Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Annonser

Sex omslagsfoton ska bli ett

Jag har kommit långt med inlagan (boktexten). Däremot stötte det på problem med omslaget. (framsidan). Den bild som jag valde redan i våras visade sig ha sina begränsningar när det gällde skärpan. Därför bestämde jag mig för att tänka om. I torsdags gjorde jag ett besök i mitt bildarkiv, som numera rymmer flera tusen möjligheter. Redan på natten innan hade jag grubblat på problemet som snabbt vände till härliga möjligheter. 😀 Alla de fem nya förslagen är motiv från min favoritö Gotland. Solveig gjorde nya ”bokstorlekar” och ”skar” bort bitar från originalfotot. Typsnittet på boktiteln och författarnamnet ska du tänka bort. Den färdiga boken kommer att ha ett betydligt snyggare. (samma som på de andra två böckerna) Vilket motiv hade du valt? Jag tvekar ännu och har dörren öppen. Det står mellan tre. Efter helgen kommer beslutet att vara taget. Solveig tycker förstavalet är givet. Den bilden är Bosse Lidén och stämmer överens med innehållet i boken. Här kommer förslagen. Tyck gärna till?

Den hemliga resan

 

Bild ett0003

Klockradion väckte oss 04.44 i fredags, men resan kom jag på redan i februari. I smyg har jag samlat in information om vart min moster skulle ta vägen när hon ”flydde” från sin 80-årsdag.

Bild två0010

 

Vår uppgift var att hitta denna bil någonstans i Östergötland. Helst efter klockan elva, men före klockan tolv.

Bild treBild fem

bild sex0007

Tur att jag hade koll på rätt ”macktid” och inte tog för många genvägar. Det var även viktigt att kunna ”stava” rätt såg jag när vi snabbt passerade denna ort mot vårt mål.
Bild fyra0006

 

De senaste dagarna har jag läst på om den berömda kvinnan Ellen Key och hennes stora hus Strand med den underbara utsikten över Vättern. Det var här jag visste att min moster Maj befann sig under en visning. När sällskapet kom ut började vi sjunga. Det tog några sekunder innan Majsan insåg att det var vi och att skönsjungandet var för henne. Orsaken var att en i hennes sällskap fyller år samma dag och bor i närheten, så min gudmor trodde först att det var bekanta till Marianne. Jennifer och Lizette hade på sig mörka solglasögon som försvårade sikten.

 

Nu ska jag lämna det privata firandet vi hade under några mysiga timmar. Måste bara få visa presenten jag hade med mig. En egen MAJBIL och med samma siffror som hon var van vid. Eller var det slumpen? 😉
Bild åtta0011

DSC_0296

 

Vilket underbart högsommarväder vi bjöds på. Vi hade beställt hotellrum i Gränna. En liten pittoresk stad som jag känner till väl efter alla mina besök, alltsedan jag var en liten grabb. Det är inte lätt att välja bland utbudet. Jag ringde både min tandläkare och min diabetessköterska om råd. Hörde inte riktigt vad de muttrade om.DSC_02770072

DSC_02740070

 

Till slut fick jag fråga en expert. 🙂

Bild elva0002

 

IRL. Så lyder den internationella förkortningen. Signhild blev den första av alla mina bloggvänner som jag träffade på riktigt. Egentligen var det rätt person med tanke på att hon varit med mig nästan sedan starten för snart två år sedan. Först var vi vänner på 1av3.se. Jag såg att det var bara en kvarts resväg från Gränna till Ölmstad dit Signhild och hennes man flyttade från Piteå förra året. I Signhilds famn ser ni charmtrollet Nathalie som var en av orsakerna till den långa flytten. Tack Signhild och Erik för en mycket trevlig stund i ert fina hem. 🙂 Vilken tur att ni var hemma.

Bild sexton0008

 

När vi satt där i det ljumma kvällsklimatet och njöt av solnedgången kom gamla mysiga minnen tillbaks till när vi såg detta många gånger i Ängalag från uteplats, balkong och flera av rummen.
Bild tretton0009

 

Det var två intensiva dagar med härligt sällskap, många kramar och ett högsommarväder som hette duga. Tyvärr gick mitt humör i moln när jag skulle föra över 258 bilder till datorn igår kväll, när vi kom hem. Datorn slocknade… kraschade. 😦
Så detta ínlägg har jag kämpat med i många timmar på Solveigs arbetsdator.