Andra segraren i år

Jag säger stort GRATTIS till Gunnar Carlstedt som var en snabb svarare. 🙂 Visst var det Skövde som var det rätta svaret. Vi bodde på Billingehus några nätter. Utsikten är vackrast där på våren. Har du anknytning till staden Gunnar?
En SkrapKryss kommer till dig via posten. Se till och skrapa fram tio ord så du kan köpa dig en lägenhet i Italien. 🙂

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: ???

Annonser

Månadens boktips – ”De blå damerna” av Kristina Appelqvist

Majboktips

För den som gillar pusseldeckare är Kristina Appelqvist inget dåligt val. ”De blå damerna” är den fjärde och fristående delen i sviten som inleddes med ”Den svarte löparen” 2009. Sedan debutåret har Appelqvist troget kommit ut med en roman om året. Har man inte läst någon bok tidigare föreslår jag att man börjar med den första boken. Det blir alltid en viss hemkänsla när man lär känna karaktärerna från starten och får se hur de formas och utvecklas under resans gång.

Fem studiekamrater, alla tjejer, bestämmer sig för att efter ett helt års studier i konsthistoria på universitetet i Lund, fira med att åka till Kreta. Därnere blir de inspirerade av en guide som berättar att kvinnorna på Kreta för nästan fyra tusen år sedan var ovanligt självständiga. Enligt en tavla kallas de för de blå damerna. Den svenska kvintetten bestämmer sig för att bilda ett hemligt sällskap med samma namn, De blå damerna. Vid strandkanten i mörkret, i den ljumma natten, ligger de tysta och tittar på stjärnhimlen och låter de ljusa tankarna löpa fritt. Tjejerna lovar varandra att bara vara de fem, inga andra. De ska vara fria och självständiga. Ingen ska få utöva makt över dem. Ingen relation ska få begränsa deras liv. De ska alltid hjälpa, stötta och uppmuntra varandra så länge de lever. De kommer fram till att deras styrka både ska förändra världen och förflytta berg.
Västgöta universitet i Skövde och trakterna däromkring är som alltid fond i handlingen till Appelqvists böcker. Min fru Solveig som är från just dessa trakter uppskattar givetvis böckerna extra för det, liksom jag som också kan se platserna framför mig. Den unga rektorn Emma Lundgren är huvudperson i alla böckerna och numera är hon dessutom sambo med polisen Filip Alexandersson. Paret bor i prästgården i Berg. Emma har en viss ovana att hamna i mordhistorier, av böckerna att döma. I den här boken får Filip hjälp av kriminalinspektören Urban Nyqvist samt en kvinna och en man från rikskrim i Stockholm. De sistnämnda är inte så imponerade av livet på landet.
I upptakten sker två händelser som hör ihop, eller inte? Vincent van Goghs målning Det gula huset blir stulen från Konsthallen i Skövde och en död kvinna hittas i en hiss. Den döda kvinnan heter Helena Oscarsson och är ny chefsredaktör på lokaltidningen. Helena är också en av de fem i det hemliga sällskapet De blå damerna.
Nutid växlas med vad som hände på Kreta och det som hänt under de sammankomster som det hemliga sällskapet haft genom åren. Det är inte lätt för poliserna att få de fyra kvinnorna att lätta på sin överenskommelse. En av kvinnorna är dessutom bästa kompis med Emma. Mystiska män dyker upp allt eftersom i handlingen. Appelqvist lyckas som alltid att väva ihop storyn och avslutar med en raffinerande upplösning.

Alfabeta Bokförlag, 2012

Övriga delar i serien: ”Den svarta löparen”, 2009, ”Den som törstar”, 2010 och ”Liv i överflöd”, 2011

Lika lycklig fortfarande

”Är du nervös?”
Solveig gav mig en extra tryckning med handen.
”De är väl inte farliga?” sa jag med neutral röst.
En fråga besvarades med en fråga för att vinna tid.
”Det beror på. Pappa brukade säga att han skulle skicka en schäfer efter mina pojkvänner.”
”Har det hänt? Har ni hund?” Min röst började darra och mina tankar fladdrade vilt.
Förr eller senare kommer man inte undan. Det bara är så. Man kan inte fråga kvinnor om de är föräldralösa och samtidigt få en ung fräsch tjej i samma paket. Då måste man oftast gå upp i åldrarna om man ska ro i hamn det önskemålet. Leta runt på hemmen är inte min grej. 😉

Det var dags för första mötet med Solveig Liljedals föräldrar för undertecknad Bo Petersson. Vi hade mjukstartat med att Solveig visat mig ett av sina smultronställen, Silverfallet, som låg en liten bit från barndomshemmet. Hand i hand hade vi gått i det kuperade vårlandskapet och tittat på de unika blåsipporna, njutit av bruset från fallet och varandras sällskap.
Jag kände till att Solveigs pappa hette Rune som min. Att det skiljde fem år mellan Rune och hans fru Gun, samma åldersskillnad som mellan mina föräldrar. Flera beröringspunkter som lockade till skratt när man är nykär. Först hade vi varit skolkamrater i två år utan att känna varandra mer än till namnet och att vi råkade ha skåp i samma vrå.
Nu fortsatte vi färden på en gropig grusväg genom västgötaslätterna. Till slut nådde vi Berg där Rune själv byggt ett hus åt sin familj med en härlig utsikt över vidderna och mot Kinnekulle.

”Vi har ingen hund.”
”Då finns det lite hopp.”
”Fast grannen har en ilsken en som brukade skrämma ihjäl mig varje gång jag gick av skolbussen.”
Nu började jag känna hur fjärilarna rörde på sina vingar i min mage. Skulle föräldrarna förstå min halländska? Min speciella humor? Jag som är så kräsen när det gäller mat. Varför kunde jag inte leva utan flickvän? Bara jag och mina oborstade löss. I ett nafs slutade fjärilarna att flaxa.
”Va!”
Jag hade stannat till vid postlådan och fällt denna intelligenta fras.
”Varför står det Pettersson på postlådan?”
”Varför inte?”
Nu var det min kära flickvän som använde min gamla taktik med att ställa en fråga på en fråga.
”Du heter Liljedal. Är du en bortbyting eller är du hemligt gift?”
”De heter Pettersson.”
”Och du? Vem är du?”
All min oro och nervositet hade förbytts mot helt andra känslor. Vem var det jag hade förälskat mig i? Stämde något i alla hennes underbara brev hon sänt till mig i Umeå?Sakta kröp sanningen fram innan vi nådde trappan. Solveig hade hetat Pettersson precis som jag. Alltså hade hennes pappa och min pappa exakt samma för och efternamn. Solveig hade bytt till sin mormors flicknamn eftersom hon i alla fall aldrig hade tänkt gifta sig. Plötsligt hade jag inte tid längre att vara nervös med alla mina funderingar om vem jag var ihop med. Dessutom var hennes föräldrar både trevliga och gästvänliga och tog hand om mig som om vi känt varandra länge. Den enda luriga med rävar bakom båda öronen var deras dotter. Henne fick jag på köpet. 😉

Vi jobbade på snabbt. Blev ihop på nyårsafton. Förlovade oss i slutet av maj. Planerade för ett oktoberbröllop i Hjo. Då kom ett moln på himlen. Vad skulle vi heta i efternamn.
”Jag vägrar att heta Petersson igen. Jag har betalt för att slippa heta det.”
”Det är väl inget fel på det. Duger gott till mig. Du slipper ett t älskling.”
”Du är så lustig. Kom du på det alldeles själv? Vi får heta olika eller också får du ta mitt efternamn.”
”Aldrig. Ska vi bo på olika ställen också? Börja skriva brev till varandra igen?”
Så där höll vi på och gnabbades ett tag eftersom jag inte ville heta Liljedal. Dubbelnamn verkade för opersonligt för min del. Det var Solveig själv som löste problemet så att vi inte skilde på oss innan vi gift oss. 😀
”Jag vet vad vi gör. Vi tar din mammas flicknamn Lidén så slipper jag åtminstone att byta initialer.”
Jag köpte både konceptet och ringarna. Valde inte de olympiska utan ett par släta guldringar i en guldsmedsaffär i Skövde av alla jordens städer.

Imorgon har vi varit gifta i 22 år. 8036 dagar inklusive extra februaridagar. Den gången det begav sig var det strålande sol och riktigt varmt när vi kom ut från kyrkan och åkte vidare till Hjo Gästgivaregård.
På förmiddagen hände något som bara hänt mig två gånger i livet. Jag fick soppatorsk när jag var i kyrkan i ett ärende. Prästen fick ta bensin från extradunken till gräsklipparen och hälla genom en slang till min Golf.
Innan vi åkte iväg efter vigseln för att äta middag tog vi en snabb tur till vår bostad där min mamma lyckades låsa in sig på vår toalett. Härligt minne för oss. Vi fick ut henne med viss inbrottsteknik. Hon missade inte middagen.
Fast frågan är fortfarande obesvarad. Nu mer än någonsin. Sa hon verkligen JA när prästen frågade? På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra. I somras gick vår kombinerade VHS och DVD spelaren sönder, så det går inte längre att kontrollera. Jag går i ovisshetens tider. Är jag gift? Halvgift? Jag vet i alla fall att JAG sa ett tydligt JA utan att staka mig eller ens tänka efter. Mig kan man lita på i alla väder. 😉