Ett möte jag helst varit utan

Det finns stunder och människor jag minns extra mycket. Som stannat kvar av olika orsaker. Här öppnar jag dörren till ett sådant inre rum och låter er följa med in i ett annat rum. Ett fysiskt och kalt patientrum på ett sjukhus i Västergötland. Jag hade inte sjukskrivet mig utan bara tagit en timmes paus i jobbet som socialbibliotekarie och mellanlandat i Skövde på KSS. Därför hade jag tjänstebilen på parkeringen och ämnade fortsätta till Skara efter sjukhusbesöket för att byta talböcker på Länsbiblioteket. Dessa böcker och talböcker förvarade jag i fula, gamla bruna väskor där handtagen var av hårt plast. Självklart kunde jag burit väskorna som ett paket med båda händerna, men tidsmässigt brukade jag kämpa på med en välfylld tung väska i varje hand. Därför visste jag min egen diagnos innan jag träffade denna ”sympatiska” kvinna. Triggerfinger är smeknamnet på tillståndet. Förenklat, senan löpte inte i ärtskidan. Det hade bildats en knut på senan och mitt finger gick inte att räta ut. Detta hade hänt mig två gånger tidigare i livet, då på andra fingrar. På båda sjukhusen hade jag fått en cortisonspruta och sedan två fingrar inlindade och vilande på en gipsskena. Detta berättade jag för läkaren som nyss farit in i rummet och tydligen hade vaknat på fel sida sängen denna morgon. Det var snällt utryckt. En annan variant skulle kunna låta så här. Kvinnan borde inte fått ha med folk att göra. Kanske hon inte ens var läkare.
För det första gillade hon inte att jag berättade vad som skulle göras med mig. Jag ville bara skynda på besöket eftersom jag ville jobba vidare på mitt håll, helst så långt ifrån denna energislukare som möjligt. Hela tiden var jag trevlig i mitt sätt att vara. Ett skäl till hennes avighet var kanske den vind som börjat blåsa in från olika håll och som jag var ovetande om – för eller emot cortisonsprutor. Artigt gav jag mig inte. För om jag ska dra mer historia så hade jag första gången (på ett annat sjukhus) inte fått sprutan vid första besöket, utan först vid återbesöket när jag fortfarande inte kunde böja sista fingerleden. Nästa läge var skalpell. Detta moment bävade jag inför, allt för rädd att kirurgen skulle göra fel. Jag är hellre en fighter och brukar fixa träningsutmaningar.
”Du ska inte berätta för mig vad jag ska göra. Du får tre fingrar gipsade i tio dagar och ingen spruta.”
”Det räcker med ett extra finger som stöd i skenan. (Jag hade en kompis som var läkare så jag hade insideinformation). Jag vill bli bra snabbt. Dumt att friska oskyldiga fingrar… jag behöver så många fingrar som möjligt. Har ingen lust att sjukskriva mig. Jag har massor att göra på jobbet. Direkt efter detta besök ska jag… detta förlänger bara lidandet och jag blir inte av med problemet. Får jag en spruta hjälper det.”
Hennes sätt att bemöta mig var trist, respektlöst, oprofessionellt och många fler ord med en negativ klang, från det hon klev in i patientrummet. Jag ville bara att du som läsare ska förstå det. För i detta inlägg är jag i slutklämmen mest ute efter att roa och oroa. Hon nämnde alltså inte ett ord om cortisonets biverkningar. Jag tror inte ens hon själv kände till dem. För i så fall borde hon använt sig av den taktiken. Plötsligt flög hon upp från stolen.
”Du ska få din spruta så jag blir av med dig.”
Som en stormvind var hon ute ur rummet. Jag funderade på om jag skulle göra likadant bara för att reta upp kärringen. Jag hade inte hunnit. Hon var snabbt tillbaka och drog kvickt upp cortison i sprutan. Satte sig på en stol vid sidan om mig. Slet tag i min vänsterhand och ämnade föra in kanylen… då visste hon inte att jag flera gånger vunnit mina åldersklasser på sprintsträckor. Utan att skryta skulle jag kunna säga att det fanns få som hade mina reflexer när startskottet small. Blixtsnabbt drog jag till mig handen. ”Ska du inte ha din jä… cortisonspruta som du tjatat dig till?”
Jag bytte taktik. Lugn som en filbunke sa jag med en mycket snäll röst.
”Jag är inte läkare, men funkar det inte bättre om…”
”Är du spruträdd också? Först tjatar du och leker läkare. Du har två sekunder på dig att bestämma dig.”
”Okej. Du har rätt. Jag tror inte heller att cortisonet skulle hjälpa. Men jag har en annan önskan och den är att du istället…”
”Jag har för f… inte tid med dig mer. Ska du ha ditt jä… cortison eller inte?”
”Ja. Men helst då i både rätt hand och i rätt finger.”
Jag fick ingen ursäkt. Hon tystnade visserligen. Annars var kroppsspråket lika illa. Egentligen hade jag dubbeltur. Tänk om jag vaknat med henne varje morgon vid min sida. Eller om ett ben skulle amputerats och hon valde mitt friska först. 😉

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del två

Min första novell, sålde jag till en tidning som heter Kvällsstunden och har sitt säte i Karlstad. Titeln var ”Anställningsintervjun”. Jag tänkte bjuda på denna söta banala text men hittar den såklart inte… Däremot hittar jag mycket annat som jag totalt glömt bort att jag skrivit. Jag ler när jag ser mina styrkor och svagheter.

Så lätt jag följde den osynliga mallen. Jag lånade hem tidningar och tidskrifter från jobbet och kompletterade med att köpa veckotidningar från kiosken, som jag sedan grundligt analyserade. Jag knäckte koden och skrev noveller som köptes av mottagaren. Spädde på med sagor, resereportage från Astrid Lindgrens värld, när vi var på Jersey, i Saalbach och i Wien osv. Inga problem. Men. Detta var bara min hobby. Jag jobbade som socialbibliotekarie och trivdes utmärkt med det. Min dröm var någon helt annanstans – att skriva en roman.
Närmast till hands låg vid den tidpunkten att skriva en barnbok, med redskapet min egen fantasi och kreativitet. För att stå ut med mig själv skrev jag som en mjukstart en ny typ av kärleksnoveller. Häftigt och nytänkande, tyckte jag själv. Fick jag sålt dem. Nej. Återigen nej. Där var det stopp och belägg. Därför tog jag ett allvarligt samtal med mig själv, mellan två bruna ögon. 🙂
Jag skulle inte kunna titta mig själv i spegeln om jag körde på i samma hjulspår och bara skiftade namn, orter, yrken och smådetaljer i den färdiga mallen som jag snabbt kläckt gällde i svenska veckotidningsvärlden på den tiden. Jag skulle då bli som de personer som spottar ur sig två-tre böcker samma år och är megastolta över detta. I smyg ifrågasätter jag både starkt kvalitén och om det är författare de ska kallas. Mina tankar går till när jag knäckte novellkoden. 😉

Jag skrev inte för pengarnas skull. Jag ville ha roligt, känna stimulans och vara nöjd med mig själv. Samtidigt tyckte jag det var simpelt enkelt. Väldigt snabbt hade jag lyckats sälja en hel del olika saker trots att jag inte var utbildad journalist. Jag skrev på ren inspiration.
Under mitt möte med mig själv vecklade jag ut drömkartan på bordet. Lite styv i korken när ingen sköt tillbaka, kom jag fram till att det kommer att bli en baggis att ta nästa steg mot min dröm. Det här går som på räls, tänkte jag positivt. Något svenskt bokförlag kommer garanterat att ge ut ett manus av det fräcka musiknamnet Bosse Lidén. 😉 (Både för- och efternamnet kändes fortfarande främmande för mig eftersom jag bytt efternamn i samband med vigseln och dessutom växlat smeknamn från Bobo till Bosse.)
Eftersom Solveig jobbade som barnbibliotekarie fanns det alltid en stor boktrave på golvet vid hennes säng. Hon tipsade mig och jag blev insatt i bra barn- och ungdomsböcker. Vissa böcker föll jag pladask för. En bra barnbok för mig, kan läsas av en vuxen med både stort intresse och behållning. Efter några månaders planerande satte jag mig i vårt underbara sovrum med små kyrkfönster åt tre håll och började skapa mitt första manus som fick arbetsnamnet ”En andra chans”. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut min första roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva romanen. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon nu. 🙂 Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör detta definitivt inte för att tjäna några pengar. Jag gör det enbart för att inte förlora några pengar och för att jag är väldigt sugen på att göra en repris. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. Tyvärr.

Det är inte manligt att gråta

Det är inte manligt att gråta. Ändå gjorde jag det nyss. Ingen som såg. Det var bara lite och ytterst diskret.
Vad jag kan minnas har jag aldrig gråtit under en sorglig film som jag sett offentligt genom åren. Inte ens varit i närheten. Stoppet var alltid långt ifrån ögonen. Däremot på hemmaplan när ingen såg. Med flickvänner i TV-soffan. På senare år tror jag att jag präglats av att leva tätt tillsammans med tre kvinnor. Eller så är det åren… man mjuknar i hörnen. Behöver inte bevisa något längre.
Jag gick i en gammal låda. Letade efter en pryl. Hittade istället en annan sak som det så ofta blir. Ett brev. Jag drog fram papperet ur kuvertet och läste. Mindes. Tyckte det var märkligt att jag just nu i maj 2013 kom i kontakt med dessa snälla rader. Det måste finnas en mening med saker och ting. Den stiliga och trevliga damen hade varit skolfröken för de yngre barnen. En av dessa underbara medmänniskor jag besökte som socialbibliotekarie. Sonja bodde i en mysigt inredd liten lägenhet. Jag gillade verkligen mina stopp hos Sonja. Vi hade mycket att prata om. Hon var godheten själv. Kände till mina planer på att skriva en bok. Just då skrev jag regelbundet för en tidskrift och fick sålt noveller och berättelser. Men hon visste att jag egentligen brann för att skriva en roman. Sonja började närma sig 90 år. Det var sorgligt när jag för sista gången åkte runt till mina vänner. Tog tårfyllda avsked. Året efter kom detta brev till min dåvarande adress. Flera mil därifrån.

Käre Bosse!
Tack för ditt trevliga och innehållsrika brev. Allt verkar vara så positivt för er båda. Det är underbart, när man trivs på en plats… jag går mina promenader på balkongen och någon gång runt huset. Jag hör och ser dåligt och måste ha någon som skriver brevet åt mej genom diktamen… jag tycker tiden går fort. Jag har alltid någon att vänta, många kommer på besök, men dessa får inte bli för långa…
Jag hoppas att du har tur med din bok, om inte den blir antagen, så ge inte tappt. Så önskar jag er båda lycka för kommande år och hälsar er båda hjärtevarmt.
Vännen Sonja.

Hjärtevarmt tyckte jag var ett gulligt ord som words ordlista godkände. Sonja hade gärna fått ett signerat ex av min bok. Kanske hade jag varit nervös för att hon skulle uppleva bokens språk för grovt stundtals. Men vetskapen om att hon var en person som trodde på mig värmer än idag. Flera år efteråt. Jag glömmer aldrig människor som betytt något för mig. På olika plan. De sitter osynliga på en kvist någonstans i mitt inre. När jag minst anar det rör de lite på sina spröda vingar och visar sig på nytt. I en ny skepnad med en utstrålande varm och positiv energi.