Vi tummade på det

Jag tog min nyinköpta signeringspenna i handen för att signera det första exet av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” när minnet kom ikapp mig…

Jag har tre starka minnen av henne.

Hon var en tolvåring som
visste vad hon ville ha, men mig fick hon aldrig. Jag var i skarven då det kändes pinsamt att bli ihop med någon som gick på mellanstadiet när jag själv gick i nian. Hon hade långt blont hår och var söt som en docka i ansiktet. Minns att hon en period brukade stå stationerad utanför vårt radhus när jag var på väg hem från skolan. Hon fick inte många vettiga ord från min mun. Jag var en mästare på att rymma från liknande situationer med hjälp av spontana skämt. Däremot brukade min mamma gärna prata i telefon med yngre damer som ex. Lena Sanders. Jag tror att mamma trivdes i rollen som ett snällt förkläde. Jag tjuvlyssnade aldrig. Ville absolut inte ha telefonen. Var inte ens hemma enligt de tecken och miner jag delade med mig av om det ringde där eller på dörren. Ibland fick jag ta till speciella knep för att ta mig hem. Jag hade tur i flera månader. En granne snett emot vår inneträdgård hade tagit ner sitt höga staket. Jag smög in bakom deras fruktträd och klättrade sedan uppför det ca 2 m höga staketet. Det fanns en tvärgående bräda där jag kunde placera fötterna. Vid nedkomsten hamnade jag i vår komposthög, men aldrig på igelkottens rygg.

Efter en nattklubbskväll avrundade jag och en kompis med ett besök på ett nattöppet fik i centrum. Ett nytt recept i nöjeshimlen i vår småstad. Vid ett bord satt två tjejer för sig själva. Våra fötter styrde dit. Först kände jag inte igen Lena. Hon var lika söt men hade fått fler kvinnliga former. Pratade mjukt utan dialekt. Från att varit slö blev jag snabbt pigg av koffein och av sällskapet. Vet inte vad vi skojade om men jag kommer aldrig att glömma vad vi sysslade med efter en stund. Först tramsade vi alla fyra. Sedan tog ordflödet slut för våra kompisar. Med jämna mellanrum turades vi om med att hämta påtår och servetter. Vi skrev nämligen korta texter på de vita servetterna. Dikter. Skämtade först. Drev med olika ämnen. Högt och lågt. Vi turades om att ha ett gemensamt tema alla fyra. Efterhand hade vi en stor hög med servetter på bordet, alla med färsk nyskriven poesi. Lena var en begåvning. En ordkonstnär. Med inlevelse läste hon sina strofer. Själv tyckte jag att jag överraskade mig själv med ordsnickrandet. Här lirade jag emellertid på bortaplan. Ibland bytte vi servetter och läste upp de andras alster. Jag blev riktigt impad. Det var hög klass på orden från den personliga handstilen. En storebrorsida av mig ansåg att hon fortfarande borde tillbringa lördagskvällen i familjens stora läkarvilla. En annan sida av mig tyckte att hon var mer mogen än vad jag var på vissa plan. Som alltid när jag hamnade i denna sits levde mina tankar sitt eget liv. Min broms till en fortsättning var given vid första intrycket. Den ständiga giftpinnen mellan två fingrar och den växande högen av fimpar talade sitt tydliga språk. Jag kysser aldrig askkoppar. Rökallergiker som jag var och är. Jag och Lena bytte stolar med våra kompisar. Vi skalade av några lager. Berättade om drömmar. Framtidsmål. Vi hade båda det gemensamma att vi brann för att skriva. Bestämde på sittande fot oss för att vi någon gång skulle ge ut var sin bok. Lovade varandra att dedicera ett ex. till den andre. Vi tummade på det. På blodigt allvar. Mitt i den poetiska vinternatten medan Europa red på tjuren i fontänen mitt på torget.

Vi var ett härligt gäng som skulle ta färjan från Göteborg till Fredrikshamn. Gamla kompisar som skingrats mellan landskapen, skulle mötas upp vid hamnplan. Själv tog jag tåget från den gamla textilstaden. I tankarna var jag redan halvvägs till Danmark. Därför kände jag inte handen på axeln och hörde inte frågan som kom snett bakifrån.
”Bobo! Det var inte igår.”
Jag vände mig om. Den slitna kvinnan med det stripiga håret var främmande för mig. Den inte helt rena klänningen avslöjade fula stickmärken på armarna. Hon sluddrade på orden. Mitt på eftermiddagen. När hon hjälpte mig på traven var det svårt att hålla masken. Ett vemod drog in i vagnen som ett taggigt stickspår. Jag och Lena Sanders satt bredvid varandra. Ett omaka par, betraktat från en person i samma vagn. Inombords kände jag både sorg och samhörighet. Det var mycket som hade gått snett. Skolan, förhållanden, halvtidsarbetet, droger från svagt till starkt. Jag hade svårt att intala mig själv att människan som satt bredvid mig inte ens fyllt 25 år. Det flottiga håret hade grå stänk. Huden var gulaktig. Blicken verkade redan ha sett för mycket. Dimmig. Inåtvänd. Mitt hjärta blödde för Lena, men inget kunde jag göra. Bara lyssna denna enda gång. Vid ett svagt ögonblick såg jag något blinka till. Vakna till liv. Den söta tjejen fanns där. Djupt därinne. Förlorad i sig själv. En liten bit av den unga Lena Sanders dök upp för att lika snabbt försvinna igen. In i de dimmiga skuggorna. Hennes späda kropp hade börjat skaka. Jag lät hennes huvud vila mot min axel för en stund.

Mitt mellan allt roligt smet jag iväg från mitt glada sällskap. Tog mitt halvfulla glas och gick ut på däck. Riktade min blick mot stjärnbaneret. Lät mig svepas tillbaks till tjejen med den röda cykeln. Vidare till servetthögen med de djupa orden. Livet är mycket. Slump. Ödet. Små och stora beslut. Vägar och lockelser. Små felbeslut kan ibland leda till stora lavinfaror på sikt. Vi alla små människor behöver nog någon som finns där ibland. Fast vi inte vill erkänna det. En stadig hand som sträcks ut till oss. En lugn hamn att segla in i där vi kan slicka våra sår. Inre och yttre. Där är vi lika. Fast få skulle erkänna det. Inte ens öppet för sin egen spegelbild.

I torsdags kom böckerna. Alla med samma vackra titel. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. När jag lyfte upp första exet och vägde det i handen fick jag något vått i ögat när jag insåg att skyddsänglarna inte räckt till. Lena Sanders skulle fått första boken av mig. Nu blir det inte så, tänkte jag för mig själv. Bestämde mig för att Lena har det bättre nu. Tryggare. Med ett snett leende insåg jag att jag vann vadet. Borde ha förlorat det. Hon jag tummade med var helt klart nummer ett. Livet är ofta inte rättvist. Men jag hoppas och tror att fortsättningen blir det.

Lena Sanders är ett alias som jag lånade från min egen bok. Hon hoppade just nu vackert in i på sin kvist i mitt inre skafferi. Men först blåste hon en rökring rakt in i mitt ansikte och önskade mig lycka till. Aldrig mer ska jag prata eller skriva om henne offentligt. Även mitt i glädjen över att ha min bok i handen ser jag livet, då och nu och även döden på mitt eget speciella sätt. Min förhoppning är att många ska gilla min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
I vilket fall som helst är det försent att ändra på det nu. 🙂

Söndagsbild

Vad snabbt SolBo Förlag fick in de första pengarna. Första laddningen var klar redan i fredags kväll.

Vill du läsa smakprov? Tryck på ”Smakprov…” under Headern.
Vill du köpa boken? Tryck på ”Köp boken”. Där finns alla uppgifter.
Ha en trevlig söndag.