Tre levde farligt

J och Texas

Bosse minns …

Texas hade en inbyggd klocka innanför sin bomullspäls. Den visste exakt när skolbussen skulle komma med Jennifer. Jag såg det i hans blick och förväntningen som påverkade hela den lilla hundkroppen i väntan på Lillmatte.
Denna eftermiddag befann vi oss i vår trädgård på baksidan av vårt stora hus. Jag hade Texas kopplad efter vår eftermiddagspromenad som vi nyss kommit hem från.
Vårt hus låg mitt i en skarp sväng. Uppe i backen, ovanför vårt hus, såg jag att det stod en vit firmabil stående dumt på vägen. En person verkade hålla på att byta däck. Hade antagligen fått punktering, tänkte jag från mitt avstånd på cirka tvåhundra meter. Om han var rädd om livet borde han ha börjat med att sätta ut en varningstriangel på vägen. Trots att det inte var sommartrafik levde han farligt.
När jag vred på huvudet åt andra hållet såg jag att skolbussen rullade bort från Torekovvägen för att lämna av ett syskonpar som bodde en bit från oss. Trots att Texas inte kunde se bussen började han vifta på svansen och ge ljud ifrån sig.
Av någon anledning kom jag att tänka på lydnadsträning. Därför gav jag Texas kommandot att sitta fint på plattorna efter jag tagit av kopplet.
”Sitt kvar.”
Själv stod jag på gräset två meter ifrån. Jag visste att den öppnade grinden med solnedgången som min svärfar gjort var en bra disciplinutmaning. Grinden fanns en bit ifrån husse och hund. Dit var det några trappsteg och en gång med plattor mellan två häckar. Kan du som läsare se det framför dig? Själv undrar jag vad du tänker.

Busschauffören Pär rattade som vanligt in på vår stora asfalterade parkering framför huset under tiden som Texas svans höjde hastigheten på svansföringen. Det som störde de vanliga rutinerna var att bussdörren aldrig öppnades direkt och Jennifer skuttade ut.
Från sin låga nivå kunde inte Texas se något. Han visste såklart att bussen fanns där och Lillmatte likaså. Själv flyttade jag blicken mot backen på stora vägen och såg …
I skrivande stund går mina tankar till stranden när flodvågen kom. Så måste de stackarna upplevt det ofattbara, som snart skulle drabba dem. Overkligt att få ihop ögonpusslet. Se men inte förstå. Frysa fast i en pose av orimlighet.
Antagligen kan jag ha lett en smula när jag långt däruppe såg hur hjulet komiskt började rulla ifrån mannen.
Antagligen såg Pär samma scen bättre från bussfönstret. Därför behöll han Jennifer på bussen och öppnade aldrig dörren. Nu gick allt fort. Megafort. Däcket med fälg som var ett stort hjul, (betydligt större än en personbil) rullade inte ner på fältet som jag hunnit tro i några sekunder. Istället fortsatte det spikrakt i den kraftiga nerförsbacken mot vårt hus. Min andra sekundtanke var att det skulle bli stopp i vår mur runt den relativt stora plantering som skiljde vår parkering från vägen mellan Båstad och Torekov och vägen ner mot Hovs Hallar.
Min styrka som sprinter i min ungdom var mina reflexer vid startskottet och min förflyttning de första fem-sex sekunderna. Då var det antagligen inte många i vårt land som kunde utmana mig. Dessa dammiga bravader hade jag inte det minsta nytta av i ett livsviktigt läge långt senare i livet.
Jag stod blickstilla och rörde inte en kroppsdel. Ingen tanke cirkulerade längre om skolbuss, barn eller att jag var hundägare. Istället var jag paralyserad av det overkliga och overkliga som hände framför näthinnan när farten på hjulet ökade markant, ju närmare det kom. Det studsade över muren, planteringen, och tog vägen genom den öppna grinden i racerfart.
Undra om min mun var stängd när jag bevittnade hur den svarta faran rullade förbi mig med någon halvmeter. Jag hade ingen aning om var Texas fanns, men hörde heller inga skrik. Istället vred jag på huvudet och såg hur hjulet studsade mot det höga bullerplanket, men inte kom över. (Där däckade chansen att nå Torekov eller Hallands Väderö inom fem minuter.) Hjulet tappade istället fart och gjorde en sista snurrande uppvisning innan det blev liggande på gräsmattan.
Jag vet inte än idag om jag såg Jennifer eller Texas först. (Han satt kvar och klarade galant mitt lydnadstest.) Däremot fick jag åter en gång ett kvitto på att det finns skyddsänglar. Denna gång antagligen tre stycken. Tack gode Gud för att Pär var observant och höll kvar Jennifer som annars kunde kommit genom grinden.
Tänk om jag och Texas gått in direkt från vår promenad. Om den späda flickkroppen glatt hoppstudsade nerför trapporna när hon sjöng en sång och funderade på vad hon skulle berätta först för pappa och sin älsklingshund om sin skoldag i ettan. I ett annat scenario kunde det gått illa när något runt och hårt studsat ner henne bakifrån.

Jag pratade just med Jennifer om episoden. Hon minns hur Pär höll kvar henne och hon kommer ihåg hur stort hjulet var som låg i trädgården. Det blev inte mycket sagt när mannen kom ner till brottsplatsen. Jag minns att jag hunnit bli riktigt arg medan jag först bett Jennifer gå in med Texas och sedan stod och väntade in honom.
Jag kunde lätt behärska mig och kom av mig. Orsaken var att han inte kunde svenska och var dålig på engelska. Jag gissade på en polsk svartjobbare. Han hade precis bytt till vinterdäck i Västra Karup och tydligen inte satt fast det vänstra framhjulet tillräckligt bra. Efter fyra kilometers körning tvingades han stanna i den kraftiga nerförsbacken. Det blev ingen polsk riksdag. Jag gav upp och gick in och ställde till med ett extra gott fika.

Fotnot: Jag besvarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Sedan sju veckor tillbaks håller jag på med ett stort läs och skrivprojekt som jag ska visa upp första delen av den 3 februari.
Andra ”lekuppgiften” stängs på tisdag och den tredje tar vid samma dag. (det är bara att scrolla ner till den) Det ska bli spännande att se hur många som vågar gå för bonuspoängen. 🙂

 

Hon fattas oss

Ett kåseri med några år på nacken.

Jag är en hemmapappa. Jag har axlat min mammas roll. Hon var visserligen ingen hemmapappa, men en underbar hemmafru.
När skolbussen stannar till vid vårt hus finns jag till hands. Vi har det mysigt när vi en stund senare sitter och fikar. Tjejerna pratar om sin skoldag. För det mesta bubblar de av glädje. Har svårt för att inte prata i munnen på varandra. En ädel konst som vi annars har tränat mycket på genom åren. Att inte prata samtidigt.

Det var sista sommardagen enligt almanackan. Än så länge var vädret somrigt. Vi satt på altanen. Ämnena kunde skifta snabbt runt det blå träbordet. Från dag och stund. Nu kom vi in på det känsliga ämnet farmor. Fortfarande blir både jag och Jennifer tårfyllda när farmor kommer på tapeten. Farmor dog några dagar innan julafton förra året. Jennifer var sju år och Lizette hade nyss fyllt fem år. För storasyster finns det fortfarande många mysiga minnen kvar, medan de flesta börjar blekna i kanten för lillasyster. Lizette kommer heller inte ihåg så många saker från tiden, när farmor fortfarande var frisk och full av busenergi.
”Jag minns farmors varma händer”, säger Jennifer med öm röst.
Jag minns själv när jag var liten och kom in genomfrusen efter pulkaåkning. Inte behövde jag lägga mina händer på elementet, när mammas mjuka händer fanns till hands. Värmen från dem strålade snabbt ut i mitt blodomlopp. I vanliga fall hade jag berättat om episoden. Denna gång försökte jag istället memorera stunden och höll en låg profil.
”Hennes goda hjärta. Alla fina presenter vi fick”, fortsätter Jennifer.
”Hon var glad för mina teckningar”, säger Lizette.
”Det är skönt att sitta och prata om farmor. Jag behöver försöka komma ihåg allt om henne. Vill inte glömma något. Usch! Vad ledsen jag var på julafton. Visst var det kul med julklapparna, men det saknades någon liksom”, filosoferar Jennifer vidare.
”Jag kommer ihåg när farmor satt i soffan när mamma spelade julsånger på pianot, upplyser Lizette.
”Ebba har en gammelfarmor kvar och alla de andra fyra med”, berättar Jennifer.
”Fy vad fuskigt”, utbrister Lizette.
”Det är väl bra för henne. Du ska inte vara avundsjuk”, säger storasyster.
”Jag är inte avundsjuk. Det är bara fuskigt. Föresten är det bara Nanne (Grönvall) som är avundsjuk. Så det så”, säger Lizette med en bestämd röst.
”Lizette! Det är bara en sång. Tror du att det är hennes riktiga öron också?”
”Synd att inte morfar bor närmare oss.”
Lizette är bra på att byta riktning på samtal om hon håller på att bli inträngd i ett hörn.
”Hade vi bott i Skara hade vi kunnat hälsa på honom varje dag”, säger Jennifer.
”Varannan dag. Vi måste gå på Skara Sommarland också”, rättar Lizette som därmed fick sista ordet denna gång med.

De har så många underbara funderingar de små liven. Ibland kommer något urklokt från deras munnar. Bättre än en Nobelpristagare skulle kläckt ur sig. När jag och Solveig släckt våra sänglampor händer det att vi berättar för varandra om dråpliga kommentarer och episoder. Tyvärr glömmer jag ibland bort att skriva upp dem direkt i min dagbok. Ljuvliga ord som inte går i repris. Vilken gåva barn är. Det gäller att fånga dagen. Små barn blir snart stora. Plötsligt tvingas de att tänka och prata som vuxna. Blir mer trångsynta. Enligt ett italienskt talesätt föds ett barn med hundra språk men berövas nittionio. På tisdag skulle farmor fyllt 88 år. Om hon fått leva. Sådant råder vi inte över. Trist att våra barn inte fick ha någon av de fyra kvar när de blev tonåringar. Jag är övertygad om att de hade haft riktigt stor glädje av varandra. Vilken tur att vi har Sofias lillasyster Majsan kvar i livet (till höger på bilden).
CCI20140326_00010001

Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…

Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att  det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?

Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.

http://youtu.be/DUw_eXyhdIo