Olika sorters möten

Jag tänkte bli privat och dela med mig av ett minne som är förknippat med filmen jag ska ha som filmtips trettiofyra av femtio på torsdag denna vecka.

Eftersom jag är diabetiker har jag ”förmånen” att kunna bli inlagd på sjukhuset inför vissa undersökningar, där andra kan sköta förberedelserna på hemmaplan. Den här gången handlade det om en fotografering bakifrån. Hela systemet måste vara tomt innan patienten får åka runt i en tunnel med en konstgjord svans instucken på ett obekvämt ställe. Jag minns att jag fick en jättegod lunch som jag njöt av efter inskrivningen och hade turen att få eget rum. Eftersom de litade på mig fick jag sköta den flytande kosten helt själv. Tre och en halv liter vätska stod i kylskåpet och skulle drickas inom ett par timmar. Jag såg det som en tävling och lärde mig direkt att det var betydligt lättare att dricka rumstempererad dryck än kylskåpskall. Därför tog jag ut kannorna till rummet. Dessutom hade jag erfarenheter med att ha spelat vattenpoker med kompisar. Men innan de skulle sätta dropp och jag skulle bli kompis med droppställningen fick jag någon timme för mig själv. Den ägnade jag åt att ta hissen ner till sjukhusets bibliotek. Där la jag rabarber på filmen med de två kända skådespelarna.

En pigg och käck sköterska kom in för att sätta nålen. Hon noterade DVD:n som låg på bordet.
”Ska du se den. Den såg jag med min pojkvän i fredags. Som vi skrattade. Jag älskade den. Jag lovar att du har två timmars härlig filmtid framför dig. Ska bli kul att se vad du tycker.”

Jag tänkte att jag sparar filmen tills jag läst klart min bok och fått i mig all vätska med min speciella teknik. Jag vet inte om jag tänkte det som ett straff eller en belöning varje gång jag läst klart två sidor och tog en rejäl klunk. 😉
Nästan fem timmar senare kom samma tjej in igen. Hon hade slutat sitt arbetspass, men var tydligen nyfiken och ville ta ett filmsnack med mig innan hon cyklade hem.
Jag och ”min kompis” rullade just ut från toaletten och jag såg hur hennes haka hade ramlat ner och det tog en stund innan hon sa något. Istället tittade hon på TV-skärmen med en stillbild, från en scen mitt in i filmen.
”Gillade du inte filmen? Tyckte du inte den var rolig?”
Jag gissade på att hon hade tyckt jag var en glad skit som hade humor. Nu insåg hon att hon felbedömt mig. Jag lät henne hållas en stund i den dystra tanken för att retas och behöll mitt pokerfejs. Sedan hann jag inte säga många ord innan hon satte sig på britsen bredvid mig och började skratta så att tårarna började rinna, i takt med att jag redogjorde för vad jag gjort under hela eftermiddagen, med pauser med några minuters film, innan jag fick rusa iväg igen för femtioelvte gången. Jag minns inte vad jag drog för sanna skämt men jag är säker på att hon aldrig glömmer att koppla ihop mig med den filmen varje gång hon ser om den. Sådant bjuder jag gärna på.

Det är klart jag inte är normal, men jag såg faktiskt allt med humor. Till och med när jag började kissa med rumpan. Minns att jag tänkte att saker kan bli värre. Hade det varit rött blod skulle jag blivit rädd. Hade det varit blått blod skulle jag känt mig kunglig.

Denna film är den ”längsta” film jag sett. Den är underbar på många sätt och håller än. Jag fick rejäl valuta för pengarna. Titta in på torsdag så ser du vilken titel jag syftar på.

Jag lägger bara in en glad gubbe som bevis på att jag uppskattar din kommentar. Kan bjuda på att experterna inte hittade något fel på plåtarna den gången och att jag mycket hellre gör om den undersökningen än trädgårdsslangen genom munnen. 😦

 

 

Betalt för att plåga

Jag tog med fikakorg när jag cyklade ner till stranden för att njuta av att våren äntligen kommit på besök. Genom den väldoftande skogsvägen nynnade jag passande på Lalehs låt om årstiden. En liten skön stund var allt frid och fröjd. Livet lekte i de ljumma vindarna medan jag tittade ut över bukten mot Båstad. Efter en klunk kaffe tog jag ett bett av chokladkakan med en nöt på toppen. Redan när kindtänderna möttes på halva vägen insåg jag att något var fel. Krasandet som ekade i mina öron var inte vårtrevligt. Efter ett försiktigt spottande i handen insåg jag att min stund på stranden var över. Inget ångerklister fanns ännu på marknaden för att skruva tillbaks tiden eller få tandbiten på plats igen. Varför hoppade jag inte den gamla hårda nöten? Varför kunde den inte bara ha ramlat ner i sanden? Då hade problemet begravts bland tusen sandkorn. Vilken nöt jag var som… 😦

Tungan sökte sig likt en magnet till den vassa kanten under hemfärden. Jag försökte se det positiva. Bra att det inte hände nästa vecka när vi skulle åka till Österlen.

Jag fick en akuttid några timmar senare på Folktandvården i närmaste stad. Under väntetiden hann jag få ett SMS och en påminnelse om att jag skulle till tandläkare Ivan Janocic. Snacka om service, men så dåligt minne var det svårt att ha. Min tunga hade som straff för sin nyfikenhet fått ett illrött sår som det var svårt att sätta plåster på.

Med en polisgest ombads jag att placera kroppen i patientstolen. Med en hård duns åkte jag bakåt när stolen fälldes. Jag noterade att den kraftiga överarmen var hårig. Redan nu saknade jag min namne Bosse Tonde i Falkenberg som jag hade fortsatt att åka till även sedan vi flyttade till Skåne. Hans trevliga stämma ekade i mitt minne. Där blev jag omhändertagen som en prins. Märkte Bosse att min blick stirrade galet, lättade han på borren och jag fick skölja och fick andrum för en stund. Dessutom brukade han visa på bilder och berätta spännande saker om tandtroll och hur man borstade tänder på rätt sätt.
Under den närmaste halvtimmen funderade jag på om jag inbillade mig. Att jag överreagerade. Varje gång jag kom till den slutsatsen hände något nytt som fick mig att inse att detta obehagliga verkligen hände på riktigt. I detta skräckens rum. Eller var jag med i dolda kameran?
Vi var aldrig ensamma. Hela tiden fanns en kvinnlig sköterska med i spelet. Det behövdes ingen lång psykologutbildning för att konstatera att det pågick ett isigt teamarbete i rummet. Paret hade inte tränat pardans eller bott i ett enmanstält tillsammans. Inte ens var för sig. De måste ha skolkat från alla av Folktandvårdens teambuildingsdagar genom åren. Fraserna var få och mer som utspottade order. Mannen tryckte ner salivsugaren som om han borrade efter olja. Han pressade en armbåge över mitt ena ögonbryn så att sikten försvann helt. Fortfarande fattar jag inte vad han hade ovanför mitt gap att göra. Överallt använde han sig av övervåld. Stack in ett finger och töjde vårdslöst ut min mungipa. Han grävde sig djupare och djupare in i mitt personliga DNA som den värsta tandhackers. Jag bjöds inte på en droppe vatten i denna ökenfars. Värst var de där osmidiga labbarna som jagade runt. Snacka om betald misshandel. Eller var han bara en elefant i en porslinsaffär?
Jag pendlade under den långa halvtimmen mellan att vara 11 år igen och en nyrakad rasist som kommit ut från garderoben med en eldgaffel i handen. Dagmardrömmarna flimrade till. Jag hade varit livrädd för att behöva ta en bedövningsspruta i den åldern.
”Säger du aj en gång till får du en spruta.”
Jag låg med våta barnögon och kämpade på.
”Öppna munnen slyngel. Jag har en tid att passa. Du är inte den enda patienten jag har idag. Eller ska vi köra bedövning?”
Efteråt brukade jag fira med att köpa Dajm som det nyttiga godiset stavades då.

Denna håriga man måste ha varit rörmokare i sitt hemland eller en grym cirkusapa. Knappast pizzabagare. Då hade han inte fått sålt några sönderbankade pizzor. Förgäves letade jag efter en gömd rörmokarväska. Aj, där var armbågen igen.
”Jag kan inte garantera något”, avslutade han på knagglig svenska.
Det kunde jag däremot. Aldrig att jag sätter mig frivilligt i din patientstol igen. Hellre äter jag soppa med sked resten i livet… På väg från entrén stannade jag och tittade på den käcka tavlan med fotografier på nio tandläkare. En bister man och åtta stiliga kvinnliga tandläkare med smala känsliga händer. Tuppen var avdelningschef. 😦

Nästa dag ringde jag och bokade tid hos en privat tandläkare. Fick först komma till tandhygienisten Inga-Lill. Kontrasten blev så stor att jag fick blinka bort tårarna.
”Är jag för hårdhänt Bosse?”
Jag sneglade efter vingarna på hennes rygg.  😀