Tre levde farligt

Bosse minns …

Texas hade en inbyggd klocka innanför sin bomullspäls. Den visste exakt när skolbussen skulle komma med Jennifer. Jag såg det i hans blick och förväntningen som påverkade hela den lilla hundkroppen i väntan på Lillmatte.
Denna eftermiddag befann vi oss i vår trädgård på baksidan av vårt stora hus. Jag hade Texas kopplad efter vår eftermiddagspromenad som vi nyss kommit hem från.
Vårt hus låg mitt i en skarp sväng. Uppe i backen, ovanför vårt hus, såg jag att det stod en vit firmabil stående dumt på vägen. En person verkade hålla på att byta däck. Hade antagligen fått punktering, tänkte jag från mitt avstånd på cirka tvåhundra meter. Om han var rädd om livet borde han ha börjat med att sätta ut en varningstriangel på vägen. Trots att det inte var sommartrafik levde han farligt.
När jag vred på huvudet åt andra hållet såg jag att skolbussen rullade bort från Torekovvägen för att lämna av ett syskonpar som bodde en bit från oss. Trots att Texas inte kunde se bussen började han vifta på svansen och ge ljud ifrån sig.
Av någon anledning kom jag att tänka på lydnadsträning. Därför gav jag Texas kommandot att sitta fint på plattorna efter jag tagit av kopplet.
”Sitt kvar.”
Själv stod jag på gräset två meter ifrån. Jag visste att den öppnade grinden med solnedgången som min svärfar gjort var en bra disciplinutmaning. Grinden fanns en bit ifrån husse och hund. Dit var det några trappsteg och en gång med plattor mellan två häckar. Kan du som läsare se det framför dig? Själv undrar jag vad du tänker.

Busschauffören Pär rattade som vanligt in på vår stora asfalterade parkering framför huset under tiden som Texas svans höjde hastigheten på svansföringen. Det som störde de vanliga rutinerna var att bussdörren aldrig öppnades direkt och Jennifer skuttade ut.
Från sin låga nivå kunde inte Texas se något. Han visste såklart att bussen fanns där och Lillmatte likaså. Själv flyttade jag blicken mot backen på stora vägen och såg …
I skrivande stund går mina tankar till stranden när flodvågen kom. Så måste de stackarna upplevt det ofattbara, som snart skulle drabba dem. Overkligt att få ihop ögonpusslet. Se men inte förstå. Frysa fast i en pose av orimlighet.
Antagligen kan jag ha lett en smula när jag långt däruppe såg hur hjulet komiskt började rulla ifrån mannen.
Antagligen såg Pär samma scen bättre från bussfönstret. Därför behöll han Jennifer på bussen och öppnade aldrig dörren. Nu gick allt fort. Megafort. Däcket med fälg som var ett stort hjul, (betydligt större än en personbil) rullade inte ner på fältet som jag hunnit tro i några sekunder. Istället fortsatte det spikrakt i den kraftiga nerförsbacken mot vårt hus. Min andra sekundtanke var att det skulle bli stopp i vår mur runt den relativt stora plantering som skiljde vår parkering från vägen mellan Båstad och Torekov och vägen ner mot Hovs Hallar.
Min styrka som sprinter i min ungdom var mina reflexer vid startskottet och min förflyttning de första fem-sex sekunderna. Då var det antagligen inte många i vårt land som kunde utmana mig. Dessa dammiga bravader hade jag inte det minsta nytta av i ett livsviktigt läge långt senare i livet.
Jag stod blickstilla och rörde inte en kroppsdel. Ingen tanke cirkulerade längre om skolbuss, barn eller att jag var hundägare. Istället var jag paralyserad av det overkliga och overkliga som hände framför näthinnan när farten på hjulet ökade markant, ju närmare det kom. Det studsade över muren, planteringen, och tog vägen genom den öppna grinden i racerfart.
Undra om min mun var stängd när jag bevittnade hur den svarta faran rullade förbi mig med någon halvmeter. Jag hade ingen aning om var Texas fanns, men hörde heller inga skrik. Istället vred jag på huvudet och såg hur hjulet studsade mot det höga bullerplanket, men inte kom över. (Där däckade chansen att nå Torekov eller Hallands Väderö inom fem minuter.) Hjulet tappade istället fart och gjorde en sista snurrande uppvisning innan det blev liggande på gräsmattan.
Jag vet inte än idag om jag såg Jennifer eller Texas först. (Han satt kvar och klarade galant mitt lydnadstest.) Däremot fick jag åter en gång ett kvitto på att det finns skyddsänglar. Denna gång antagligen tre stycken. Tack gode Gud för att Pär var observant och höll kvar Jennifer som annars kunde kommit genom grinden.
Tänk om jag och Texas gått in direkt från vår promenad. Om den späda flickkroppen glatt hoppstudsade nerför trapporna när hon sjöng en sång och funderade på vad hon skulle berätta först för pappa och sin älsklingshund om sin skoldag i ettan. I ett annat scenario kunde det gått illa när något runt och hårt studsat ner henne bakifrån.

Jag pratade just med Jennifer om episoden. Hon minns hur Pär höll kvar henne och hon kommer ihåg hur stort hjulet var som låg i trädgården. Det blev inte mycket sagt när mannen kom ner till brottsplatsen. Jag minns att jag hunnit bli riktigt arg medan jag först bett Jennifer gå in med Texas och sedan stod och väntade in honom.
Jag kunde lätt behärska mig och kom av mig. Orsaken var att han inte kunde svenska och var dålig på engelska. Jag gissade på en polsk svartjobbare. Han hade precis bytt till vinterdäck i Västra Karup och tydligen inte satt fast det vänstra framhjulet tillräckligt bra. Efter fyra kilometers körning tvingades han stanna i den kraftiga nerförsbacken. Det blev ingen polsk riksdag. Jag gav upp och gick in och ställde till med ett extra gott fika.

Fotnot: Jag besvarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Sedan sju veckor tillbaks håller jag på med ett stort läs och skrivprojekt som jag ska visa upp första delen av den 3 februari.
Andra ”lekuppgiften” stängs på tisdag och den tredje tar vid samma dag. (det är bara att scrolla ner till den) Det ska bli spännande att se hur många som vågar gå för bonuspoängen. 🙂
 

Skyddsänglarna jobbade övertid

En grå småduggande västkustmorgon i januari 1977 hoppade jag in i baksätet på en svart Volvo PV 444, efter att först ha låst min hoj utanför gymnasiets cykelparkering. Bredvid mig satt min namne, i framsätet två andra grabbar. Alla andra i vår årskurs tog samma morgon tåget från Halmstad ner till Lund. På det traditionstyngda universitet skulle vi under dagen få information om alla möjligheter som erbjöds på de eftergymnasiala utbildningarna. Framtidens smörgåsbord var dukat i Skåne.
I denna stund var jag lyckligt ovetande om att vi aldrig skulle nå fram till Lund. Istället hängde jag med i tugget som växlade mellan handbollsklubben Drott, fotbollslaget Bollklubben, om The Ramones var bättre än ELO och snyggaste brudarna på skolan. Stundtals var det svårt att höra vad Otto och Gert gafflade om i framsätet när den högt uppskruvade Jeff Lynne och alla stråkar överröstade tonårsrösterna.
Otto var den i klassen som skaffat sig bil först. Mitt mål var att fixa körkortet på påsklovet. Redan nu kunde jag inte låta bli att jämföra min körteknik med Ottos och insåg att jag vann den matchen. Det var inte bara det att han körde fort. Alltför ofta skrattade han och vände huvudet åt fel håll, letade kassettband samtidigt som han rattade utan blick på trafiken. Vi slängde ur oss pikar inbäddad med pojkhumor. Ibland hjälpte det korta stunder så att han fick fokus på det viktigaste.
Det var mer än tio år kvar tills E6:an skulle bli motorväg och få separata vägbanor med två filer i varje riktning. Nu var det bara på korta sträckor som det fanns omkörningsfiler. Hastighetsgränsen var 100 km. Otto tyckte det var häftigt att sticka ner högerfoten långt ner i botten trots att det börjat ösregna. Han sjöng glatt med i refrängen till ”Evil Woman”. När vi klättrat en bit på Hallandsåsen bytte vädret karaktär. Först blev det snöblandat för att på toppen gå över till ymnigt snöfall. Jag var glad under nerfärden, för att det inte låg någon tung lastbil med släp framför oss på den slingrande vägen ner mot Hjärnarp och hoppades att Otto lärt sig motorbromsa i trafikskolan.
Det var skönt när vi till slut rullat ner för åsen. Ändå sa jag till Otto att sänka farten. Vi låg bra till tidsmässigt.
”Bobo! Sa du höja farten?” skojade han och drog på extra.
Där någonstans gled mina hemliga tankar iväg till en speciell blond tjej som jag visste skulle ta tåget. Just då skulle jag gjort mycket för att få sitta bredvid henne. Hon signalerade trygghet och värme. Lockelsen att kunna smita iväg tidigare från dagsprogrammet och komma hem fortare hade tonat bort den sista halvtimmen. Jag hade mognat fort i det obältade baksätet.
Det hemska skulle kunnat ha hänt igår. Fortfarande ser jag scenen kristallklart från min plats till höger i baksätet:
En sladdande svart PV som glider över till vänster sida.
”Bromsa inte!” rösten kom försent från en av oss utan rattkontakt.
Vi befann oss på en lång raksträcka när Otto vevade runt med ratten. Just då fanns ingen bil i mötande filen. Strax innan vi skulle åkt ner i diket på vänster sida rätade Otto upp bilen, men kunde inte ta sig över till höger sida på grund av en snövall som bildats i mitten. Efter det att däcken kommit i clinch med vallen åkte bilen på nytt mot vänster dike. Hastigheten var alltför hög med tanke på väglaget, men gick inte att göra något åt. Bromsa skulle ha varit ödesdigert.
Den där pricken som jag anat på avstånd i den dåliga sikten kom allt närmare. Jag registrerade som baksätesförare att det var fronten på en hög lastbil. Tidsmarginalen ströps snabbt. En tystnad rådde med ens i bilen. Mitt hopp för att bilen skulle komma igenom den höga snövallen var ute.
”Styr ner i vänster dike”, sa jag stilla.
”Det går för helvete inte.”
Jag var inte det minsta rädd. Ett inre lugn inföll när jag insåg att mina dagar skulle sluta här. Lastbilen och världen utanför försvann. Istället blixtrade det till och olika stillbilder dök upp framför näthinnan. Jag minns inte hur många bildsekvenser som kom. Det var väldigt många och de kom sekundsnabbt. Någonstans retar det mig att jag inte kom ihåg vilken tjej som dök upp. Däremot minns jag flera bilder och episoder från saker jag gjort under mina snart arton år; Personer som stod mig nära. Mamma, pappa, syskon, mormor, semestrar, kalas. Inga suddiga bilder. Allt var helskärpt när bilderna svepte förbi.
Om Otto såg bilder eller filmer vet jag inget om. Jag måste ge honom en eloge för att han inte gav upp. Plötsligt fick däcken fäste och vi skakade till när PV:n kom igenom vallen och gled in på rätt sida av vägen strax innan flertons-lastbilen passerade förbi. Det handlade mer om tiondelar än sekunder.
Det fanns just där ingenstans att vända på, om vi nu inte skulle göra en U-sväng på motortrafikleden. Därför fortsatte vi färden med våra nya liv. Otto höll en lägre hastighet någon mil, men snart var han uppe i hundra igen. Det hjälpte inte att vi tjatade på honom. Slå honom i huvudet var heller ingen god idé. I hans värld var han oslagbar och odödlig.
Nästa gång hände det snabbt. På nytt gled bilen över till fel sida vägen. Den här gången kom det bilar mot oss, på närmare håll. Jag såg inga nya scener från mitt tidigare liv, utan trodde stenhårt att den här gången kunde vi inte komma undan med livet i behåll. Inte två gånger under samma timme. Vi hade fått vår chans och inte tagit hand om den. Min puls skenade iväg.
Otto verkade inte det minsta rädd. Han såg sig som en Ronnie Peterson som då var vår stora formel-1 stjärna i racervärlden. Skillnaden mot förra gången var att bilen åkte fram och tillbaka mellan vänster och höger sida flera gånger, som om vi åkte bilslalom, eftersom det inte bildats någon vall i mitten av denna vägsträcka.
Första gången gick det bra när vi fick möte. Just då befann vi oss på högra sidan i ”svarta faran”. En stund senare var PV:n tillbaks på vänster sida för att någon sekund senare befinna sig på höger sida igen. Vi såg att det kom tätt med bilar mot oss.
”Ratta ner bilen i diket” skrek någon.
Otto lydde för en gång skull.
Det var ett djupt dike. Vi skakade till och våra kroppsdelar fick sig en kyss både här och där. Omtumlade kom vi ut från bilen och gick stapplande i snövädret mot en lantgård. Bonden som var fåordig drog upp bilen från diket med hjälp av en traktor och kedjor.
Nu blev det stränga order från baksätet.
”Vi kör hem till Halmstad. Du kör i 40 km. Inte en enda kilometer fortare. Hajar du!”
Vi höll ögonen på hastighetsmäklaren och röt till varje gång visaren gled över avtalet. Det blev en dryg hemväg. Jag kände kroppen skaka okontrollerat. Chocken hade kommit ikapp mig. Ändå kunde jag ta till mig texten i 10 CC låten ”The things we do for love”. Sjöng med ljudlöst inbäddad i ett slags valiumtäcke.
När vi gick ut från bilen vid skolan, satte sig min namne på huk. Bosse spottade på asfalten efter att han sparkat på framdäcket.
”Otto för fan! Vet du om att mönstret knappast kan vara en mm? Däcken är helt blankslitna.”
Svaret han fick var omoget, billigt och följdes av ett nervöst skratt.
”Man kan inte få allt för femton hundra spänn.”

Den kvällen sände jag tacksamma tankar till min skyddsängel. Denna januaridag då jag fick två nya chanser var varken första eller sista gången som jag räddats från en alltför tidig död. Jag borde vara mer tacksam än jag varit. Det är så lätt att ta livet för givet när man är ung och frisk. Livet är inte rättvist. Ofta har jag funderat på varför inte alla har skyddsänglar. Mitt hjärta blöder för alla små barn, kvinnor och äldre människor som råkat ut för hemskheter i mörkret. Fel plats, fel tidpunkt, fel möten.

Vi fyra tuffa grabbar gled ifrån varandra. Aldrig nämnde vi episoden. Berättade jag det för mina andra kompisar? Tror inte det. I alla fall inga detaljer. Jag ville inte smutsa ner min skyddsängel. Coola killar pratade inte om känslor. Mitt hjärta är varmt när ämnet skyddsänglar kommer på agendan. Samtidigt tror jag inte man kan utmana ödet för många gånger. Jag hoppar inte Bungyjump med silkestråd. Leker inte Rysk Roulette med en laddad pistol. På ett vis lever jag på övertid, men min tid att ta ner skylten var inte i januari 1977. Tyvärr var den det för Ronnie Petersson den 11 september 1978. Dagen efter den otäcka kraschen på Monza, i Italien. När jag lyssnade på bilradion från formel-1 loppet och när kraschen hände, befann jag mig också i en bil som var på väg ner från Hallandsåsen. Den gången i riktning norr ut. Bättre bil, bättre däckmönster och framför allt bättre chaufför.

År är bara siffror. Det finns fortfarande mycket kvar att lära och uppleva. En sak har jag accepterat, som också gett mig en slags inre trygghet. Det måste finnas en mening med allt. Ingen lever förgäves. Det är bara att vi människor är för små för att alltid veta alla svar och på tok för ofta för otåliga, när vi inte direkt förstår alla sammanhang i neontext. Jag tror att vi alla har vår personliga livsbok. Den kan vara tjock eller tunn. Det viktigaste är att vi försöker efter bästa förmåga fylla de blanka sidorna med så många fina saker som möjligt. Kärlek föder kärlek. Godhet sprider godhet. Skratt smittas. Ärlighet varar längst. Empati känns gott i bröstet och gör det lättare att andas. Samtidigt får vi inte skämmas för de grå dagarna när orden inte alltid kommer rätt. Då vår livsbil sladdar okontrollerat på vägen. Vi är inte mer än människor. Jag anser att vi alla behöver lätta på gasen och sakta ner våra liv. Vad rusar vi efter? Hur många minuter vinner vi på att sätta gaspedalen i botten på en viss sträcka för att nå en superviktig plats ett par minuter före vaddå? Alla skyddsänglar jobbar inte övertid …

Eftersnack: Gillade du månadens kåseri och mitt sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar.

Privata ord: Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂
Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka. Här är det statistiskt vår. Experterna skrev att vi gått från höst till vinter.

 

Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, taget i vår trädgård, kunde blivit det sista på Sofias och Stures yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar …

Smakprov sju av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Film fyrtiofyra av femtio

The Greatest
Genre: Drama, 96 minuter, 2009.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 28/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120

Favoritkommentar: ”Så vi passerade varandra varje dag på exakt samma plats.”

Egna ord: När jag såg om denna film för andra gången minns jag att jag tyckte att jag var orättvis med mina 7 poäng, i fredagsoffan med familjen. Filmen är betydligt bättre än så. Jag skrev om skyddsänglar i mitt blogginlägg i tisdags. Tyvärr hade inte filmens artonåriga Bennett samma tur som jag hade vid mitt trafikminne. Tänk så fort saker kan ändra sig. På en enda sekund kan livet ta en ny vändning. The Greatest har många starka och gripande scener som känns naturliga och som biter sig kvar i mig efter filmens slut. Sorg har många ansikten. Ibland får sorg oss att växa samman och ta oanade vägar. Sprickor kan dra ihop sig och det som kallas för att det kan komma något gott ur en sorg, får luft och syre. Mycket kommer upp till ytan. Gammalt som nytt. Här har vi ett äktenskap som inte fungerar. Ett barn som är satt på en piedestal dör. Lillebrodern som knarkar är familjens svarta får. Han är skådisen som är filmens svaga punkt, enligt mig, och inte gör rollen rättvisa. Han är för snäll och ser för ”tam” ut för att vara trovärdig. Susan Sarandon är en briljant karaktärsskådespelerska sedan många år. Pierce Brosnan impar också i den seriösa manliga huvudrollen som Allen. Mannen som har problem med att prata om känslor och som föredrar siffror framför ord. Han är också matematikprofessor till yrket. Sist men inte minst är det Carey Mulligan (Rose) som för mig framstår som en riktigt kommande storstjärna på ”filmduken”. Vilken prestation hon gör. Mina tankar glider iväg till franska Juliette Binoche. Fast först fick jag nästan en chock. Carey var som en kopia av en härlig tjej jag en gång kände. Flera gånger höll jag på att tappa fokus när min dumma hjärna skulle inse att det inte kunde vara Y. Det var fel dialekt, språk och ålder. Men hela utseendet, kroppen och minerna satt klockrent och minnena dalade ner inom mig. Filmtekniskt har man lyckats att väva ihop storyn med att göra små lyckade tillbakablickar när Rose tänker tillbaka på sitt livs största kärlek Bennett. Jag är förtjust i det snabba och lyckade slutet och tycker att det är en briljant regidebut för Shana Feste.

Baksidestext: Allen och Grace Brewer har förlorat sin äldsta son i en bilolycka, när det plötsligt ringer på dörren. Utanför står Rose. Hon säger att hon kände deras son. Och att hon väntar hans barn. Först får det familjen att falla isär ytterligare. Men kanske kan även den svåraste olycka leda till en ny lycka?

Kuriosa: Min Carey Mulligan finns av en slump med i boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” i kåseriet TVÅ OSKYLDIGA BARN. Allt tycks höra ihop just nu i mitt liv. 🙂

Dagens fråga: Har du sett någon skådespelare som är som en kopia av någon du känner eller känt privat?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

Har jag haft samma skyddsängel eller är det olika varje gång?

Jag har en gång bjudit på det privata att jag skriver i en femårsdagbok. I den senaste är jag inne på andra året. Innan jag börjar i en oskriven bok brukar jag fylla i på rätt ställe när människor jag tycker om fyller år. Jag låter även andra viktiga händelser få följa med till en ny bok. Överst skriver jag en anteckning om något jag upplevt och inte vill glömma. Därför har jag ex. många egna ”födelsedagar”. Otaliga är de tillfällen då jag borde ha fått ta ner skylten. Två av dem nämns i kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”, men det är bara en del av det totala antalet gånger. Det har hänt några gånger att jag funderat på skälet till att just jag skulle få leva vidare på jorden. Varför hade en skyddsängel tid med mig när så många andra människor inte ens får en andra chans? Det är inget som ska ge mig dåligt samvete, men ändå värt och viktigt att fundera på någon gång under livets gång. Varför flög inte ängeln istället till ”flickan” som mötte ett ”monster” i en skogsdunge? Hon som borde haft hela framtiden framför sig? Som cyklade stolt på sin nya röda cykel och sjöng en sång vid fel plats och fel tidpunkt.

Jag var trött efter mitt tolvtimmarspass på jobbet, men glad för jag hade fått en ny trevlig killkompis. Min devis är att allt blir roligare om man skojar istället för gnäller om man sysslar med en monoton arbetssyssla. Nu var jag på väg mot min tuffa röda sportbil som stod parkerad vid Slottet i Halmstad. Först måste jag passera en dubbelsidig led över Slottsbron. Under en tid hade det varit vägarbete så det vanliga trafikljuset hade varit omkopplat till blinkande gult sken. Denna dag hade det återgått till rött-gult-grönt sken igen. Jag hann heja på några killar som träningsrodde på Nissan innan jag närmade mig vägen. Trafiken var lugn eftersom det var relativt sent på höstkvällen. Jag noterade att bilen som kom rullande i filen närmast mig bromsade in och stannade eftersom det var rött. Jag gick ut i gatan och såg mot skeppet Najaden som på den tiden låg nedanför Slottet. Min bil stod precis med fronten mot det anrika skeppet. Jag tänkte några hemliga tankar och fick samtidigt en hint inifrån om att sluta tänka och istället agera. Snabbt som ögat tvärstannade jag. En bil i hög hastighet körde mot rött i den andra filen. Något eller någon höll tillbaka mig. Stoppade både mina tankar och mina ben i exakt rätt sekund. I min värld var det en ängel. Därefter blev det fart på benen. Jag var på den tiden snabbast på 100 m i min åldersklass i Halland. Frågan är om jag inte vunnit SM om det funnit en distans som hette ”Springa 240 meter efter en bil”. På den tiden svor jag ibland. Jag skulle gärna velat höra och se på film hur det gick till. Adrenalinet fick mig att bli ruskigt snabb. Jag kutade efter bilen som inte gjorde någon ansats till att stanna. Vid den tidpunkten fanns bara en rondell i min barndomsstol. Inför rondellen var den hemliga föraren tvungen att sakta ner och jag tog in på bilen och kunde läsa av skylten med tre bokstäver och tre siffror. Sedan ökade bilen farten på väg mot Tylösand och jag stannade utmattad till för att hämta andan. Nästa dag ringde jag bilregistret och fick ägarens namn. Adrenalin-Bosse, som blivit Detektiv-Bosse blev Medmänniskan-Bosse efter samtalet med kvinnan i 60-årsåldern och anmälde aldrig till polisen som jag bestämt mig för att göra. Min barska men korrekta telefonröst ersattes av lyssnarens. Jag beklagade och lovade att inte anmäla henne. Någon gång tänkte jag tanken som kompisar också framfört. Tänk om hon fabulerade.
Några månader senare stod annonsen där i Hallandsposten.
Dödsannonsen.
Kvinnan hade obotlig cancer. Hon såg aldrig det röda ljuset. Skyllde på det blinkande gula som varit där tidigare när hon kört till och från jobbet, drogad av stark medicin. Jag överlevde och kunde gå vidare i livet. Om jag fortsatt att tänka på mitt och inte lyssnat på Ängeln hade det varit jag som gått först …

Varje gång jag stannar till för att släppa fram en gående vid ett övergångsställe tittar jag i backspegeln. Ser till om det är möjligt att bilen bakom inte får en chans att trycka sig förbi. Jag är observant när det är två filer och jag stannar. Tänker att fotgängaren som tackar mig måste se upp så att bilen som kommer i den andra filen också kommer att stanna. Ingen självklarhet. Alltför många gånger har jag sett att så inte är fallet. Jag skapar en falsk trygghetskänsla som kan sluta illa.

OBS! Det blev ett seriöst inlägg idag med. Jag gick en runda på stranden igår. Då hittade jag en flaska med post. Det stod att min humor hade det bra på Maldiverna. Utan att jag tänkte på det blev detta blogginlägg en perfekt språngbräda till filmtips fyrtiofyra på torsdag. Nu ska jag fira en av mina otaliga födelsedagar. Som ni ser tar jag alla chanser till att fiska efter skäl att fira. Hoppas du också njuter av din tisdag. Dagen kommer aldrig tillbaka. 🙂

Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, tagit i vår trädgård kunde blivit det sista på Sofias och Runes yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar. Vid min säng hade jag en tavla med en sådan ängel. Den vakade över två barn som gick på en trasig bro. Bilden fascinerade mig många gånger innan jag släckte min sänglampa. När jag blev äldre åkte tavlan ner i en låda, känslig som den var för kompisarnas ögon.
Det var inte så mycket trafik på den tiden, men visst kom det bilar om jag cyklade ut från vårt bostadsområde. Det var speciellt två farliga ställen över en stor väg som fängslade mig. Jag lekte att jag var Läderlappen som var ute på farligt uppdrag. Ofta var jag jagad. Ibland trodde jag på fullaste allvar att fienden fanns i bilarna som kom från höger och vänster när jag närmade mig en korsning. Det fanns bara ett sätt för mig att undkomma faran. Satsa allt på ett kort. Hann jag över vägen oskadd var fienden eliminerad.
Det gick bra under många hemliga uppdrag. Vissa fiender tutade ilsket på mig. Jag log då åt min odödlighet. Så kom dagen då något gick snett. Den röda bubblan (Volkswagen) hade en kvinnlig chaufför. Detta hann naturligtvis inte jag se när jag tog några kraftiga pedaltag. Tiden var för kort för det. Dessutom kom det en PV från andra hållet med en ännu farligare fiende från en annan planet.
Enligt två vittnen gjorde kvinnan ingen ansats till att bromsa. Hon körde i samma hastighet rakt på den cyklande pojken som flög några meter upp i luften innan han landade på rygg på asfalten. Ändå hävdade hon att hon sett den unga cyklisten.
Vad minns jag efteråt? Vet att jag fick hjälp av de två parkarbetarna som sett krocken. Tror dock att jag reste mig själv. Jag var en fighter ut i fingerspetsarna. Cykeln gick knappt att rulla. Det mesta var trasigt. Männen skrev på en lapp upp kvinnans telefonnummer som jag fick i min skrubbade hand. De undrade om jag behövde hjälp hem. Jag avtackade mig detta. Mumlade något om att jag var okej och att jag bodde nära. Varför ringde de inte direkt ambulans? Hur kunde de lämna ett sjuårigt barn ensam? På den tiden fanns ingen mobil i fickan. Hur lång tid tog det för mig att släpa mig hem? Minns bitar av promenaden med den trilskande cykeln som inte rullade rakt fram längre. Jag fick göra många stopp. Det värkte överallt i kroppen. Mest i huvudet. Jag var frånvarande och matt. Nu efteråt förstår jag att jag var i ett chocktillstånd och att jag säkert hade en hjärnskakning som hette duga.
Det blödde inte så mycket när jag äntligen kom hem. Istället hade jag otäcka runda märken långs hela ryggraden. Jag lyckades övertala mamma och pappa att jag bara behövde vila en stund. Jag var en duktig skådespelare på gott och ont. Mest ont. På avstånd hörde jag från sängen hur det diskuterades om jag ändå inte borde åka upp till sjukhuset för observation. Mamma ringde en väninna som jobbade på sjukhuset. Avgörandet kom när mamma kom in till mig en stund senare. Då drog jag ett skämt som löste upp hennes oro lite i hörnen.
”Det är bättre att ni tar cykeln till doktorn.”
Jag tror att jag lyckades trolla fram ett lagom stort leende i mitt bleka ansikte som fick henne att inte ringa till sjukhuset. Hade mamma haft körkort hade hon definitivt ringt. Hade det funnits sjukvårdsupplysningar hade jag inte kommit undan.
Pappa ringde till Volkswagen-kvinnan på kvällen. Lappen låg skrynklig i min byxficka. Aldrig hade jag hört min pappa så galet arg. Först trodde han inte sina öron. Kvinnan var inte det minsta intresserad av hur det var med mig. Frågade inte ens hur jag mådde. Däremot yrkade hon på ersättning för skador på bilen som pojken åstadkommit. Lackeringen var förstörd och en buckla var ny på ”Bubblan”. Hade inte parkarbetarna kommit till undsättning hade hon garanterat bara kört iväg från brottsplatsen. Dåtidens smitare.
Jag växte ifrån Läderlappen. Fick andra mer normala intressen. Något av dem hade en lång gullig hästsvans. Andra var mer runda till formen och olika stora. De studsade oftast om de var välpumpade.
Fortfarande kunde jag i många år, om jag vred på kroppen och tittade mig i hallspegeln med bar överkropp, helst en sommardag när jag var solbränd, tydligt se de runda fläckarna längs ryggraden. Likt vita fotspår efter den skyddsängel som var ledig, just den sekunden, när jag behövde den som bäst…