Tre år som bloggare

rosknopp framför klostret0005

Så här skrev jag i mitt första blogginlägg den 22 juni 2012.

Alla dessa aldrig

Ibland sitter jag och ler åt alla mina ALDRIG. Jag ska aldrig sätta mig i en skolbänk en enda minut efter jag gått ut från gymnasiet, jag ska aldrig flytta ifrån min hemstad, jag ska aldrig gifta mig, jag kommer aldrig att bli pappa, jag ska aldrig köpa egen villa, jag ska aldrig skaffa mig en Volvo, jag ska aldrig bli egen företagare, jag ska aldrig gå med i något så töntigt som Facebook, jag ska aldrig ens läsa en löjlig blogg, jag ska aldrig…

Jag stod verkligen för vart enda ord. Då. Alltid. Det kändes så välgenomtänkt. Snusförnuftigt. Helt rätt i tiden. Min tid.

Men… Man har väl sin fulla rätt att ändra sig om något. Någon gång. Så här har ni mig. Med en nyfödd blogg. Jag ska bara nypa mig i armen. AJ!!! Det är alltså på riktigt.

På måndag firar jag tre år som bloggare. Det har hänt en hel del sedan jag la in 24 inlägg under juli 2012 och fick totalt 606 visningar. Det dröjde flera månader innan det blev något större intresse för vad jag skrev. Mitt första kåseri hade titeln ”Dambesök i sängen”. Det var just kåserier som jag var intresserad av att lägga in, tillsammans med färska bilder från Gotland, favoritön som vi då precis hade tagit flyget från.

Jag som både älskar ord och gillar siffror kan bjuda på en del färsk WordPress-statistik: 145 000 visningar, 783 inlägg och 25 625 kommentarer från 326 personer. Stort TACK till alla er som tagit er tid att skriva till en okänd Bosse Lidén i staden Ystad. <3.

Jag tycker om att leka med statistik när jag får göra det på mitt sätt. Finns det någon mer bloggare som har en privat färgglad tabell över sina kommentarlämnare? Som är glad för att 43 personer är med i hundraklubben och att fyra personer knackar på dörren med sina 97 kommentarer? Som vet att den som ligger på 100:e plats har lämnat 33 kommentarer? Som vet att bästa man ligger först på 37:e plats? Som vet att endast 5 personer har toppat listan under dessa 37 månader? Som var sjätte vecka gör en ny tjusig tabell. Är jag genial eller bara halvt galen? Tävlingsmänniska, svarar jag själv. Med distans till mig själv. Samtidigt är det spännande att analysera om man gör det med en nypa salt. Roligast har det varit med de okända personer som tyckt om mitt sätt att skriva och börjat sträckläsa bakåt genom hela bloggen. Då har jag varit som stoltast. Dessutom vet jag att det finns de som följer min blogg, men som aldrig lämnat en enda kommentar. De är välkomna de också. (Flera av dem har köpt båda våra böcker). Istället tackar de via vanliga mail, vykort, meddelande på Facebook, telefonsamtal och hederliga gamla brev. Ibland blir jag riktigt blyg och rörd. Helst när de analyserat ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och förstått mina ambitioner med att ex. skapa ett ungdomsspråk som relaterar till 1970-talet. En stor fördel med läsupplevelsen, är att ha upplevt det decenniet.

Treårsdagen firar jag med att åka på spår. Vart vi ska åka beror på vädret. Under resten av sommaren följer jag de andra somrarnas upplägg och lägger mest in lättare inslag med mycket bilder. Varvat med kortare bloggpauser då jag bloggvandrar istället.

Jag har hela tiden varit ärlig och sagt att det är skriva böcker som är mitt stora intresse och mitt skäl till att det blev en blogg. Jag har i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska analysera mitt bloggande 31 december 2015 som jag tänkt från början eller göra det redan 30 september när den mörka delen av hösten knackar på dörren. (Vissa nätter funderar jag på ämnet. Nästan aldrig på dagen). Det beror på flera olika faktorer och hemligheter som ligger och gror. Jag kunde bjuda på ”lösa ord” som efterfrågan, glädje, intresse, ork & hälsa, kåseribokintresse, romansug, moln, solglimtar, research-iver, ”blåsningar” och många andra ting som jag tyvärr inte styr över.

Eftersom SolBo Förlag vill fortsätta sälja böcker via bloggen kommer den inte att stängas av helt i framtiden. En trevlig bild och en länk till köp bok/böcker kommer ”alltid” vara synlig så länge vi har böcker att sälja. Men alla böcker ämnar jag inte sälja.

En bloggvariant skulle vara att lägga in 365 bilder under ett år. Skälet till att jag fortsatte med blogg 2013 efter romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, var att en kåseribok var möjlig att kombinera med blogglandia. Det var rätt tänk då, med den erfarenhet jag skaffat mig.

Eventuella kommentarer i detta inlägg besvaras med en ”gubbe” eller hjärta.

På tisdag avslutar jag juni med Månadens kåseri. I ett Worddokument har jag ett par hundra ”nya” och minst lika många tänkta kåserier i ”stolpform”, som jag inte bestämt vad jag ska göra av i framtiden. Så här ser kommentarmolnen ut i år efter fem inlagda. Den pinsamma upptäckten, 108
Skyddsänglarna jobbade övertid, 110 😀
Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var, 72
Post till de döda, 78
Mitt liv som stalker, 74
Amatöranalys: Det mest seriösa och djupaste kåseriet verkar vara populärast. Bloggen har ofta varit som en ventil för mig där jag tillåtit mig att tramsa till det. Långt ifrån böckerna som SolBo Förlag gett ut (har säkert legat mig i fatet ibland). I böckerna bjuds det på skratt och leende, men allvaret finns med, om man läser mellan raderna.

Några nya kategorier kommer att dyka upp under de närmaste månaderna om inte WordPress nya sida kommer att sätta käppar i hjulet. När det gäller teknik tar jag inget för givet. Kan jag inte fortsätta att använda det gamla inläggnings sättet är det Morsning Goodbye. Solveig kläckte en rolig kategoriidé som jag nappade på direkt. Den skulle andra av mina bloggvänner kunnat låna. Det kunde blivit jättetrevligt.

Ha en bra avslutning på juni. Gör det bästa av varje dag. Blir det en ”skitdag” lovar jag en sak. Just den dagen kommer aldrig mer tillbaka. ❤

 

Skyddsänglar

Jag lägger korten direkt på bordet. Enligt mitt sätt att se på livet måste det finnas skyddsänglar. Jag skulle vara en lögnhals om jag valde andra spelkort. Visst kan man skämta bort ämnet eller dra det där med ödet. Den taktiken kan man komma undan med en gång. Försvara två gånger. Men hur skulle du gjort om det hänt just dig över tio gånger?

En av flera planer jag har när det gäller mitt eget skrivande är att skriva en novellbok om just det ämnet. Jag tror att jag är skyldig skyddsänglarna den publiciteten. Arbetsnamnet på manuset är ”Pojken med nio liv”. En kväll satt jag i min ensamhet och skrev upp i punktform alla gånger jag fått en andra chans i livet. Först antecknade jag i den takt minnet serverade mig uppgifterna. Jag begrundade kråkfötterna och gjorde därefter upp ett kronologiskt tidsflöde. Konstaterade att variationen varit rätt varierande genom åren. Jag gjorde upp två spalter med rubrikerna; Skyldig – icke skyldig. Konstaterade skamset att de två första gångerna hamnade under första rubriken. Vilken idiot den unga grabben var. En lögnare och en galning i samma kropp. Dessutom är jag ordentligt uppfostrad om vad som är rätt och fel i livet. Det finns ingen annan att skylla på. Det gör jag inte heller. Samtidigt var jag ändå den snälla och väluppfostrade grabben. Också. Till vardags. Där det syntes.  🙂   Vilken tur att jag bättrade mig…

Ibland när jag känt mig deppig av olika anledningar har jag varit otacksam. Inte begripit varför jag överlevde. Varför kunde jag inte fått slippa undan redan vid första tillfället? Då hade jag sluppit att vara med om alla tusen motgångar. Det man inte vet har man inte ont av. Allra bäst hade det varit om jag aldrig kommit till. Den tanken dominerade i små doser när livet var kolsvart när jag sprang in i den berömda väggen. Ganska så fort brukar min speciella humor flytta upp mig till nivån, när jag har näsan över vattenytan. Sedan flera år är jag ordentligt bortskämd av kärlek från tre håll som ger mig energi att ta en dag i taget. Stackars medmänniskor som inte har de hemförhållandena.

Den tanken som jag varit sämst på är att tacka NÅGON för de nya chanser jag fått när oddsen varit låga att jag skulle få stanna kvar på jorden. Visst har min mamma räddat livet på mig en gång när övriga i familjen bara glodde lite på mig eller fortsatte med sitt. En söt klasskamrat räddade mitt liv en magisk natt när endast stjärnorna lyste upp. En tredje gång trodde jag att det var mitt sjätte sinne som räddade mig. Men hur ska jag kunna förklara bort ALLA de andra tillfällena?
Någon tog hand om mig när jag behövde det som mest. Precis innan det skulle varit försent. För mig är det högst naturligt att se det så. Precis som att man ska borsta tänderna. Peta bort rester med tandstickor. Tvätta sina händer efter man smutsat ner sig. Ett självklart förhållningssätt som jag inte offentliggjort genom åren. Vissa saker ska man behålla för sig själv, inom sig själv, har alltid varit mitt motto. Inte ville jag höra hånskratt, se talande blickar och lyssna efter ord bakom min rygg. Såg inget vettigt skäl till att röra ihop deras sätt att se på mig. Jag hade inget behov av att ventilera det. Ingen kunde lära mig något nytt. Möjligtvis smutsa ner lite i hörnen. Det kändes så tryggt för mig att ha min erfarenhet i min livsryggsäck. För mig var det så lättbegripligt. Det finns skyddsänglar som skickas ner enbart för min skull. Med naiva och ärliga ögon tänkte jag på den lilla tavlan som satt på väggen vid min säng när jag var liten. Så många tusen gånger jag låg och tittade på den innan jag slöt ögonlocken. Fantiserade. Såg framför mig hur ängeln tog hand om barnet, pojken eller flickan. Barnen som inte såg att det fattades en bräda på bron som löpte mellan två höga berg. I mina pojkdrömmar skiftade det mellan om det var pojken eller flickan som skulle ramlat ner. Antagligen åkte tavlan ner när jag bjöd hem klasskamrater för första gången.

Jag har skrivit två kåserier om de två första händelserna. Håller ni utsikt dyker de upp på bloggen som ett fredagskåseri. Händelse nummer fyra och fem hör ihop. De hände inom samma halvtimme. Dessa tänkte jag skriva om under kategorin tänkvärt någon gång under hösten. Då tänkte jag använda mig av dagboksteknik, kort och naket. Om det blir till noveller kommer jag naturligtvis att fylla ut texten. Måla i olika färger för att läsaren ska finna större intresse av att följa med. Byta alias. Antagligen inte skriva i Jagform. Istället skapa en spänning. En Jagperson brukar alltid överleva. Emellertid kvarstår kärnan och budskapet med arbetsnamnet ”Pojken med nio liv.” Jag vill hylla det jag tror på. Skyddsänglar. Mina vänner i nöden. Ändå har jag inte svaret på varför de haft tid med just mig så många gånger och struntat i att ta hand om många andra EN endaste gång. Livet är ett stort mysterium. Kan uppfattas som mycket orättvist. Ändå rätt kul att vara med ett tag till. Som sagt. Vi har bara ett jordeliv. Bäst att vara rädda om det.