Jakten på vårtecken

Inte en plats ledig på parkeringen i Svarte. Jag förstår att de boende längs med gatan är sura som det berömda surdegsbrödet i bageriet på orten, när bilarna står utanför deras villor alla vardagar. Orsaken är att stationen till Pågatågen ligger bredvid.  Det är många som pendlar till jobb och studier och den lilla parkeringen räcker inte till. Jag tog en snabbtitt på tidtabellen och den öde perrongen, körde sedan fräckt upp med tungan rätt i mun och ställde bilen på spåret mot Malmö utan att tuta högt. 28 minuter till nästa lila tåg. Jag är tidsoptimist. För känsliga nya bloggläsare kan jag berätta att jag ibland spårar ur lite från sanningen och har en tendens att glida in på ett stickspår. Sådant gjorde jag aldrig i min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Där hade jag två redigerare som höll mig hårt i öronen och slet i mina ”Darlings”. 🙂
27 minuter kvar tills lokföraren skulle ha åsikter. 😉 Mina fötter styrde förväntansfullt mot stranden.

Bild ett

Inte lätt att hitta vårtecken trots den värmande solen. Det ska vara det speciella ljuset som för mina tankar till vad som väntar runt tidshörnet. Är det tidig eller sen Påsk i år?

Bild två

Jag blir glad av att ägarna bryr sig om sina båtar och klär dem i vinterkläder. 🙂

Bild tre

Däremot stör det mig att de inte kan låta bli att slänga sina tandborstar hur som helst. Förstår de inte att det tar minst en biljon år för denna gröna borste att förmultna. Sådant har jag lärt mig på Kunskapskanalen. Så det så. Skulle inte förvåna mig om tandkrämstuben ligger bakom någon uppdragen båt. Inte egga upp mig nu. 😉

Bild fyra

Jag längtar tills träden blir ljusgröna igen och fåglarna har återkommit. Jag blir aldrig för gammal för att vända mitt huvud uppåt mot himlen, när sträcken återkommer. På hösten är det mysigt, men då ingår alltid ett uns vemod i mina tankar. Vad trevligt det var när jag och Solveig åkte mitt i natten till Hornborgasjön och tittade på trandansen när vi bodde i Hjo. Utom den gången vi mötte en galning på fel sida vägen.

Bild fem

Det är även vackert med vitt i kombination med solens gassande strålar som reflekterar sig i snökristallerna. Jag får en sådan lust att prova om underlaget håller för en ”havspromenad”. Tankarna går till en segflytande vätska, typ havssirap, när jag beskådar de lätta vågorna, som inte alls påminner eller ser ut som vatten när de sakta rullar in mot bryggan.

Bild sex

Sjön suger. Vilken sjö? Tänkte jag på Vättern? Havet suger menar jag. Vilken aptit jag plötsligt fick när jag ser bordet.

Bild sju

Är det någon bloggläsare som vet hur man tillagar en trä-varan på bästa sätt utan att den blir flisig i munnen?

Bild åtta

Romantiskt namn på en sommarkåk. Havsbrus. Finns det inget ledigt i Abbekås i sommar kanske jag kan hyra detta hus någon månad. Om nu inte Kurt Wallander springer och jagar bovar under mörka dygnstider. Han hyr ett av de häftiga vita husen längs med stranden i Svarte. Bara i filmens värld. Inte i romanens. Där är det lägenheten på Mariagatan och slutligen ett äldre hus utanför Löderup som gäller. Ja, ja. Solveig säger att Kurt inte finns på riktigt. Det är inte alltid skolfröken har rätt. Igår fyllde Henning Mankell år. Han finns ju på riktigt. Jag är ledsen för att han fått cancer. Denna dumma, orättvisa sjukdom som tagit så många av mina vänners liv genom åren. 😦
2 minuter kvar. Lugna puckar. Nu är frågan. Ska jag ta väg 9 eller spåret tillbaka till Ystad? 😉
Imorgon blir det filmtips som går i matens tecken. I fredagens kåseri ska jag frossa i nostalgiska kakor och det börjar dra ihop sig till en ny omgång av Sovtävling. Häng med då. Själv kommer jag att vara soffpotatis under dessa tio dagar. Önskar er en trevlig lillördag kväll. Solen har lyst här idag med. Denna underbara gula lampa.  😀