Så sant, så sant

Ord som berör mig; 22

”Går en sol ner för dig, stå inte och se mot väster, se mot öster.”
                                                                                             Théodore Agrippa d`Aubigné

 

Annonser

Bakom linsen

Eller borde jag döpt rubriken till ”bakom flötet”?

Vad mycket jag hade att tänka på och plugga in efter jag inhandlat en ny kamera med en massa finesser.
Som ett förväntansfullt barn på julafton letade jag upp ett intressant motiv och tryckte efter alla konstens regler på rätt knapp med ett nyfiket pekfinger. När jag öppnade bildminnet och skulle titta efter…

Linsskyddet skulle INTE vara på. I alla fall inte just då.

Sedan vet jag inte om kameran var värd alla pengar. För jag har hört talas om att det finns bättre kameror som tar färgkort. Eller är det bara ett falskt rykte på Twitter?

Förutom att det tar tid att färglägga har jag tydligen blivit skakig i färgtassen. Eller var det den blå färgkritan som målade suddigt? Någon fågel viskade om att jag skulle välja närbild på blommor och köpa fler objektiv. Viskar fåglar? Har jag fått pippi på hjärnan?

En kort stund fick jag energi från en åder under en rauk. Det var i samband med att jag hittade självutlösarknappen. Tio röda sekunder hade jag på mig. En baggis för en gammal sprinter av rang. Vad hände då? Från ingenstans dök det upp en ful gubbe och ishockeytackade mig rakt in i väggen. När det lät från kameran satt snubben och drack från min dricka. Vilken fräck äcklig ful ouppfostrad främling.

Det var först under den lyckade bröllopsdaghelgen, när vi hade tur att få uppleva en solnedgång, som jag och kameran för första gången blev vänner. Jag fick minst 20 foton som jag var/är supernöjd med. ❤  (Visad på Facebook. Men Solveig gillar mer andra foton från den trippen.)

Men det var kallt om de bara stackars händerna. Inte förrän jag kom in på hotellrummet upptäckte jag finessen med fodrade fingervantar. En fantasiknapp till vänster på ett av objektiven. Diskret gömd bakom en Kaffe Latte-knapp 😉 Kan det förresten vara lämpligt? Att kombinera het dryck med teknik i samma ”grunkkropp”? Vad vet lilla jag? Går det att kombinera bensin, oljefläckar med nybakat bröd och slängda rykande fimpar vid pumparna borde det vara no problemas.

Ps. När jag fyller sextio år lovar jag att bli mer tråkigt vuxen. Eller har jag då blivit så disträ att jag glömt löftet? Bäst att inte lova för mycket. Men just nu har jag inga planer på att ha en kategori med namnet ”Lite galet” på min kommande Gotlandsblogg. Å andra sidan hade jag heller absolut inga liknande tankar, när jag startade denna blogg sommaren 2012. 😉 Då visste jag knappt vad en blogg var. Möjligtvis en skotsk snåldans. 😉

 

En fin dag med min pusselbit

reserv

Då var du där igen. På Fårö. Förra gången på en tandemcykel med bästisen Lena. Nu med din gamla klasskamrat från Bibliotekshögskolan.

ett

Lugnet vid vattnet. Inte en människa i sikte.
En dammig slingrande smal grusväg tog oss till dagens första oas – Naturreservatet Ryssnäs. En tidig småkylig augustimorgon.

två

Engelska Kolerakyrkogården. Dystra människoöden. Här vilar ett 20-tal engelska örlogsmän som avled i kolera år 1854 under Krimkriget.
Fårösund var under Krimkriget en örlogsbas för en engelsk-fransk flottenhet. Nordväst om kyrkogården låg då ett för tillfället upprättat sjukhus.
tre

En ny mysig hand i hand promenad längs en slingrande grusväg mot okända mål.

fyra

Vi åkte vidare till Fårö kyrka. På informationstavlan fanns en färgad linje för de nyfikna. Allt för att undvika människor (en ”full” turistbuss) med ett enda mål, virrande omkring bland alla andra gravar. Smart tänkt. Nödvändigt tänkt, gissar jag.

fem

Bergmans Fårö. Tänk som det kan bli. Inte kunde Ingmar ana vad som skulle hända i hans privata liv när han en kall stormig aprildag 1960 för första gången satte sin fot på Fårö. Att han skulle drabbas av denna djupa kärlek till en fysisk plats. Egentligen hade han tänkt sig Orkneyöarna norr om Skottland som inspelningsplats för filmen ”Såsom i en spegel”. Det var brist på stora pengar som fick produktionsledningen att be honom tänka på billigare alternativ och besöka Fårö. Sedan är allt numera historia. 🙂

Ingmar Bergman såg ut sin gravplats vid Fårö kyrka långt innan sin död. Den enkla granitstenen som han valt till sin fru Ingrids begravning 1995 flyttade tillsammans med hennes kvarlevor till Fårö från Roslags-Bros kyrka.

sex

Begravningen sägs vara Bergmans sista föreställning. Han hade visst tänkt igenom allt till minsta detalj. Sedan var det bara att följa manus, regi och hans sista vilja. Jag tror ingen vågade säga emot eller göra en kupp av det minsta slag.

Jag satt en stund och tänkte på vilka kändisar som måste ha varit här under den korta begravningen. Liv Ullman givetvis. Säkert Max von Sydow och många fler. Givetvis min favorit Henning Mankell som var svärson.

sju

Vi skaffade oss två uttryck under dessa åtta dagar. ”Du och jag och Gotland” var det ena. Det andra var ”Vi väljer en ny stig.” 🙂
Eftersom det kyliga vädret fått oss att inse att en stund på stranden i Sudersand inte lockade och den dåliga hyrbilsförsäkringen som vi tagit med tiotusen i självrisk, gjorde att vi fegade för att skumpa fram på de vassa ”stenarna” till Digerhuvud och de andra platserna vid Stenkusten. Dessutom frös vi under stunden då vi väntade på att klockan äntligen skulle bli tio och Bergmancenter öppnade. Istället fick det bli en suverän plan som visade sig vara bingo.
”Vi väljer en ny stig.”

Fåröfärjan tillbaks de 7-8 minuterna till Gotland. Vilken underbar syn. Vår smutsiga hyrbil, två minicyklar och tre bilar till. När vi rullade uppför backen såg vi den långa kön och alla bilar som ovetande rullade mot den och vi var mycket tacksamma för att slippa sitta i timmar på eftermiddagen och köa för att nå Gotland igen. För det var just det som stod på vägskyltarna med jämna mellanrum. 30 minuter, 60 minuter osv. Nästa resa hit får bli i maj eller september något år. Då ska Fårö granskas under lupp. Helst ska blåelden blomma.

åtta

Kanske var naturreservatet Lergrav med raukfältet det finaste stället som vi besökte. Vad läckert med alla raukformationer.

Var vi ensamma? En familj gick nerför slänten när vi kom. Ett annat par kom när vi gick mot bilen en halvtimme senare.

nio

Inte visste jag att Hoburgsgubben hade en hård bror här 🙂

tio

elva

Lergravsporten gillade jag skarpt. 😀

Efter en rejäl och god lunch på en krog i Lärbro var vi redo för nästa naturoas. Även denna gång var vi helt allena.

tolv

När vi öppnade grinden tänkte vi ödmjukt på, att någonstans här diktades en av Sveriges mest berömda psalmer: ”Den blomstertid nu kommer.”

tretton

I slutet av 1600-talet gick Israel Kolmodin på sin favoritplats ”Hångers källa” och kom på denna klassiker som kom med i 1695 års psalmbok. Källan klassas sedan 1968 som naturminne.

Sedan var vi tankade med energi för att bege oss till flera andra ställen med betydligt fler människor. För dagen var fortfarande ung. Många hundratals bilder (ca tusen tryck med höger pekfinger) får tyvärr inte plats på bloggen. Istället avrundar jag med denna tisdagskvälls avslutning som inte gick av för hackor. ❤

fjorton

femton

 

sexton

sjutton

arton

”Är det FF hemma hos dig? Förresten. Jag ser inget.”
”Du tittade för länge mot solen. Ska jag köra?”
”Nä. Berätta bara snabbt om det är en bil, en människa eller en rosa elefant med en glass i snabeln, som kommer emot oss.”
”Släpp av mig.” 🙂

 

 

Wiolettan gjorde det igen – GRATTIS

127

Uppgift tjugosju av trettio: Beatleslåt.
Svar: 6 bokstäver
Facit: MISERY
Vinnare: Wiolettan, 2 minuter och 16 sekunder
Fakta om nästa uppgift: Kategori C
Lathund: Kategori A 9-10, Kategori B 9-10, Kategori C 9-10

En tidig härlig John & Paul låt från 1963 och albumet Please Please Me.

Aktuell tabell: 
1. Anki Arvidson, 47 poäng
2. Signhild Hortberg, 45 poäng ❤ ❤
3. Inger Börmark, 35 poäng

4. Wiolettan, 33 poäng  ❤ ❤ ❤ ❤ ❤
5. Susan Johansson, 29 poäng
6. Annika Sohlin, 28 poäng
7. Åsa Bäcklund, 26 poäng
8. Lma, 24 poäng
9. Znogge, Villa Herberts, 20 poäng ❤ ❤ ❤
11. Gunnel Moberg 20 poäng
12. Gunilla Wahlberg, 18 poäng
13.Marie Kristoffersson, 17 poäng
14. Ing-Britt Jönsson, Maj Johansson, 17 poäng
16. Eva Rohlén, Ditte Akker, 16 poäng, det gröna gänget.
18. Per Börmark, 14 poäng
19. Gun-Britt, 13 poäng
20. Ingen Vinnare, 12 poäng
21. Börje Carlsson, Cecilia Ottosson, 12 poäng
23. KerstinCecilia, 11 poäng
24. Ezter,11 poäng
25. Lisbeth ”Lippe” Forsberg, 9 poäng
26. Pia Boman, 7 poäng
27. Greger Byskata 6 poäng
28. Primrose, 6 poäng
29. Yvonne Carlsson, Susie Bloom, 4 poäng
31. Minton, 3 poäng
32. Ethel Hedström, Solveig Svensson, Tant Glad, Åse Holmander-Mehlin, Anna-Karin Mattsson, Marianne Sturk, 2 poäng
38. RosMarie Danielsson, Maria Bergman, Ingrid Levander, Skåningen, Gun Toresson, Lotta Modin, Agneta Truelsen, 1 poäng
45. Inez Carlsson, Gittan Jacobsson, Leif Svensson, Suz, Wera, 0 poäng
50. Övriga 

❤ = Uppgiftens medaljtrio.
Gröna siffror betyder att deltagaren uppnått gränsen femton poäng.

* Om två eller fler ligger på lika poäng är antalet grensegrar avgörande i första läget.

Fast text:
A. Tio uppgifter kommer att dyka upp på klockslagen 07.00, 10.00, 15.00, 18.00,19.00, 20.00 och 21.00.
B. Tio uppgifter läggs in på bestämda klockslag. När? Detta kommer att berättas om här på bloggen.
C. Tio uppgifter kan komma när som helst under månaden.

OBS! Ibland kan det bli mer än en fråga samma dag. Exempelvis när lekledaren behöver fritid en annan dag. 🙂

EFTER det att en uppgift är stängd kommer jag att föra in en aktuell tabell UNDER uppgiften, lämna rätt svar, tala om vem som har vunnit och berätta om nästa uppgifts kategori, A, B eller C.

Ibland får jag dåligt samvete

Stenkastning0001

Varje gång jag kommer till en strand med stenar blir jag frestad. Då vill jag kasta smörgås eller kasta macka som en del säger. Min blick söker efter en lämplig flat sten. Jag har lärt mig att små fördjupningar i stenen är fördelaktigt. Som grabb var jag mycket skickligare. Jag läste på google att världsrekordet innehas av en Russel Byars från Pennsylvania i USA med 51 studsar i ett kast. Vilken kille? Varför har jag inte slagit honom? Kan det bero på att jag får dåligt samvete precis i ögonblicket som jag ska snärta iväg stenen. Tänk själva. Det tog ”tio miljoner år” för stenen att nå in till land och jag slänger ut den på tio sekunder. 🙂  Kan min blödighet ha med ålder att göra? För på sista tiden har jag bytt stenen mot riktiga … 😉

DSC001630001

 

Vi har sommar än

0010001

Jag vände blad i min väggalmanacka förra veckan. Nu ser jag en behaglig bild med en solnedgång en höstkväll någonstans vid havet. Himlen är målad av någon med säker hand. Under fotot står det November 2014 med svarta bokstäver på vitt. Den sista höstmånden enligt mina gamla barndomskunskaper. Ändå har vårt land ett omväxlande klimat sedan flera veckor tillbaks. Jag har sett hur bloggvänner och FB-vänner visar upp snölandskap.
Till Ystad brukar hösten komma den 11 november, enligt experterna på SMHI. Det är då det varit under tio plusgrader i fem dygn i sträck. Det ska bli spännande att se om årets höst blir den senaste som den skånska Wallanderstaden haft någonsin. Det är sydliga vindar i kombination med hög och lågtryck på rätt ställen, som gjort att den varma luften stannat kvar. Hösten ska enligt Marcus Sjöstedt på SMHI vara minst två veckor försenad. För mig får den gärna ta en annan väg och hoppa över Ystad. En molnfri himmel gör att marken kyls av fortare och värmen strålar ut i atmosfären. Men i och med att Ystad ligger så nära havet så hjälper det till med att hålla lite värme kvar. Vattnet värmer och jämnar ut temperaturen vid kusten, menar Marcus, men redan någon mil inåt landet avtar den effekten.
Tänk om det fortfarande är sommar när det är skyltsöndag första advent. Kommer tomten att ha badbyxor, linne och sommarskägg?

Från en hamn till en annan

Skillinge är ett av våra många smultronställen på Österlen.

Bild ett

Min vana trogen plåtade jag en snygg skylt.

Bild två

 

Vi lämnade en fiskehamn för att…

Bild tre

…åka till en annan. Kåseberga hamn. Oj! Vad lång jag är. Världens längsta Bosse. 🙂

Bild fyra

Ale Stenar. Intressant att läsa och skönt att ta en paus efter klättringen.

Bild sex

Vi var fyra med på utflykten, men även månen var nyfiken och ville vara med.

Bild fem

Vallmo får jag aldrig nog av, men de håller på att ge sig.

Bild sju

Okej! Jag ska fundera på om jag vill vara med på bild. Räcker det inte med min nya Hollister tröja? Gubben tycker jag har gjort sitt på bild. Honom känner jag inte igen längre när jag tittar mig i spegeln.

Bild åtta

Vi tröttnar aldrig på att åka hit. Sitta en stund på en filt och fika. Titta ut över havet, eller vända sig om och betrakta de där stenarna som har stått där några år. Låta fantasin stillsamt få flöda.

Bild nio

Solen var på väg ner, men vårt humör var på topp. Jag kände en stor tacksamhet över att ännu en gång få vara med om detta.

Bild tio

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tio

 

CCI20140511_00010001

Ungdomsboken ”Sebastian och Lena” hamnade i karantän. Vi sålde vårt stora hus på 3 x 160 kvm och köpte en liten söt gul skokartong på 97 kvm. Jag slickade mina sår. Havet och solnedgångarna såg vi inte längre från altan och fönster, trots att vi hade närmare till havet (900 m). Någonstans där vaknade tanken på att börja skriva igen. Solveig tyckte att jag skulle satsa på att förbättra ”Jonas – fantasins mästare” som är hennes favorit av mina manus. Istället gungade jag fram andra möjligheter i mormors gungstol, (som jag med stolthet placerade i manuset) möjligheten att göra om handlingen i ”Sebastian & Lena” till en vuxenbok. Jag sa inget till Solveig. Ville först se hur ringrostig jag var.
Det första jag gjorde var att göra om manuset från tredje person till jagform. Denna metod var möjlig tack vare att jag bestämt mig för att ”öka” antalet viktiga personer i handlingen. Vilken fördel det var att skriva med vuxna ord. Det tog inte lång stund innan jag hade prologen och första kapitlet i hamn. Dessa skickade jag till min vän Kerstin som jobbar på en tidning som redigerare. Tillbaks fick jag proffsiga sidor som såg ut som en riktig bok. Dessa lät jag ligga framme på skrivbordet några dagar. Dagar då jag hoppades att Solveig skulle snubbla över dem, eftersom vi delade skrivbord. Men hon höll mest till i köket eller vardagsrummet när hon kvällsjobbade just dessa väntande dagar. Jag var helt övertygad om att min älskade fru skulle tycka skrivandet var jättedåligt.
Det tog tid. Jag minns hur jag låg på den bäddade sängen en kväll, när jag upptäckte att hon läste från papperna.
”Vad är detta för något?”
”Vilket då?” (lätt nonchalant ton)
”Vem har skrivet detta?”
”Är det dåligt?” (min röst var så neutral som det gick)
”Nej. Verkligen inte. Vem är författaren?”
”Det är jag. Starten på min nya bok.”
”Jag känner inte alls igen din stil.”

Ett beröm från Solveig i dessa lägen betyder mycket mer än snälla ord från någon som tycker om mig. Hon är lektör sedan över tjugo år på BTJ. Hon är godheten själv när det gäller mycket, men aldrig att hon öser kompissnällhet över mitt skrivande. Där tror jag hon bedömer mig hårdare än kända författare. 😉 Just nu minns jag förra vårens ”slitande” på alla hennes lov. Där vi gick igenom varenda stavelse och försökte hitta alla eventuella fel i manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta.
”Kan du inte någon gång säga att något är bra?”
”Det är inte därför jag offrar ännu ett lov.”
Jag spelade ledsen cockerspanielhund. Ingen svår roll efter hundratals timmar med att hitta svagheter och fel i något jag lagt ner tusentals timmar på.
”Visst är det mesta bra. Kom så får du en puss sedan läser jag högt igen så vi märker att texten flyter.”

Solveig var alltså van vid att läsa och redigera mina barn och ungdomsböcker. Hon hade även läst min självbiografi. Hon kunde med andra ord min skribentstil. Trodde hon. 😉 Tänk att hon inte kände igen sin egen mans stil. Det är kul att överraska. Åt det hållet.

Från den lilla stugan som finns på bilden strömmade det ofta ut sjuttiotalsmusik, när jag satt där inne med min laptop och en stor hög med gamla kassettband som jag letat fram från gömmorna. Den där natten då jag vaknat och kommit på den nya titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” har en speciell plats i min minnesbank. När temperaturen och väderleken tillät det satt jag gärna i skuggan under ett fruktträd. Livet skulle varit som i min innersta dröm – om vi lämnar min hälsa utanför inlägget.

 

Ord som berör mig; 1

Mellbystrand

Det sötaste leendet har de
djupaste hemligheterna.
De finaste ögonen har gråtit
de flesta tårarna och
det snällaste hjärtat har
känt den största smärtan.

Fotnot: En Facebookvän till mig hade lagt in orden tillsammans med någon slags         bild för ett tag sedan. Det stod inte vem som hade skrivit det. Bilden minns jag inte men de vackra orden gick rakt in i mitt hjärta. Önskar er alla en jätteskön och solig söndag. Kortet tog jag en vintereftermiddag på stranden i Mellbystrand i södra Halland.