundervisning ingår en tre dagars resa till Berlin. Inte för att shoppa i första hand. För denna syssla är det avsatt fyra timmar. Resan är betydligt mer allvarlig än så. Ett besök på ett före detta koncentrationsläger står på agendan. Blir förhoppningsvis ett lärorikt besök som aldrig glöms bort.

Vi kom inte så långt på vår konfirmationsresa på sjuttiotalet. Visserligen var det naturfint på Nissaströms kursgård men det låg bara några mil bort från Halmstad. Kommer ihåg att de hade mycket god mat. Det jag minns starkast och som gjorde mest ont var leken vi ägnade oss åt i ett speciellt rum inrett med massor av kuddar. Kuddkrig. Jag fastnade med en tumme i en kudde med en dragkedja när jag skulle drämma till någon. Det sprängvärkte sedan hela natten. En tuff femtonåring fällde inga tårar och frågade inte ens efter en Alvedon. Men jag kommer ihåg att jag längtade hem. Det handlade om en rejäl stukning som ställde till det en lång tid efteråt på gymnastiken t.ex. när vi spelade handboll. Flera gånger slog jag upp skadan eftersom jag inte hade tid eller lust att låta tummen vila som den sportfåne jag var.