Sveriges största flygsandsfält

 

I söndags fick vi med oss våra döttrar på en familjeutflykt. Önskemålet var ett besök vid en av Sveriges finaste stränder. Här var vi på semester 2007. En aning overkligt att det sju och ett halvt år senare var tjejen på bilden som körde bilen till Sandhammaren.

Tvåochenhalv

Jennifer tycks vara en populär bilchaufför. Jag såg okända personer tacka henne i trafiken. Själv fick jag hålla till goda med en plåthälsning på parkeringen.
Sju

Vad mysko. Det fanns många bilar på parkeringen. Det var soligt och fint. Konstigt nog mötte vi mest människor som var på väg tillbaka på den trånga strandvägen. Endast ett par med hund gick framför oss. När vi kom fram till slutet på stråket såg vi orsaken. Det saknades nästan helt strand. Strandremsan var uppslukad av vatten.
Ett

När Solveig noterade att paret med hund vågat sig ner bestämde vi oss för att haka på. Våra tjejer hade försvunnit iväg bland dynerna och lekte snöbollskrig. Om vattnet bestämt sig för att attackera snabbt skulle vi fått jobba för att ta oss uppför till säker mark.
Två

Visst är det vackert. Det är svårt att tänka sig att sjörövare hade sitt näste här. De vilseledde sjöfararna med falska ljussken, som var menat att likna fyrljus, vilket bidrog till att skeppen gick på grund. Fartygen plundrades och de överlevande gick hemska öden tillmötes, då de slogs ihjäl av sjörövarna. Det var tur att kung Karl XI lät hugga ner ekskogen på området där rövarna hade sitt näste.

Tre

Just Sandhammarens stora sanddynsområden utgör Sveriges största flygsandsfält. Flygsand är sand som förflyttats av vinden och ofta bildar sanddyner. Flygsand förekommer främst i ökenområden och i strandområden.

Fyra

Så här såg det ut när vi vände oss om. Vi beslutade oss för att gå tillbaka innan det var försent. Vinterbad lockade inte.

 

Sex

Gustav von Heidenstam var en duktig fyrkonstruktör. Jag och Solveig bestämde oss för att besöka den kända fyren. Vi sa det till våra tjejer när de sprang förbi oss.
”Pappa. Kan du ge oss bilnycklarna. Vi fryser. Vi sätter oss i bilen så länge.”
Några bilnycklar kunde jag inte trolla fram. Jag upplyste om att jag inte varit chaufför.
Vilken tur vi hade. Den olåsta bilen var kvar. Nycklarna satt kvar i bilen. Den turen hade inte paret som enligt YA parkerade sin bil på samma parkering i helgen, för en promenad på tjugo minuter. De blev av med en väska med diverse kort, 1000 kr i kontanter och två telefoner. 😦

DSC_30120081

Det suger i magen när man varit ute och promenerat i den friska luften. Vi avrundade med en fikapaus på Olof Viktors. Personbilderna fick inte vara med på bloggen. Däremot frågade jag aldrig hallonet om lov. 😉

 

Åtta

Sedan var det så att vi delade på oss. Damtrion uppskattade inte att jag gjorde precis som det stod på tavlan på gästoaletten. Eftersom ingen hörde mitt skrik var jag tvungen att öppna dörren och skrika högt.
”Papperet är SLU! Hjälp mig! 😉

Tio
Därefter var det ingen som ville sitta bredvid mig. Vad skönt det var med eget bord. Inte så dumt med en varm Kaffe Latte, för det var lite kyligt i baken. Eller så hittar jag bara på. 😉

Nio

Nästan alltid har Olof Viktors en konstutställning. Denna tavla blev jag förtjust i.
Jag tänker mig det som är bakom hörnet som det som 2015 har att erbjuda. Jag önskar alla mina bloggbesökare ett riktigt Gott Nytt År.
Elva

Fotnot: Vad konstigt att det inte finns en enda bloggvän bland favoriterna. Skönt att allt annat viktigt kommit överst på listan och som jag använder varje dag. Nu ska det bli spännande att se vilka bloggar som blir de tio första. Vem kommer att bli nummer ett? Den som kommenterar först på detta inlägg är svaret. 😀
Ps. Du måste vara blå för att jag ska kunna komma in på din blogg. (om du har någon) 😉 Dessutom ska den leda in till din blogg. 🙂

 

Annonser

Inte vilken kall februarikväll som helst

Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer, om vi tacksamt får ha minnet intakt in i ålderdomen. Datum och klockslag där vi frös till som en snögubbe en kall vinternatt i trädgården. Trots att år blir till decennium och fyller vår livsryggsäck så vet vi exakt var vi befann oss, vad vi gjorde och vilka vi umgicks med när vi fick det personliga beskedet. Chockbeskedet. Orden som vi först inte hade förmåga att ta till oss. Ord som både skavde och frätte inom oss. När det kommer till kritan är vi bara människor. Små oskyddade sårbara varelser av kött och blod.
Jag har flera sådana minnen kristallklara i min ryggsäck. Här bjuder jag in just Dig till ett av dem.

Denna kalla februarinatt befann jag mig i Delsbo i Hälsingland sedan en vecka tillbaks. Ännu ett år hade jag fått äran att få jobba som medhjälpare till rörelsehindrade ungdomar på deras årliga DHR-läger. Som vanligt hade vi haft roliga, svettiga och busiga dagar och nätter. Sova fick man göra i små doser. Precis när jag somnat en sen natt hördes repliken som inte kunde vara sann.
”Jag behöver pissa.”
Vi sov två medhjälpare och två deltagare i varje stuga.
”Knip igen, Stefan.” hörde jag Uffe svara på sin härliga göteborgska. Samtalsnivån kunde vara rå men hjärtlig mellan oss grabbar.
Det var bara för mig och Uffe att stappla upp och ställa in ”hissen” över Stefans säng.

Just denna sista natt gällde inga sovtider bland ungdomarna. Vi hade haft maskerad i stora huset på kvällen och avslutade festandet med snöbollskrig mellan stugornas invånare. Stefans urinblåsa hade tagit åt sig av alla glada skratt. Diskret tog vi oss in i vår stuga. Stefan själv skrattade fortfarande när jag och Uffe tillsammans fick av honom de våta kläderna.
”Snabba er för sjutton. Vi måste mula Kanjana.”
Just när vi höll på med att lyfta upp den stressade Stefan med selen öppnades dörren. Varför hade vi inte låst dörren, hann jag tänka. Nu kommer vi att bli mulade alla tre. Antagligen tar de ingen hänsyn till att vi två vuxna är handikappade just för sekunden. Hämnden är alltid ljuv.
Den stora Gert med getaskägget stod med vild blick i dörren. Han höll en stor snöboll i handen men egendomligt nog sträcktes inte högerarmen bakåt. Istället sa han en mening som verkade totalt malplacerad i vår vinterbonade stuga. Orden studsade mot timmerväggarna. Varför kastade han inte snöbollen? Varför sa han orden som inte var det minsta roliga? Jag uppskattade inte sådan humor. Min hjärna stod stilla när jag såg in i hans vilda Norrlandsögon.
”Olof Palme har blivit skjuten ikväll i Stockholm.”
Vi trängde ihop oss framför brasan i storstugan och lyssnade på de overkliga orden i radion. Det var som en kollektiv våldtäkt på hela vårt land. Något som kunde hända på många andra platser på jorden, men inte hos oss. Vår stadsminister hade varit på bio på biografen Grand. Sedan vandrade han vidare från film till rå verklighet.

Nästa dag fick vår buss ta en omväg genom Stockholm dit vi nådde efter lunch. Vi såg tydligt de blåvita avspärrningarna. Överallt i centrum var det svårt att ta sig fram. Bussen blev stillastående flera gånger innan den till slut nådde Centralstationen. Jag hade något tomt i blicken vid min fönsterplats. Dystra tankar kom och gick.
Denna gång var det ett annan slags värme i våra avskedskramar, när vi utanför bussen skingrades åt olika håll i landet. Inte det vanliga tugget om att vi skulle återses till sommarlägret i Vejbystrand. Det var som om vi inte ville släppa taget om varandra.

En ny tid inleddes den fredagskvällen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. Sedan dess har det blivit kallare i Sverige. Klockan 23:21 den 28 februari 1986 är inte pinkat gult i snö. Det är ristat med en rå kall evighetsskrift som fortfarande 26 år senare väntar på svaren – Varför? Vem?

När jag nådde hemstaden fick jag mina gliringar från kompisar. De var sura för att konserten vi skulle på var inställd på lördagskvällen. Det rådde landssorg i Sverige.
”Vad har du nu hittat på för dumt i Stockholm?” skojade de.
Jag valde att tramsa med en kort stund. Men de innersta tankarna behöll jag för mig själv. Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del hade dött inom mig. En viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.

 

Vad gjorde du när du fick beskedet?