Mellan sommar och höst

Detta är en av många favoritlåtar som jag har med Marie Fredriksson. Vid den här tiden på året lyssnar jag gärna på just denna låten.

En annan klassiker från sjuttiotalet som finns kvar i mitt musikskafferi är ”September” med Earth Wind And Wire. En grupp som jag en gång njöt extra av på Scandinavium. Egentligen har jag två andra superfavoritlåtar med den gruppen, som är betydligt vassare och bättre. Den ena så vacker att det gör ont. ❤

dsc_00760007

Denna bild tog jag på ”Min lille skatt” under vår kvällspromenad vid havet igår. Vattnet har blivit kyligare. Inget annat är att vänta. Såg inga isflak i alla fall. Bara några på låtsas.

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till den första höstmånaden. När september är som bäst upplever jag en frid och lycka som är svår för någon annan månad att matcha. Hög luft, värmande sol, klar himmel, underbara utflykter och lagom med folk. Dessutom fantastiska färger i naturen. Ändå kan jag känna av en osynlig mörk sida av min personlighet, som tänker ett steg till och springer onödigt i förväg. En bitterljuv vetskap om vad som väntar runt hörnet. Ett mörker som käkar i sig ljuset bit för bit. Både på morgonen och på kvällen. En kyla som biter sig in i min kropp, som med åldern fått allt svårare för att tåla sträng kyla. Det mesta i naturen är på väg att ta farväl för denna gång. Några löften om att vi alla ska få uppleva våren igen finns inte där. Inget skrivit kontrakt. Bara en önskan. Men många människor tar det för givet. Kanske ett smart sätt att tänka.

Jag har levt över ett halvt sekel. Därför har jag olika minnen från olika epoker i livet. Skiftningar när det gäller bostadsorter, yrken, färdsätt, vänner, väder, hobbyn, skolor spelar roll m.m. Hälsan som jag tog för given i trettioett år väger såklart tungt när jag gör reflektionen.

Solskenet som är speciellt på Österlen. Det får mig att önska att jag hade talang för att måla akvarelltavlor.
Ensamheten. Jag, havet och ett snickrande av egna dikter då livet var en fest och fullt av möjligheter. Gärna en flaska med tyskt eller österrikiskt lantvin guppande i vattnet. En underbar oas i mitt liv, där jag annars hade massor av människor omkring mig.  Promenader längs med havet. Eller i skogen med fikakorg. Carpe diem.
Tennisens sista månad på ”pappas” grusbana vid hans jobb.
Enklare att andas i denna månad. Kroppen håller på att sänka livstempot. Sommarens alla måsten klingar av.
Mammas underbara söndagsmiddagar. Äppelkakan med vaniljsås. Äpplen från trädet i trädgården.
Breven, de mörka kuverten som dök upp i slutet av september i fem års tid. Jag var en mästare på att gömma skuggor, men detta var i tuffaste laget. Jag ångrade min snällhet.
En gång skaffade jag mig en ”hög” vana i september, som jag trodde skulle bli en årlig tradition i många år. På en klippa vid Tavelsjöberget norr om Umeå hade jag hittat min personliga favoritplats på jorden. Här var jag ett med höstfärgsnaturen.
Rönnbärens talesätt som jag aldrig vetat om jag ska ta på allvar eller som en myt.

Dags för TJUGOFEMTE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 11 september)

Uppgift/ Regler:
Du ska med hjälp av de nio bokstäverna S-E-P-T-E-M-B-E-R berätta med NIO BILDER vad den första höstmånaden betytt/betyder för dig. Mängden text bestämmer du helt själv. Allt från ett ord per bild till längre text. Likaså hur djupt du gräver. Valet är ditt. Alltså en bild till varje bokstav.
Det är tillåtet att denna gång använda sig av gamla egna bilder (Inget nätfiskande) och den som är duktig (Som ex. Primrose) får göra nio egna ritade/målade bilder. Det är ingen vild gissning att ex. Anki kommer att visa en svamp på första bilden.  🙂
Annars vet jag inte alls vad ni kommer att redovisa för foton. Det ska bli kul att ta del av det under veckan. Detta är både en enkel och svår uppgift, som går att göra snabbt eller långsamt. Lätt att fastna i minnen för den som har tid till det.

Privata ord:
Själv ska jag ge mig i kast med den sista poänguppgiften som kommer att spegla en hel del av mitt liv. Den kommer att ta många timmar att förbereda och maxpoängen kommer att bli otroligt hög. Jag hoppas alla deltagare kommer att följa reglerna på avskedskalaset i denna lek, så att allt blir rättvist, trevligt och jag då får svaret på min bloggtitelfråga.  🙂
Följa reglerna gäller naturligtvis alla lekmoment.
Jag kan även bjuda på att jag inte är riktigt färdig med hundar och bilar. Ett mål är också att kompensera en aning för dem som bor avsides från stadspulsen. Annars har de flesta lekmomenten på något vis, mer eller mindre, varit kopplade till min personlighet.

Som jag nämnt några gånger. Denna lek var aldrig planerad från min sida från början. Därför var den inte förberedd innan start. Totala motsatsen till korsordstävlingen i november. Den sistnämnda ska jag nästa gång försöka göra som både en tävling och en sällskapslek. Med ny poängfördelning och mer spridning på vinstlotterna.

OBS! Jag lämnar i mina svar bara en kort text till lekkamraterna och en glad gubbe till eventuellt övriga i detta blogginlägg. Jag måste hushålla med krafterna. Jag lever förnärvarande otäckt nära gränsen. 😦

Maxpoäng = 18 poäng.
Bonuspoäng kan som vanligt förekomma där det passar. Just nu kom jag på två lämpliga sådana.

LYCKA TILL!  😀

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 24 uppgifter)
1. Ditte Akker, 283 p. 😀
2. Eva Rohlén, 270 p. 😀
3. Znogge, 266 p. 😀
4. Wiolettan, 251 p. 😀
5. Gunilla Wahlberg, 248 p. 😀
6. Villa Herberts, Anki 222 p. 😀 Sorry Anki. ❤   😀
8. Ethel Hedström, 199 p. 😀
9. Primrose, 190 p. 😀
10. Comsi Comsa, 177 p. 😀

11. Maria Bromander, 165 p. 😀
12. Lma, 158 p. 😀
13. Gun Britt Söderström, 148 p.
14. Mia J, 132 p. 😀
15. Kicki Olsson, 121 p. 😀
16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Tant Glad, 54 p.
19. Gunnel Moberg, 53 p. 😀
20. Sussie, 48 p.

21. Gun Toresson, 38 p.
22. Gerd Lindblom, 37 p.
23. Anne, 32 p. 😀
24. Ninni, 19 p.
25. Ezter 17 p.
26. Annika Sohlin, 12 p.
27. Susan Johansson, 11 p.
28. Mickan, 10 p.
29. Susie på Stjärnarve, 9 p.
30. Minton, Katarina, 7 p.

32. Åsa H, 6 p.
33. Kerstin, 5 p.
34. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p.
39. Pia Boman, 3 p.
40. Övriga 0 poäng.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen.
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/09/uppgift-nr-25-i-bosses-lektavling.html#comment-form
https://tittelina.blogspot.se/2016/09/bosses-bloggtavling-om-september.html?showComment=1473272940569#c3612735497839957549
http://akker.blogg.se/2016/september/september-2.html#comment
https://egopyret.blogspot.se/2016/09/bosses-25-lek.html?showComment=1473312154489#c7519171251202139814
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Ny-lekuppgift/#comments
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/09/07/11361456-inhostade-septemberbilder/
http://eva49.bloggo.nu/September/#comments
https://lma7.wordpress.com/2016/09/08/september-lekuppgift-25/comment-page-1/#comment-13222
https://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2016/09/september.html?showComment=1473410297064#c5727907812755495034
https://znogge.wordpress.com/2016/09/09/september-2/#comment-200777
https://ankistankar.blogspot.se/2016/09/september.html?showComment=1473414714871#c4266232874600031523
http://dammsamlare.blogg.se/2016/september/septemberlek-2.html
http://susjos.blogspot.se/2016/09/ljuva-september-och-en-uppgift-ar-utford.html
http://gunwah.bloggo.nu/September-1/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/09/10/bosselek-nr-25/comment-page-1/#comment-1079
http://minsoltrappa.se/2016/09/11/tankar-i-september/#comment-350

 

 

Mamma räddade mitt liv

Så snabbt ett barnliv kan slockna. Jag var sex år och blå i ansiktet. Det hade gått fort, rörde sig bara om några få sekunder. Trots mina kippande försök kom det inget syre till mina lungor. Vägen var blockerad. Vilken panik som utspelade sig inom mig. Samtidigt spelades en inre film med sekvenser från alla mina sex barnår upp i ett rasande tempo i mitt huvud.

Jag hade likt den bäste spion kört med dubbelspel. I sanningens namn hade jag ljugit. Inte en gång. Utan två gånger. Rakt upp i ansiktet på två av de kvinnor jag tyckte bäst om i hela världen och till och med för en mormor som var söndagsskolefröken.

En festlig middag stod framdukad på linneduken i stora Salen hos mormor fast vi bara var två till bords. Kyckling, potatis, kokta ärtor och morötter och andra godsaker i olika skålar. Pommac till dryck. Festligt värre. Läsk fick jag annars inte till vardags hemma. Jag hade ensam tagit rälsbussen de sex milen en stund tidigare. Mamma hade vinkat av mig på perrongen i Halmstad och mormor hade tagit emot mig en timme senare.
”Är det säkert nu att du får äta direkt på benet?”
”Det får jag hemma för mamma.”
”Kanske bäst att jag ringer till Halmstad.”
”Ia vill inte ha. Jag och Dan turas om. Pappa får alltid.”
Frestelsen hade blivit för stor. Vittnena för få. Jag hade avundsjukt sett på när pappa och storebror Dan lindat hushållspapper om kycklingbenen. Inte en gång. Flera gånger. Hur de glupskt slitit av köttet där de höll i benet med fingrarna. Själv satt jag med det vita köttet som mamma omsorgsfullt skurit i små bitar.
”Säkert nu?”
Mormor frågade en sista gång. Fortfarande fanns det en liten smal krokig väg tillbaks för hennes yngsta dotterson. Men grabben stod envist på sig. Hon gav med sig till slut. Trodde antagligen att Sofias yngste son var en pålitlig prick.
Jag kände mig mäkta stolt där jag satt i den rymliga Salen och åt på det nya spännande vuxna sättet. Det smakade inte det minsta dåligt samvete. Föresten var det mer en vit lögn. Livet lekte när stängda dörrar hade öppnats på vid gavel. Jag fantiserade om att det var en stor fest med mycket folk när jag tittade upp mot kristallkronan som glänste så vackert. Jag lyfte mitt glas till en skål för livet.

När det var dags för söndagsmiddag på hemmaplan vände jag på steken. Jag berättade om att jag minsann fått äta kycklingben i handen hos mormor. Precis som när man har en slickepinne i munnen.
”Är det sant att du fick det för mormor?”
”Ja. Bombis. Ring och kolla”, la jag självsäkert till.
Vad skönt det var att slippa ljuga. Det var på tiden att storebror Dan blev utan. Han kunde gott hålla till godo med en vinge. Så stor jag kände mig där jag satt i det lilla köket och smaskade på ett kycklingben. Än idag kommer jag exakt ihåg hur bordsplaceringen var i detta ögonblick. Jag mot köksdörren, pappa till vänster, bror och syster i soffan och mamma skulle sitta till vänster. Nära diskbänken och ugnen. Nu höll hon på med något smaskigt hon förberedde till efterrätt.

Något gick snett i köket. En senig köttslamsa slank med in i munnen och satt sig på tvären i mitt svalg. Mina desperata försök att svälja och hosta gick om intet. Det sistnämnda gav bara ett dovt ljud ifrån sig. Än idag minns jag pappas, Dans och Ias förvånade ansiktsutryck. Någon av mina äldre syskon kläckte ur sig något.
”Vad sysslar du med? Ät som folk.”
Jag var inte i stånd att svara. Inget ord skulle heller kunna passera mina läppar. Jag förstod det inte själv, varför det inte gick att andas och prata. Åldern och tiden räckte inte till. Jag försökte istället meddela mig med resten av överkroppen. Det rörde sig inte om några större rörelser. Chocken hade snabbt slagit till. Nu handlade det bara om sekunder innan familjen hade minskat i levande varelser från fem till fyra.
Mamma stod kvar vid diskbänken med ryggen mot oss. Än i dag tror jag att hon hade ett sjätte sinne i sitt liv. Hennes farmor var känd för sina kontakter med andevärlden. Varför skulle mamma annars just då vänt sig om fast hon inte var klar med sin uppgift? Det skramlade till på köksgolvet när mamma slängde ifrån sig det hon höll i. Blixtsnabbt insåg hon tidsbristen och händelseförloppet. Min ansiktsfärg skvallrade om att det var mer än bråttom.
”Bosse har kanske satt i halsen”, sa pappa klarsynt från sin köksstol.
Min hurtiga mamma handlade på impuls när hon tittade på mitt blåa ansikte och mina stirrande pupiller. Utan att tveka tog hon till pincettgreppet och stack ner pekfingret och tummen i min hals. Slet loss slamsan och passagen var åter fri.

Min räddningsängel la den otäcka långa slamsan på köksbänken. Den låg kvar när vi oväntat fick middagsfrämmande en liten stund senare. Fascinerad stod jag på tå och tittade en lång stund på dödsslamsan innan jag gick med på att förpassa den till slaskkorgen. Skälet var att jag ville göra upp med mitt gamla liv. Innan jag startade mitt andra liv. Ett liv utan lögner. Det hade jag dyrt och heligt lovat min räddande ängel.

”Jag vill aldrig att du ljuger för mig mer. Förstår du? Du kunde ha dött”, sa mamma vid sängkanten och släckte min läslampa.
Det fanns bara ett enkelt svar på frågan. Ändå kunde jag inte låta bli att möta upp med en motfråga.
”Kommer jag att få två födelsedagar nu?”
”Du kunde ha blivit helt utan”, sa hon och strök ömt bort håret från min panna. ”Nu ber vi Gud som haver.”