Solveigs sommarboktips

 

(Solveig Lidén, gästskrivare)

Hej läsare!
Jag har haft ”lästorka” under en längre tid. Finns det ens något sådant ord? Det jag
menar är att jag inte fastnat så där ordentligt i någon bok. Jag har inte längtat efter
att gå och lägga mig tidigt bara för att hinna med att läsa minst en timma (och det är
ett bevis på att boken inte är tillräckligt bra…) Visst har jag läst ändå. Ganska
många nya böcker faktiskt. En del har jag snabbt konstaterat att jag inte velat lägga
tid på, andra har jag skumläst igenom bara för att få reda på hur de slutade. Några
har jag läst, om än lite slarvigt, men inte blivit speciellt fängslad av. Så fick jag
äntligen besked om att det var dags att hämta ”Allt jag önskade” av Lucy Dillon. Det
är flera veckor sedan jag reserverade den och jag har långsamt klättrat framåt i den
långa kön…
Lucy Dillon är en av mina favoritförfattare, en författare som skriver
”feelgood”-böcker. ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, ”Hundar, hus och
hjärtats längtan”, ”Och så levde de lyckliga” m. fl. Jag har läst dem alla och till och
med hunnit läsa om en del av dem. Relationer, kärlek och hundar är tre
gemensamma nämnare i hennes böcker. Jag kan inte påstå att jag älskar hundar,
men det hindrar mig inte från att gilla böckerna och Dillons sätt att skriva förvandlar
de olika hundarna till karaktärer som är lätta att tycka om.
Så till boken: ”Allt jag önskade”.
I prologen befinner sig familjen, som består av Caitlin, Patrick och barnen Joel och
Nancy, i London för att fira jul. Barnen är uppspelta, men Patrick tycks mest irriterad
och sur och Caitlin har tårar i ögonen. Fyraåriga Nancy har ett par favoritböcker, dels
en om en katt som kan uppfylla önskningar och dels en om en sightseeingstur i
London. Nu har Caitlin lovat henne att varje gång hon ser något i London som hon
känner igen från boken så ska hon få önska sig något. Hon har redan sett Big Ben,
London Eye och svarta taxibilar, men har en önskan kvar. Det är när hon väl har
önskat sin sista önskan som hon känner tydligt inom sig att det hon valde blev helt
fel…
Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera, men inväntar det rätta tillfället att
berätta det för barnen. Patrick har fått ett nytt jobb långt bort och Caitlin kan inte
tänka sig att sälja sin mormors hus för att flytta med. Dessutom har Joel sin skola
och Nancy sin förskola där de trivs och känner sig trygga. Praktiska detaljer som
kanske egentligen inte är den avgörande orsaken till själva separationen, men bra
att skylla på. För att barnen ska kunna träffa Patrick varannan helg bestäms det att
de ska träffas hos hans syster Eva, som bor ”mittemellan” de båda platserna. Eva
har blivit änka efter att ha varit gift med en känd skådespelare. Hon bor i ett flott hus,
har inga egna barn men två hundar och är fortfarande mitt uppe i sitt sorgearbete.
Hon blir inte särskilt glad när hon blir tillfrågad om att plötsligt ställa upp. När hon
dessutom blir tillfrågad om att först läsa och sedan gå med på en utgivning av sin
mans personliga dagböcker, blir tillvaron än mer komplicerad. För när hon väl börjar
läsa inser hon att hon faktiskt inte känt sin man så bra som hon trott.
Efter ett tag märker alla som finns runt Nancy att det är något som inte stämmer.
Hon som tidigare varit så glad och pratsam har helt enkelt slutat att prata.
Lucy Dillons styrka är att skriva på ett sätt så att man som läsare blir delaktig i
handlingen. Karaktärerna blir plötsligt levande personer. Varför gjorde hon så? Hur
dum får man bli? Snälla, stanna kvar och fråga… Nej, gör det inte. Som läsare vill
jag gå in handlingen och ”dirigera” – det är också ett tecken på att boken är bra. (Och
många av mina ”måsten” lades åt sidan för att jag skulle få tid att läsa…)
Det är inte alltid jag håller med om en boks baksidestext, men i det här fallet gör jag
det till fullo:
En hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya
möjligheter.
Kunde inte ha skrivit det bättre själv 🙂
Av mig får den fem stjärnor av fem möjliga. *****

Annonser

Älskade bibliotek

Skara bibliotek

Intresset för bibliotekens möjligheter kom inte till mig via min familj. Istället var det skolbiblioteket som sådde fröet. Ett välsorterat bibliotek som också var en kommunal biblioteksfilial några dagar i veckan. När jag tyckte att jag gått igenom beståndet tog jag cykeln till stadsbiblioteket på lördagsförmiddagar. Ofta hade jag rejäla bokhöger på mitt skrivbord genom uppväxten. Denna stillasittande aktivitet blev ett bra komplement till mitt annars fysiska schema med bus och sport.

DSCN1283

Med två utbildade bibliotekarieföräldrar var det inte konstigt att våra döttrar fick intresse för läsandet. Framför allt hölls det koll på när bokbussen kom till vår gata.

Bild fjorton

Som med allt annat går det i vågor. Men helt har aldrig mitt bokläsande legat nere några längre tider. Nu på hösten kommer det istället att öka i takt med att mörkret tar över. Om jag får vara med och bestämma …

Dags för TJUGOFJÄRDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 lördagen den 3 september)

Din uppgift:
Du besöker ETT bibliotek. Letar upp de uppgifter som går att hitta från min lista. Tar foton. Kanske lånar du hem några böcker inför septemberkvällarnas mörker. Du lägger in bilder på din blogg och skriver i en kommentar i detta inlägg att du är klar. Passa på att i kommentaren gissa på extrafrågorna som det står om längre ner. Jag tror inte att det är speciellt många som kommer att hitta ”min” bok på ditt valda bibliotek. Därför högre poäng. 🙂

Uppgiftslistan till dig:
A: Bild på biblioteket. 5 p. (skriv namnet också)
B: Bild på en Kurt Wallanderroman. 2 p.
C: Bild på en bok som handlar om diabetes. 2 p.
D: Bild på en bok som handlar om Gotland. 2 p.
E: Bilduppslag på en delfin. 2 p.
F: Bild på en Astrid Lindgren bok. 2 p.
G: Bild på en ABC-bok. 2 p.
H: Bild på en bok som handlar om ämnet film. 2 p.
I: Bild på en poesi/diktbok av en kvinnlig poet. 2 p.
J: Bild på en memoarbok som handlar om en manlig person. 2 p.
K: Bild på en DVD. 2 p.
L: Bild på en bok som du kan rekommendera till oss andra. 2 p.

M: Bonusuppgift: Har du dubbeltur är ”Mina fotsteg i ditt hjärta” inköpt och finns ”hemma” (ej utlånad) 5 p.
* Läs mina regler först noggrant om denna spännande uppgift.

N: Bonuspoäng om du kan gissa de tre biblioteken som är på mina inledningsbilder. (Det är våra kära döttrar som är med på fotona). Här får du landskapshjälp.
Bild ett = Västergötland.
Bild två= Halland.
Bild tre = Skåne. 2+1+2 poäng = 5 p.

Skriv så här i din kommentar I SAMBAND med att du lämnar in din uppgift, efter att du lagt in ett blogginlägg.
Ex. Uppdraget utfört. Välkommen till min blogg. Jag chansar på följande:
Bild ett = Alingsås bibliotek
Bild två = Kungsbacka bibliotek
Bild tre = Lunds bibliotek.
OBS: Givetvis får du lämna samma svar som någon annan gjort innan dig.

Här kommer mitt bidrag i bilder från A till K + min boks framsida som inte räcker för dig enligt poängreglerna.  😉
Biblioteket på fotot ligger i Ystad.
Tre

Fyra

Fem

Sex

Sju

Åtta

Nio

Tio

Elva

Tolv

Tretton

Fjorton
OBS reglerna nedan för just denna bonusuppgift! Min bild är hämtad från Tomelilla Bibliotek och skulle inte gett några poäng.  🙂

Regler:
Du bestämmer dig för att fysiskt besöka ett bibliotek i din närhet under de dagar som lekuppgiften är öppen. Kan du inte av någon anledning finns det inga andra poänggivande genvägar. Däremot är du välkommen tillbaka till någon av de sex lekuppgifter som återstår. 🙂
(Tips. Kolla öppettider på nätet.)
Läs mitt schema och följ mina anvisningar.
Alla bilder tas av dig på just det bibliotek som du valt. Böckerna ska givetvis tillhöra biblioteket.
När det gäller bonusuppgift M kan poängen bara inbringas om det dessutom finns en bild på ryggen där det står Hc som betyder Svensk Skönlitteratur. Dessutom vill jag ha en bild på en stämpel som bekräftar att just den boken kommer från just det bibliotekets bokbestånd. Brukar stämplas på insidan.

Maxpoäng = 37 poäng.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 23 uppgifter)
1. Ditte Akker, 246 p. 😀
2. Znogge, 234 p. 😀
3. Eva Rohlén, 233 p. 😀
4. Wiolettan, 222 p. 😀
5. Gunilla Wahlberg, 211 p. 😀
6. Villa Herberts, 192 p. 😀
7. Anki, 187 p. 😀
8. Ethel Hedström, 176 p. 😀
9. Primrose, 160 p. 😀
10. Comsi Comsa, 158 p. 😀

11. Maria Bromander, 138 p. 😀
12. Mia J, 132 p.
13. Lma, 131 p. 😀
14. Gun Britt Söderström, 114 p. 😀
15. Kicki Olsson, 96 p. 😀
16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Tant Glad, 54 p.
19. Gunnel Moberg, 53 p.
20. Sussie, 48 p.

21. Gun Toresson, 38 p.
22. Gerd Lindblom, 37 p.
23. Anne, 28 p. 😀
24. Ninni, 19 p.
25. Ezter 17 p.
26. Annika Sohlin, 12 p.
27. Susan Johansson, 11 p.
28. Mickan, 10 p.
29. Susie på Stjärnarve, 9 p.
30. Minton, Katarina, 7 p.

32. Åsa H, 6 p.
33. Kerstin, 5 p.
34. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p.
39. Pia Boman, 3 p.
40. Övriga 0 poäng.  😀

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen.
https://egopyret.blogspot.se/2016/08/bosses-lek-24.html?showComment=1472579686219#c5880548142820741194
https://lillafridhem.blogspot.se/2016/08/bosses-biblioteksuppgift.html?showComment=1472635179228#c1191618879056429984
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/08/uppgift-24-i-bosses-tavling.html
https://znogge.wordpress.com/2016/09/01/dags-for/#respond
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Bosses-lekuppgift-nr24/
https://tittelina.blogspot.se/2016/09/bosses-bloggtavling-om-bibliotek.html?showComment=1472750047342#c4095824764530023590
https://ankistankar.blogspot.se/2016/09/snabba-ryck-hos-bosse.html?showComment=1472751751868#c6651425138250021911
https://lma7.wordpress.com/2016/09/01/bosses-biblioteks-uppgift/comment-page-1/#comment-13207
http://eva49.bloggo.nu/Biblioteket-i-mitt-hjarta-1/#comments
http://gunwah.bloggo.nu/Pa-biblioteket/#comments
https://ystadtillabisko.wordpress.com/2016/09/02/bosses-tavling-biblioteket/comment-page-1/#comment-22
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/09/02/11359136-en-mangsidig-tavling/
http://dammsamlare.blogg.se/2016/september/biblioteksmys-lek-med-kamera.html
http://akker.blogg.se/2016/september/att-leta-och-finna.html#comment
https://villaherbert.wordpress.com/2016/09/03/bosselek-24/comment-page-1/#comment-1070

 

 

En författares försvarstal

Omslagebild

Blogginlägg nummer 900.

Jag har en blå pärm som det står Rosor & Ris på. I den har jag kontinuerligt satt in papper med åsikter om min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Med tiden har pärmen blivit riktigt ”tjock”. Nu tänkte jag inte prata om de vackra rosorden, de allra vackraste är privata mail och hederliga gamla brev från nöjda läsare, istället ska jag plocka fram ett av de tre riskorn som finns i pärmen. Det som kom från Småland, från den enda bloggaren som sågade mig. Egentligen hade jag förberett mig för många fler bloggsågningar – för smaken är som baken…

Att ha olika åsikter är främjande. Att ”lura” läsare i en recension är inte samma sak. Om kvinnan hade låtit sina ord stanna i sin blogg, inom sin läsekrets, hade det inte skadat mig eller SolBo Förlag. Jag hade som privatperson blivit sur och skakat på huvudet åt det felskrivna och varit besviken över att hon la fram det på felaktiga grunder.

Antagligen kliade det så mycket i Ylvas fingrar att hon måste berätta det för ”hela världen”. Därför lämnade hon som ENDA person en recension på Adlibris. Sorgligt med tanke på att flera personer hade köpt en osignerad bok därifrån. Jag har kvitto på att en del tyckte om boken, om jag ska tro på orden i deras bloggar och meddelande på Facebook, men de kanske bara var snälla. 🙂

2 blogginlägg länkar till den här boken

Mina fotsteg i ditt hjärta

‎2014‎-‎04‎-‎04  Ylvas läsdagbok

Kulturkullan

‎2014‎-‎03‎-‎16  yfronten

Så här skriver Ylva: Mina fotsteg i ditt hjärta. utläst 140404. Mina fotsteg i ditt hjärta av Bosse Lidén Detta boktips fick jag av författaren själv, som kommenterade på min andra blogg x. Det är ju roligt! Inte för att jag hittar i Halmstad men det är ändå trevligt att läsa om en plats som ligger nära (73 km härifrån). Det är en söt kärlekshistoria och en berättelse om en barndom som tyvärr slutar tragiskt med en olycka när huvudpersonen Sebastian är tolv år som gör honom mycket äldre på ett ögonblick. Jag tycker om handlingen men irriterar mig på det överlastade språket, som inte känns naturligt för tolv-trettonåringar och är fullt med klyschor och liknelser som haltar.
Det var bara att krypa till korset och erkänna. Jag hade haft en stark känsla som aldrig gått över. Jag hade vandrat en lång väg. Bestigit branta berg. Vandrat i mörka grottor. Gått vilse på okända stigar. Hoppat av på fel stationer. Stundtals varit på gränsen till korkad. Jag hade nästan alltid tagit fågelvägen, den lätta vägen. Till slut hade jag äntligen kommit fram till slutsatsen att man måste vara ärlig mot sig själv. Det finns ingen hemlig genväg. Man måste helt enkelt känna det man känner och vara den man är. (sid 270-271) Här är visserligen personerna vuxna, men för det behöver de väl inte vara vandrande väggord?
Sebastian ska fylla tretton år. Han leker en farlig lek med klasskompisen Sonny.
De kallar det Hårdare än plåt och tävlar om vem som kan kasta sig ut i gatan närmast framför en bil. Hösten 1974 byter han intressen plötsligt och det enda som betyder något är Lena. Lena går i samma klass och de börjar skriva hemliga brev till varandra med sju frågor. Trettio år senare återvänder Sebastian till Halmstad för att få svar på vad det var som hände den där hösten.

Författarens försvar:
Mina spontana förstaord: Orutinerat att avslöja vad som händer i slutet av en bok. När hon sätter citattecken om hela långa mittenstycket och lägger in det direkt efter det att hon skrivit om tolv-trettonåringar som har ett överlastat språk, får hon det att låta det som att det är så här de pratar, vilket inte stämmer med sanningen i boken. Sebastian Rosander är tretton år när boken startar, inte tolv. Frågan är om Lena Sanders kommer att få uppleva sin trettonårsdag. Det är en annan hemlig story som en ny läsare bör få uppleva på egen hand.

Jag har ett väl utvecklat minne när det gäller saker som hände förr i tiden. Ber du mig däremot att redogöra för vad jag åt till lunch för några timmar sedan kan jag sväva på målet. Efter att jag bestämt mig för att startpunkten skulle vara 1974, året då ABBA nådde sina framgångar i Brighton, plockade jag fram min gamla Philips rullbandspelare.
DSCN7530

Det var speciellt att lyssna på min och mina gamla kompisars röster från den tiden. Höra inneord, slangord och den fulsnygga dialekten.

I stugan i vår trädgård satt jag i många månader och skrev och lyssnade på sjuttiotalslåtar. Jag läste under en lång period faktaböcker och självbiografier som handlade om min barndomsstad Halmstad och googlade på nätet. Jag pratade med kompisar om olika minnen och saker som jag antecknade i ett handskrivet block, tog kontakt med några experter. En stor fördel är att jag under några år läste allt inom ämnet psykologi och hade då en förmåga att läsa mig till mycket. Jag har jobbat med barn och ungdomar med stora problem och träffat psykologer av olika slag. Min praktik hos två skolpsykologer präglade mig mycket under en lång tid. När barn och ungdomar råkar ut för olyckor, sjukdomar som kan vara kroniska eller livshotande, kan de reagera på olika sätt. Yngre barn kan regrediera eller bli lillgamla.

Bild åtta

I min debutbok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” förekommer det både sjukdomar, död och skuldkänslor. Jag speglar trettio år i en mans liv, från det att Sebastian Rosander är en naiv, sportgalen, musikälskande trettonårig grabb med många kompisar och ringa erfarenhet av det motsatta könet. Plötsligt kommer förälskelsen som ett blixtnedslag och inget blir som förut. Allt kunde blivit sockersött, men då händer det olika saker som får konsekvenser. Sebastian valde förmodligen inte rätt väg, men han lärde sig mycket av livet och allt det hemska gav något gott tillbaka. Under trettio år får läsaren följa hans liv och bjuds förhoppningsvis på många skratt, spänning, nostalgi, musikminnen och ungdomskärlekens problematik och starka känslor.

Ylva gör sig lustig och förvränger sanningen när hon sätter citattecken om ett stycke ur boken och får det att framstå som om tolv-trettonåringar pratar på detta sätt.  😦  Istället handlar det om tankar, en slutsummering av en 43-årig riktigt välutbildad man som under trettio år burit på en skuld som både han och jag önskade ingen medmänniska fick uppleva. Mannen har läst tolv år på universitet och gått en specialistutbildning. Det förekommer ingen ”dialog”. Bara inre tankar som huvudpersonen knappast behövde ringa till Ylva för att fråga om han fick tänka.

Ylva inser tydligen sitt misstag och försöker ursäkta sig under 12 ord innan hon fortsätter, men då har hon redan lurat alla Adlibris-läsare, som inte redan bestämt sig för att läsa något av författaren Bosse Lidén, plus de personer som känner någon som berättat att boken är klart läsvärd, men som hittar den här recensionen. Adlibris-läsaren tror att det handlar om Världens sämsta bok från en okänd författare, utgiven på ett okänt bokförlag. Inte nog med det. Ylva förekommer två gånger på Adlibris. Den som trycker på länkarna hamnar på hennes bloggar. Inte på risorden om min bok utan på hennes sista blogginlägg. Ett tragikomiskt, tekniskt misstag som bara gör mina kompisar gladare. Eller var det ett originellt sätt att ragga bloggbesökare?

Slutord: Tänk om Ylva har rätt. Bäst du tar chansen innan det är försent. Ta själv reda på om det stämmer att ungdomarna pratar som vandrande väggord. Beställ direkt en signerad bok!
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Betänk bara, att om du inte har levt under mitten av sjuttiotalet, i Halmstad, kanske du inte vet allt. Istället kan du bli road och oroad av det som händer. Mitt mål var att det skulle märkas att Sebastian blev äldre allt eftersom handlingen fortskred. Att skippa deras uttryck och slang skulle förringa totalupplevelsen.

Då tycker jag det är mer störande att många ”moderna” böcker de sista åren innehåller partier i kursiverad stil på olika språk, som inte översätts till svenska.

Kan jag få en kopp latte! Tack!

Ps. På sin egen blogg tycker jag att det är okej att skriva och göra som man vill. Besökarna bestämmer själva om de vill titta in eller inte. Flyttar man över sina åsikter till mer offentliga sammanhang bör man ha mer kött på benen och vara påläst. Det kan finnas ett personligt skäl till att man inte förstår. I det här fallet tror jag att det till stor del handlar om ålder och dialekt. (Det bygger jag på att Ylva via bloggkommentarer delgav mig att hon inte förstod uttryck.) Men att göra om en vuxen fiktiv människas funderingar och få det att låta som om det är tolvåringars sätt att uttrycka sig i boken, det var oförlåtligt slarvigt gjort.  😦  Ds.

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol av något slag. Jag har skrivit det jag vill ha sagt.

 

Tre boktips i decembermörkret

Solveig gästbloggar

Under mina år som bibliotekarie hände det att jag då och då fick frågan: Kan du tipsa mig om en bra bok? Det låter kanske lite konstigt, men jag tyckte alltid att det var en av de svåraste uppgifterna jag kunde få. Ja, jag vet. Som bibliotekarie förväntas man ha läst alla böckerna som finns på det aktuella biblioteket… Efter att ha frågat vilka författare som den aktuella låntagaren läst förut, försökte jag att hitta något liknande. Ibland plockade jag fram ett par böcker som jag precis läst och berättade lite kort om handlingen. Jag vet inte hur väl jag lyckades. Oftast gick personen iväg med en eller ett par böcker, men vad han eller hon tyckte när de sedan började läsa, det är en annan historia.

När jag var ungefär sex år lärde jag mig att läsa. Min fem år äldre bror hade en liten tavla där han skrev upp korta ord med tavelkrita. Jag vet inte om det berodde på mitt dåliga tålamod, eller hans, men det gick inte så bra eftersom jag hela tiden gissade. Efter ett tag gav han upp, men det konstiga var att jag faktiskt hade lärt mig läsa.

Efter den dagen har jag läst och läst och läst. Det hade varit roligt att veta hur många böcker jag läst under årens lopp. Jag läser ytterst få deckare och thrillers, de lämnar en otäck eftersmak inom mig, som jag hellre är utan. Jag tycker om att beröras. Åtskilliga pappersnäsdukar har gått åt när jag hittat en riktigt bra bok. Det finns en viss övervikt vad det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag gillar författare som kan skriva en berättelse för barn eller ungdomar och på samma gång, mellan raderna, skriva för vuxna.

Det här jullovet hade jag bestämt mig för att unna mig en viss tid till att läsa skönlitteratur igen. Eftersom jag hela hösten har behövt min lediga tid till att plugga specialpedagogik har jag undvikit att låna skönlitterära böcker. Jag vet nämligen att jag inte kan låta bli att läsa dem om de ligger vid min säng…

Min pappa brukade säga att han läste om de böcker han läst förut eftersom han ändå inte kom ihåg speciellt mycket. Jag tyckte att det verkade konstigt. Om jag läste om en bok kom jag ihåg det mesta. Nu kan jag bara konstatera att jag har kommit upp i den åldern att jag kan göra precis som han, läsa om de gamla böckerna. Visst kommer jag ihåg en del, men det är skrämmande lite…

Binchy, Maeve: Tänd ett litet ljus. Detta är en rejäl debutroman, 587 sidor lång. Huvudpersonerna Elizabeth och Aisling blir låtsassystrar under andra världskriget då Elizabeth evakueras från London till familjen O´Connor i Kilgarret på Irland. Elizabeth blir direkt en av familjen och får uppleva allt det som hon saknat som ensambarn i en ganska känslokall familj. Vänskapen som utvecklas mellan Elizabeth och Aisling blir så djup att den består trots att Elizabeth så småningom återvänder till sin familj. Maeve Binchy är duktig på att gestalta sina personer så att det känns som att de finns på riktigt. Efter ett tag vill man som läsare ingripa i handlingen, skaka om Elizabeth så att hon inser vilken oerhört egoistisk och opålitlig pojkvän hon valt, berätta för Aisling att hon håller på att göra sitt livs misstag, sätta sig ner hos Elizabeth pappa och tala om för honom att det är han som är vuxen o.s.v. Det här är en bok om vardagens alla bekymmer och glädjeämnen. Visst kan man ibland nästan förutse vad som ska hända, men det är en del av charmen.

Pilcher, Rosamunde: Midvinter. Skådespelerskan Elfrida Phipps lämnar London och flyttar ut till den lilla byn Dibton. Där blir hon snabbt indragen i bygemenskapen, mycket tack vare Gloria Blundell. Gloria bor tillsammans med sin man Oscar och yngsta dottern i Dibtons största hus. Under den månad Elfrida är bortrest för att hälsa på en släkting, omkommer Gloria och hennes dotter i en trafikolycka. När Elfrida återvänder till byn möter hon en förtvivlad Oscar som inte bara förlorat sin familj utan som dessutom kommer att bli hemlös inom en kort tid eftersom Gloria testamenterat huset till sina söner. Oscar planerar att flytta till Skottland där han ärvt en del av ett hus och frågar Elfrida om hon vill följa med på resan. Rosamunde Pilcher kan också göra sina personer levande. Givetvis finns det fler släktingar som dyker upp i boken, fler livsöden som vävs samman, sorger och bedrövelser som blandas med mer vardagliga händelser och glädjeämnen.

O´Flanagan, Sheila: Syskonkärlek. Romy blir mer eller mindre beordrad av sin äldre bror att lämna utgrävningarna i Australien och återvända till Irland. Anledningen är att deras mamma ska genomgå en operation och behöver hjälp. Romy som alltid känt sig som det femte hjulet i familjen är egentligen inte alls intresserad av att komma hem, men känner sig tvungen. Eftersom Romy inte har samma pappa som sina två äldre syskon, blir allt som rör företaget ett bevis för henne att hon egentligen inte är en del av familjen. Det blir ungefär som hon tänkt sig, återkommande gräl med mamman, konfrontationer med brodern, irritation över svägerskan m.m. Så kommer Romys syster hem från USA och det visar sig att Romy måste omvärdera sådant som hon tidigare tyckt och tänkt. Den här boken växer allteftersom man läser och undan för undan lär man känna de olika personerna.

Gott Nytt År önskas er alla av: Solveig Lidén

Månadens boktips – ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman

November

Vilken svår bok att skriva om. Ändå är den given som mitt boktips i november. Uppföljaren till boken ”En man som heter Ove”, som jag älskade. Jag är egentligen inte så förtjust i att befinna mig i sagor samtidigt som jag läser en vuxenbok. Det är också när besöken där blir för långa, som jag anser att boken tappar tempo. Det finns ett stort skäl till att Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas är en viktig del i denna mycket allvarliga bok. Här träffar vi på många olika karaktärer som från början har den gemensamma länken att de bor i samma hus. Fredrik Backman har ett personligt och helt underbart sätt att lyfta fram viktiga, annorlunda personligheter och ibland ge klacksparkar med sin, i många fall, ironiska berättarstil. Man kan välja att skratta med eller sätta skrattet i halsen. Frågan är vad som krävs för att man ska få ha sin fulla rätt att vara annorlunda. Dialogerna är ofta riktiga pärlor. Träffsäkra. Levande. Ibland skrattretande nära personer jag mött i riktiga världen.
Elsa är sju år och just annorlunda. Supersmart och fylld av fel kunskaper jämfört med sina jämnåriga. Mormor är sjuttiosju år och galen. En härlig kombination. Allt eftersom storyn nystas upp får vi reda på alla tokigheter denna kvinna gjort och samtidigt får vi även reda på allt viktigt hon gjort i sitt yrkesliv. Stora insatser som får konsekvenser i bokens framtid. Vi läsare känner igen katastrofer som hänt i världen. Det finns otaliga poänger i romanen. Fredrik Backman har för andra gången bevisat för mig att han är viktig i svensk skönlitteratur. Jag uppskattar hans fylliga epilog.

”För livet är ju väldigt komplicerat och väldigt enkelt på samma gång. Det är därför det finns Facebookstatusar.”

Bassäng i källaren

Ni som läste inlägget https://bosseliden.wordpress.com/2013/04/26/det-kan-bara-inte-handa-pa-riktigt/ tror kanske att detta bara kan hända en gång i samma familj…

Vi var på jakt efter en stor villa för några år sedan. Åtskilliga mäklare längs med västkusten kontaktades. Denna yrkeskår har en sådan fantasi, att Astrid Lindgren skulle ha kunnat få konkurrens i utlåningsstatistiken, om de istället använt sin fantasi till att skriva skönlitteratur. Vid ett tillfälle var det en gammal skola med lummig tomt. Vi parkerade bilen och skapade oss det viktiga första intrycket. Det var en fin vårdag och vi var klädda därefter. När vi kom till källaren insåg vi att vi hade behövt gummistövlar. Tvättmaskinen och tumlaren stod uppallade provisoriskt på träbitar. Golvytan var täckt av fem centimeter vatten. ”Dagens mäklare” blev stum och hans fantasi flöt iväg som en barkbåt i en bäck med vårström. Resten av boningshuset hade åtskilliga andra brister.
”Det här blir inte lättsålt”, sa jag ärligt när vi tog adjö.
”Nej, det har du nog rätt i”, höll han uppgivet med om.
Vi har skojat om episoden och om många andra visningar genom åren. Med distans till händelserna är det lustigt och även lärorikt.

Nu var det motsatt läge. Vi var själva säljare till ett stort gammalt hus. Spekulanterna stod inte i kö, men om tio minuter skulle två intresserade grabbar komma hit. Den ena hade varit här för några dagar sedan. Nu hade han ringt och undrat om han och hans vän kunde komma på studs. Som väl var hade vi storstädat dagen innan.
Jag och Solveig stod i bottenvåningen och hade allt under kontroll. Trodde vi. Solveig hade även sopat och gjort fint nere i vår källare på etthundrasextio kvadratmeter kvällen innan. På kvinnors vis ville hon nu lägga en sista hand över verket.
”Jag går ner och sätter upp källardörren och släpper in frisk luft.”
Jag njöt av att slippa stressa som i förra veckan när vår mäklare ringde och ville ha dit ett Stockholmspar på momangen, som skulle vidare med ett flygplan strax efteråt. För många sådana samtal kan skapa elaka magsår. Nu tittade jag ut genom fönstret och undrade vilken bil som skulle blinka höger mot vår parkering. Sikten skymdes plötsligt av Solveig som med en vild blick i ögonen stod och gestikulerade med hela överkroppen.
”Det är översvämning i källaren. Det är vatten över trösklarna. Ring återbud!”
Det sistnämnda var orimligt. Ingen skulle svara på hemtelefonen. Möjligtvis i mobilen på den bil som just nu körde in på vår parkering.
Äntligen fick vi användning för den pump vi köpt för att ha utifall det blev skyfall någon gång. Grabbarna var hur coola som helst. De stövlade in utan stövlar och letade istället efter möjligheter i källarrummen.
Orsaken till fadäsen var Solveigs städiver kvällen innan. Hon hade lyft på flottören och gjort rent i den stora golvbrunnen. Sedan hade inte apparaten kommit på rätt plats. Tur att det inte var ösregn under natten. Tänk om det varit den fisförnäma dam som varit spekulant dagen innan. Hon som hade spankulerat omkring på parkeringen i minkpäls, högklackat och otåligt väntat på mäklaren. Mäklaren hade bett oss att hålla oss ur vägen under visningen. Som vanligt hade vi fått samtalet utan marginal. Efter en fransk snabbstädning räknade vi in barn och hund och låste dörren. Vi tog bakvägen till vår gamla Saab 9000 för en timmes färd i ösregn, höstblåst och utan resmål. En minut tidigare hade mäklaren ringt upp igen och meddelat att han var sen. Solveig rullade ner bilrutan och skulle berätta det för fina damen.
”Hej. Hemskt väder idag.”
Damen tittade på Solveig som om hon var något katten släpat in på den stora parkeringen. Sedan satte hon näsan i vädret.
”Hurså!”
”Frun kanske väntar på en mäklare.”
”Jag går bara omkring lite här”, sa hon högtravande och blängde på vår smutsiga bil.
”Vi är ägare till huset och mäklaren är försenad”, upplyste Solveig innan vi rullade iväg.
Det hade varit en syn för ögat att se denna dam ta sig en titt på bassängen i källaren. Hon var visst konstnär och kunde ha använt vattenfärg i dessa nedre regioner. 🙂

Det blev grabbarna som skrev på kontraktet. De hade vilda planer för fastigheten. Länge undrade vi om de tänkte göra om källaren till ett spa med bassäng. De var själva definitivt inga personer som bara flöt omkring. Flera projekt startades upp i vårt hus långt innan vi flyttat därifrån. Men det är en helt annan story.