Ord som berör mig; 19

Om vi bygger starka och trygga barn 
behöver vi inte laga
så många trasiga vuxna.

Jag såg texten på Solveigs kontor i fredags och blev berörd av de sanna orden. ❤

Sedan min fru började jobba som speciallärare förra hösten har hon inte längre ex. sommarlov. Därför var det tyst och tomt på hennes arbetsplats, när hon återvände i måndags. Eftersom hon har ansvar för två skolbibliotek och det hänt positiva saker på den fronten i sommar fanns det behov av en stark karl som kunde flytta ex. möbler och hålla i gardinstänger. Det var där jag kom in i handlingen. 🙂

När lyften var avklarade var jag ledig och fick göra vad jag ville fram till fikat. Solveig trodde att jag skulle slänga mig över paketet som vi hämtat på Kvantum när de öppnade klockan sju. Avsändare var Scandinavian Book i Danmark. Istället hade jag fastnat i en bok på engelska som fängslade mig. Till slut satt jag med våta ögon och läste boken om mitt favoritlag Manchester United. Jag minns hur berörd jag blev som grabb när jag läste i Hallandsposten om den hemska flygolyckan, när så många människor dog och nästan hela Manchester Uniteds startelva försvann. En ung Bobby Charlton var en av de få som överlevde. Mittfältaren blev en av mina största fotbollsidoler. Duktig spelare och en gentleman utan dess like. Bobby måste varit unik. Förutom alla framgångar på planen i klubblaget, priser och pokaler och VM-guld 1966 med landslaget, blev jag mest impad av han aldrig blev utvisad. Bara fick en varning på alla dessa matcher. En varning som återkallades i efterhand. 🙂

Jag kunde inte låta bli att låta Sebastian Rosander i den fiktiva boken ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ha Manchester United som favoritlag, så jag som författare fick berätta om flygkraschen. När det gäller en kåseribok är det mer tvärtom. Där är det naturligt att vara personlig på olika plan. 🙂 Där var jag rolig utan att jag visste om det. Det var inte alls min ”plan”, inte ens fotbollsplan, när jag skrev förra meningen.
Nu kom solen på ett tillfälligt besök denna sista söndag i juli. Bäst att passa på att hälsa på den.

Några trevliga timmar i Kåseberga

Vi startade upp med att äta smaskiga hemlagade pajer på Kåsessons och drack gott kaffe till efterrätten. 🙂

Ett

Vi fick en trevlig pratstund med ägaren Maria Åkesson.

Två

Eftersom vi inte fick plats bägge två på detta tuffa fordon, fick vi använda våra egna fötter. 😉

DSC_39870056

Solveig  hittade en intressant kameravinkling. Ensam lyser starkt, tänkte vallmon.

Tre

Fyra

Där uppe står det VITT i SVART. Inte alls lånat från en plats i väster. 😉

Fem

Vallmo är en av mina favoritblommor. Vild och vacker. ❤

Sex

Bricka och servettmotiv i min smak.

Sju

Åtta

Vi gick upp mot Ale Stenar via hamnen. Sedan gjorde vi något som inte gjort sedan 1997. Vi valde att gå ner mot Kåseberga centrum istället. Förra gången fick jag bitvis bära både sulky och dotter i sanden. Denna gång var det inte lika svettigt. 🙂

Nio

Vem vet? Vi bodde på Hotell Continental i vår egen hemstad i våras. Kanske tar vi in en natt i Kåseberga en annan gång. Snygg skylt.

Tio

Jag fick lust att gå fram och sticka ner näsan i lavendelbusken. Tur att jag kunde vänta tills jag kom hem till vår egen täppa.

Elva

Det syns rätt klart i detta blogginlägg att jag älskar en viss färg och detaljer i samma kulör. 🙂

Tolv

Men pioner har många andra fina färger. Snart är det dags för ett återbesök vid klosterträdgårdarna i vår hemstad.

Tretton

Lupiner är praktfulla.

Fjorton

Jag tog mängder av foton på vallmo. Både på ensamma och de som umgicks i grupp.

Femton

Varje gång som jag gått förbi denna plats har jag tänkt tanken. Där skulle jag vilja sitta och njuta av något gott att äta och dricka. Därefter nöjd börja skriva på en text.

Sexton

Men det går absolut lika bra här. Vänta lite. Vilka hål jag har i fickorna … inte ett enda plastkort och bara fullt av ”Selmor” i en stor resväska på hemmaplan, som om några veckor inte går att köpa hus för. Ska jag ändå behålla alla miljoner som minne av Lagerlöf?  😀

Sjutton

Här får det bli. Den höga kullen skyddar för kalla höstvindar från havet. Bara jag tänker positiva varma tankar blir allt bra.
Arton
Jag önskar alla bloggbesökare en trevlig ny vecka. Själv ser jag fram emot att Solveig ska börja sitt sista? sommarlov. ❤

 

Sommerfuglepark

 

Vi tyckte alla fyra att det var spännande och intressant att besöka Bornholms Sommer- fuglepark. Det enda vi retade oss på var att det var omöjligt att med kameran fånga de blå vackra fjärilarna i luften och få till en bild med skärpa. När de väl satte sig ner och fällde ihop vingarna, var de tyvärr fult bruna. Vilken tur att en hamnade på vårt kylskåp som magnet. 🙂 Det hände att fjärilar landade på våra axlar en stund. Har ni sett någon fjäril med ögon förr? Som ni ser fanns det andra djur också.

Flug ett

 

Flugtvå

Flugtre

Flugfyra

Flugfem

Flugsex

Flugsju

Flugåtta

Flugnio

DSC_1508

Tänk vilka färgglada träd det finns på Bornholm.

Konstigttvå

 

Vi mötte flera bilar som hade ont.

Konstigtett

Stort grattis till tjejerna med gröna ögon som får sina namn på vandringsbucklan 2014. Detta var vårt tionde mästerskap. Nästa år ska jag och Lizette ta tillbaka bucklan.

Grattis

Denna passade bra till Solveig.

Grattistvå

Flugsvampen var söt och fick följa med hem. Den vajar med huvudet när det blåser eller när jag vattnar.

Grattistre

 

Nu måste jag styra mina steg till manuset igen och kåseriet ”Den falska fransmannen”. Som ni säkert märkt har jag svårt att hinna med Bloggvandringar och Facebook numera. Detta kommer att pågå några veckor tills vi skickat iväg manuset. När vi tar paus från datorn gör vi det rejält. Stänger av och ger oss ut i solen. Hoppar på cyklarna, vädrar jojo sommarkorten eller rattar iväg med bilen några timmar.

Avslutningtvå

 

 

 

Nu vill jag ha sommarlov

Livet är fullt av orättvisor. En av de största måste vara att jag inte längre har sommarlov. Det borde vara varje människas fulla rättighet att få behålla denna återkommande händelse, en gång om året. Som barn hade jag en strategi. Under slutet av vårterminen strök jag över datumet, dag för dag, och räknade ner som vid en raketuppskjutning. Så var jag äntligen där – skolavslutning. Augusti kändes som en utopi. Ett oändligt hav av oupptäckta, skimrande dagar låg framför mig. Så länge det var juni och inte ens midsommar fanns det plats för alla planer i hela världen. Gräset var grönt, havet var blått och huden hade redan fått en gyllenbrun färg. Det var samma underbara goa känsla som inför semesterresor. Väntan har alltid varit den största kryddan för mig. Planerna. Drömmarna. Inte ett moln fanns på himlen vid dessa dagdrömmar. Möjligheter att fylla tomma luftiga scheman med vad man ville. Långt från läxor och tvång. Fast mamma brukade tycka att mitt sommarschema var betydligt tuffare än det jag hade i skolan.
”Hur orkar du? Ska du verkligen iväg och spela tennis också? Du har ju bara varit hemma i en kvart och slängt i dig maten. Har du inte spelat fotboll hela eftermiddagen? Skönt att du snart börjar skolan igen och kan vila upp dig”, skojade mamma medan jag stående sköljde ner mackan med mjölk.
Jag hann nästan inte svara där jag stod med munnen full av smulor. Stressade iväg för att hitta racketen. Det var långt innan utbränningsuttrycket uppfunnits.
Ett speciellt sommarlov minns jag med vemod. Det var första gången jag blev kär. Tjejen hade jag aldrig träffat personligen. Ändå var jag upp över öronen tokkär. Hemligt såklart. Inte ens bästisen Stefan visste ett knyst. Jag hade inte hennes adress, men det gjorde inget. Däremot visste jag att hon var två år yngre än jag. Det fick räcka än så länge. Dessutom visste jag att hon var född i Sandefjord i Norge. I hemlighet hade ett nyfiket pekfinger letat upp orten i Nordens Atlas. Någon gång i framtiden skulle det bli Anita och jag. Anita. Så hette hon i förnamn. Varje lördag och söndag den sommaren sjöng hon rakt in i mitt rena naiva pojkhjärta så jag fick pytteskinn på armarna. Håret reste sig när refrängen ljöd i min mörkbruna transistorradio.
”Mitt sommarlov vad underbart mitt sommarlov ska bli. Med bad och sol och jordgubbar och glass”, knastrade det i apparaten från Luma.
Min hemliga flickvän lystrade till efternamnet Hegerland. Nittonhundrasjuttio låg hon sju veckor i rad på Svensktoppens förstaplats. Det var innan Sanna Nielsen ens var påtänkt. Anita Hegerland var nio år när hon klättrade in på listan och fick mina hormoner att galoppera. Har elvaåringar hormoner? Något vulkanaktigt var det i alla fall inombords.
Mitt hjärta gick inte i tusen bitar när hon flyttade ihop med en annan av mina idoler, Mike Oldfield, i mitten av åttiotalet. Mitt hjärta hade redan tickat för många töser under de förlorade åren.
Jag förstår att det finns personer som inte klarar av chocken, när någon oförsiktig person berättar att nu är det sista gången. Inte konstigt alls att de drabbade tar till sista halmstrået och gör vad som helst för att ta sig runt dilemmat. Undviker att skiljas från sommarlovens navelsträng och väljer den säkra vägen. Vägen som börjar med att söka en lärarutbildning. Då är abstinensen under kontroll fram till sextiofem års ålder. Får chefen för vårt land bestämma kan det bli tjugo år till. 😉
Vänta lite nu. Det finns något som är än värre än missade sommarlov och missade flickvänner. Höstlov! Mina döttrar har höstlov, en hel vecka. Just när det är som mörkast i Norden. Jag vill också ha. Det har jag aldrig haft. Vad fuskigt. Men jag har faktiskt gått i skolan på lördagarna, i ett helt läsår. Så det så. Det har inte min unga fru gjort.

OBS! Detta var sista kåseriet i sommar på bloggen. Jag kör med en repris från förra sommaren och har kåserifritt utåt sett. Annars snickrar jag ihop kåserier riktigt duktigt de sista veckorna.

Ni trettio personer som deltar i Fotbollstipset kan gå in på Bosses Tävlingar (under min header) och följa händelseförloppet. Redan på tisdag kväll kan första laget vara klart. Jag färglägger de personer som har rätt, med rött. Dessutom finns en tabell efter gruppindelningen som ni kan följa. Bli inte otåliga om jag ligger ett steg efter någon dag. Kan bero på att jag lever ett datorfritt liv.

Nästa söndag, 22 juni, fyller min blogg 2 år. Det kommer jag att fira med att lägga in en snabbtävling. När jag noterat att någon svarat rätt på mina två frågor stänger jag tävlingen och gratulerar vinnaren till en Trisslott. Hoppas någon fixar det under rätt dag. Tänk om jag får en lång oväntat bloggpaus, ”ett alldeles eget sommarlov”.

 

Strejk födde roadtripstankar

001

Då är två av mina tre älsklingstjejer hemma. Ska bli skönt att ha en samlad trupp där vi under flera ostrukna veckor kan hitta på många roliga saker tillsammans och… nähä… inte det.
”Ska ni iväg redan? Ni har bara haft sommarlov i en timme, fjorton minuter och…” 😉
”Sluta pappa. Har du något bra förslag, så vi kan ta oss till Laholm? Vi har köpt presenter och fixat med massor av överraskningar. Ska uppvakta fyra studenter. Lisebergsturen får vi tyvärr skippa. De håller fortfarande på och tjafsar och allt verkar ha spårat ur.”
”Spårat ur. Du är rälsrolig. Ingår jag och mamma i förslaget?”
”Jag kan köra. Har du kommit över att jag slog dig i minigolf i tisdags?”
”Nästa gång får du inget handikapp. Jag vägrar att spela med en varm halsduk för ögonen och en fyrkantig boll i tropisk hetta.”
”Ha ha. Ta det som en man. Vill du ha revansch?”
”Vet inte om jag har råd med det, efter vårt senaste vad.”

 

Jag är inte svårövertalad. Älskar roadtrips, när jag slipper halka och mörker på vägarna. Bara jag slipper stressa. Därför blir det inte E6:an, utan väg 13 som tar oss hela vägen från Ystad till lergöksstaden Ängelholm. Den här gången hoppas jag att vi äntligen har tid, att vädret är på vår sida och att Jennifer inte behöver systemkameran. Länge har jag velat besöka Kopparhatten vid Skäralid. Önskar mina läsare en fin helg. Med eller utan fotbollstittande. 😉

Ibland måste man spara på batteriet

Tid ett är ett märkligt fenomen. Fast jag är rätt säker på att en timme alltid är sextio minuter har jag tvivlat många gånger genom åren. Ett sommarlov kändes som ett härligt äventyr när man gick hem efter ”Den blomstertid nu kommer”. Allt var möjligt och låg framför fötterna. Sommarlovet var nystruket och oändligt långt.
Ju äldre jag blir så känns det som om åren går mycket fortare nu än de gjorde förr. Då tycker jag ändå att när det är som regnigast, blåsigast och som mest dimmigt i november blir det trögare och trögare att hitta någon motivation för hösten, som ligger framför som ett dammigt inpyrt täcke. Som om det dystra biter sig allt längre in i min själ. River upp sår som blir en aning djupare för varje säsong. När jag gick i skolan var en timme ALDRIG samma sak. Ett dubbelpass i gympan kändes som mycket kortare än en halv teckningslektion för mig som föredrog streckgubbar och smörpapper.
Efter ett kvartsamtal kom mina föräldrar hem med två besked till mig. Ett: Magistern tycker att du inte ska umgås så mycket med Sune. Han är inte bra för din framtida utveckling. Antagligen ringde jag Sune direkt och undrade om vi skulle förändra världen ihop på kvällen. Två: Magistern sa att han aldrig sett någon elev följa med så bra som du gör, när han har en längre genomgång.
Sög jag i mig av smaken på den karamellen? Växte jag någon centimeter på höjden? Hemskt mycket nej. Varför inte? Därför att jag var den enda på jorden som visste om sanningen. Den nakna orsaken. Mina knappar: Mina inre filmknappar med olika kategorier. Tryck på en knapp så såg jag en final på Wembley. Ett tryck på en annan knapp och vips besökte jag nöjesfältet Klampenburg utanför Köpenhamn. Sedan fanns alltid min teatraliska konst att med blicken fäst vid läraren kunna få blicken att se levande ut. Antagligen fanns det ett lyster i mina bruna ögon. Själv var jag iväg på en hemlig resa, spelade final i fotboll, slog in matchbollen mot Björn Borg, käkade pizza med Olivia Newton-John eller plockade ost på månen. Det enda jag inte var. Den enda plats jag inte var på, var i ett klassrum på mellanstadiet. Det bästa var att jag inte behövde vända huvudet mot fönstret som en startsträcka för att drömma mig bort. Den taktiken har många före och efter mig misslyckats totalt med. Dömt att misslyckas.
Mina inbyggda möjligheter har tagit mig på många inre tidsresor genom åren under alla mina studieår. Tro inte att jag är en ständig drömmare. Helt fel. Långt ifrån. Jag är ytterst vaken och alert om det var och är viktigt, underhållande och givande. Gällde det uppgifter inför en tenta sög jag i mig information och kunskap. Skrev långa anteckningar med min svårlästa handstil. En bra talare är guld värd. En som fångar sin publik och kan behålla den i nittio minuter. Det finns sådana pärlor. Som är som duktiga skådespelare. Ändrar röstläge och tonläge. Varierar ordtempo. Förflyttar sig på golvet. Överraskar positivt med att bryta av det allvarliga med något mer lättsamt eller ett skämt. Då missar jag inte ett ord eller stavelse.
Det är de andra talarna och tillfällena. När man måste närvara, men då det inte ska testas senare om jag minns något. Inget prov eller omständlig redovisning. Det var då jag knäppte på min ljudlösa film och oj vad tiden gick fort. I takt med att jag blev äldre ändrade innehållet karaktär. Vissa saker är inte ens lämpliga att skriva om här. Det kan vara någon som läser min blogg. 😉
Ibland kunde jag göra tvärtom. Strunta i mina knappar. Istället följde jag med i föreläsarens ”kropps-och-tal-mönster”. Höll räkningen på hur ofta han sa ett visst ord. Mycket roligare än att bli nervös och vänta på att han skulle säga samma ord en gång till. För då kunde det börja krypa innanför min egen tröja och myrorna kallade till sammanträden i mina ben. Det hände att jag gjorde ett streck för varje gång han tog sig för hakan, hon la håret bakom örat. Alla tics. En dragning med tumme och pekfinger längs med näsan till näsroten. En harkling. Ett visst uttryck som tenderade att återkomma som en bumerang. Ibland gjorde jag detta med en annan studiemotiverad kompis. Delad glädje är dubbel glädje. Jag och Katarina hade riktigt roligt där vi satt i vår u-bänk. De andra undrade vad vi höll på med.

Det här var mest ungdomliga bekännelser. Hösten 2013 är jag lugn och fin som en filbunke och har lämnat den ”mörka världen” bakom mig. Eller… 😉

Häftigt. Jag såg att bloggen har passerat 60 000 visningar. 😀

En efterlängtad sommartradition

DSCN86780003

Igår kom den. Den första av tio stycken Hemmets Veckotidning. Det har blivit en tradition att prenumerera på tidningen på sommarlovet. Precis en lagom tid innan jag tröttnar. Sedan kan det bli köp av något lösnummer vid andra högtider. Jag älskar korsorden. Mina två favoriter är Ordplocket och Humorkrysset som ofta får mig att skratta åt roliga bilder och finurliga textrutor. Ofta brukar bilagan få följa med på våra semestrar. Blir det för svårt lämnar jag över till experten Solveig.
Fast vi gnäller ibland har vi vunnit rätt många gånger på inskickade kryss. Sedan kommer nästa problem. Att vinna en gång till. På lotten. På tal om tävlingar. Till helgen är det dags för ny tävling på min blogg. Då firar jag ett år som bloggare.

Systrarna Lidén har fullt upp

Sommarlovet har börjat på Rotfruktsgatan. Därför en rejäl morot dagen till ära. 🙂 Lizette är extramatte åt Fia under en vecka. Fia kan-in-te följa med till Grekland för hon saknade både pass och visum.

BloggtreBloggfyra

Fia gillar inte det hala golvet. Ser ut som Bambi på is när hon hamnar där. Bäst att hålla sig på den mjuka filten eller i buren.

Jennifer har ett tålamod som få. Under ett pillerprojekt som pågått i flera timmar har hon gjort Cake Pops. Min favorit är fåret.
BloggettBloggtvå

Själv funderar jag på om SolBo Förlag är intresserade av en kommissionsmodell för förlag som har egen distribution. Jag får väl fråga den kloka chokladdoppade ugglan till råds. 🙂 Den vet säkert vad det är för slags rabatt som de menar. Är nästan helt säker på att det inte handlar om trädgårdsarbete. Den höga siffran framför ordet får mig att tänka på en författares lön för arbetet. Jag skulle blivit tandläkare. Betalade förra veckan elvahundrakronor för trettio minuters lidande och med en dyster framtidsprognos medskickad som slutord. Tandläkaren var inte ett dugg intresserad av varken rabatt eller ett avtal med SolBo Förlag. 😉

Bridge Over Trouble Water

Vissa människor klarar inte av att lyssna på musik som de förknippar med något sorgligt. Jag är inte sådan. Jag vill igenom hela skalan och njuter lika mycket av den musiken fast på ett annat sätt. Anser att jag lär mig något om mig själv. De få gångerna i mitt liv när jag lyckats åstadkomma en skaplig dikt har jag varit nere i källaren.

Hela denna skiva är en klassiker som står sig än idag. Så många år efteråt. Jag var ensam hemma. Tog mig in på min brors rum och tog fram skivan ur fodralet. Ställde in hastigheten på 33 varv. La pickupen på rätt spårplats. Det var vemod i mitt pojkhjärta när musiken började strömma ut ur högtalarna. Oroliga fåglar hoppade från gren till gren. Min hjärna var full av obesvarade frågor. Alltför många för en grabb som inte ens var tonåring. Min mamma låg på sjukhus i Göteborg med en sjukdom som hade en oviss framtid. Min pappa jobbade. Min äldre bror var på jobbet.

”Bridge Over Troubled Water”. Den finstämda låten kommer jag alltid att förknippa med denna ensamma start på sommarlovet. Min hemliga dröm om en lillasyster svävade omkring i rummet. Helst bara något år yngre än jag. Jag hade så gärna haft henne där. Delat mina tankar och funderingar. På något vis kändes det ändå som om jag hade sällskap. De engelska orden som jag inte förstod till fullo, stämsången, de vemodiga melodislingorna och instrumenten som spelade så finstämt, höll min rädsla och ensamhet på avstånd.

Jag gjorde ett pojkavtal med mig själv. Om jag klarade av att hoppa 135 cm med saxstil i trädgården över ribban skulle mamma överleva även denna operation. Jag fick högerknät rakt på näsan i första försöket på rekordhöjden. Det sved i ögonen. Blodet rann från näsan men jag bet ihop. Satte upp ribban och gick bort och tog sats. Jag klarade höjden på andra försöket. Mamma skulle överleva.

Pojken som kunde läsa

Vår sexåriga dotter Lizette började i ettan. Hon fick fyra läxor redan första veckan. Hon var mycket stolt för det. Hennes pappa var säkert den enda som var avundsjuk på henne. Tänk om jag fått så många läxor i hennes ålder.

Tillsammans med mig i ettan gick två finska bröder. De hette Jiri och Jari. Jiri var ett år äldre än Jari. Han kunde inte många svenska ord. Jari kunde hälften så många. Bröderna bråkade inte i klassrummet. Det skulle de aldrig ha vågat. Vår fröken Karin var arg på dem ändå. Hon kunde inte acceptera att hon inte nådde fram. Jag förstod inte varför hon skrek på dem när det märktes att de helt enkelt inte förstod vad hon sa.

Jag var blyg på lågstadiet. Gjorde alltid exakt som fröken sa. Tog upp min fickspegel från bänken. Satt som de andra klasskamraterna och uttalade veckans bokstav. Formade läpparna till ett tydligt Ooooo. Betraktade munnens form i spegeln. Ljudade tydligt de korta orden i läseboken; Far ror, mor är rar. Skrev in bokstaven O prydligt i skrivboken. Höll mig mellan rätt linjer. Försökte hålla samma takt som mina kamrater.

Veckorna gick. Nya kompisar tillkom. En av dem var Per. När han var hemma hos mig spelade vi spel och lekte med bilar. En eftermiddag fick Per syn på ett spännande bokomslag.
”Ska jag läsa?” frågade jag honom.
Per log snett. Han trodde inte på jultomten.
Vi la oss på sängen med Kullamannen framför oss. Snart hade Pers sneda leende ersatts av ett frenetiskt nagelbitande. Jag läste med inlevelse. Det handlade inte om något stakande. Jag läste flytande och dramatiserade med olika röster.

Så sprack bubblan. Per var mindre blyg än jag. I klassrummet räckte han upp handen och avslöjade sanningen.
”Bosse läste Kullamannen för mig i går.”
Vet inte om fröken visste vad det var för slags bok, men hennes nyfikenhet hade väckts.
”Stämmer det?”
”Ja”, svarade jag och krympte bakom bänken.
Fröken vaggade iväg och återkom med treans läsebok. La boken framför mig och bad mig läsa högt.
Jag var inte orolig för texten. Däremot var jag osäker på hur långt jag skulle läsa. Fick jag föreställa röster? Eller var det för överdrivet? Eftersom jag inte vågade titta mig omkring visste jag inte hur de andra klasskamraterna reagerade. Förstod de raketresan från spegelläsning till flytande svenska? Drömde de om mirakel för sin egen läsning?
”Det räcker nu.”
Fröken ryckte ifrån mig boken som om jag gjort något ytterst otillåtet och fult.

På kvällen ringde telefonen hemma hos oss. Mamma lyfte luren och fick en utskällning som hette duga. Fröken hotade med att skicka mig direkt upp i trean. Hon ansåg att jag inte hörde hemma i klassen. Det var minsann hennes jobb att lära mig att läsa, skriva och räkna. Inte föräldrarnas uppgift. Mamma fick knappt en syl i vädret. Hon försökte förklara att hon inte bedrivit en svartskola i hemmet. Bosse hade alltid varit vetgirig. Ville ha reda på vad som stod på skyltarna i centrum och vad klockan var.
”Får jag inte ge honom svaren då? Kroppsligt och socialt hör pojken hemma i ettan.”
Fröken kontrade med att hon testat både treans läsebok och treans mattebok. Han kan redan allt, t.o.m. gångertabellerna, la hon till.

Jag grät mig till sömns den natten. Drömde mardrömmar om jättarna i trean. De tuffa grabbarn som jag nådde till hakan. Nästa dag ringde mamma till rektorn och jag fick den stora äran att få gå kvar i ettan bland mina kompisar.

Föresten stämde det inte alls. Jag kunde inte allt. När vi skulle ha gympa var jag ständigt orolig för att mina skosnören skulle gå upp på gympaskorna. Ändå hade jag tur. Den busigaste killen i klassen var min räddningsplanka.
”Kan du hjälpa mig att knyta?”
Snällt och skickligt knöt Hans-Gunnar mina skor. Han skulle bara veta hur högt jag värderade hans insats. Då som nu.

Jag och Solveig brukar skoja om när vi lärde oss att läsa. Hon började skolan ett år i förtid så hon leder åldersmässigt. Nu har det blivit en skröna. Sist berättade jag att jag rabblade alfabetet som spermie. 🙂

Vi fick betyg i årskurs tre. På mitt papper fanns det bara tvåor och treor. I svenska fick jag en trea som Per. Han lät fortfarande som en seg, hackande Rexmoppe när han läste högt i klassrummet. Vi stod på skolgården och jämförde betygen. Ämnesbetyget i modersmålet störde mig inte alls. Tvåan i gymnastik sved dubbelt värre. Den retade mig hela sommarlovet, som den sportkille jag var.

Mamma och pappa insåg sanningen. Det handlade om ren hämnd. De visste att jag skulle haft femmor i alla teoretiska ämnen. Konkurrensen var inte stor, minns jag fortfarande kristallklart. Endast två flickor kunde mäta sig just då. Jag hade klarat proven med glans. Gjort alla läxor. Räckt upp handen. Kunnat alla tabeller i matten när de flesta fortfarande tvekade om tre plus fyra var sju eller åtta. Varit klar tidigt med mina uppgifter. Jag måste ha varit otroligt understimulerad under hela lågstadiet där jag stampade omkring på samma fläck. Tänk om jag fått gå i Lizettes klass och haft fyra läxor. Då hade jag själv vaggat som en belåten anka på vågorna.
En snäll anka. Ingen rytande anka eller en agande rasist. 😦DSCN7098