Någon lyssnar på mig

DSCN8486

Någon lyssnar på mig. Som ett stort inbjudande grönt hav stod flaskan där när jag öppnade portarna till duschkabinen imorse. Med nyttiga oliver. Som är så nyttiga om jag bara håller munnen stängd. 🙂 Det står BALSAM med stora bokstäver med vit ram omkring.
Visst har jag muttrat några fraser. Munnen har glappat om ämnet. Även denna morgon. Vips hade Lizette förberett för mannen i huset. Ni som läste  https://bosseliden.wordpress.com/2013/02/28/kvinnligt-i-badrummet/ förstår mitt manliga dilemma. Där ser man. Det hjälper att hojta högt ibland. Vad gott jag doftar. Både här och där. Jag körde duschcreme med oliver också. I stället för den svarta som det står Men på och som jag brukar använda annars. Då är jag redo att möta världen. En vårlördag i Ystad. Som vi ska börja med att åka iväg på en tripp till tippen. Håll tummarna för oss. Nu vet vi VAR man slänger trädgårdsavfall. Vi vet att de öppnar klockan NIO på lördagarna. Vad kan gå fel?
Låt mig slippa skriva kåseriet ”Lantisar på tippen del tre”…
Ha en skön vårlördag. Solen lyser här. Hoppas solen lyser hos dig med. Tänk att det i så fall är samma sol. Märkligt.

Annonser

Lantisar på återbesök på tippen – del två

Människor lär av sina misstag. Sägs det i allvarskulisserna. Så finns det de som gör nya. Till och med på samma plats. Tänk att det kan vara så illa.

Jag och Solveig åkte iväg tidigt på lördagsmorgonen. Det hade varit en kall natt. Jag fick skrapa rutorna för första gången denna säsong. Nu såg vi ett rött klot som började stiga upp på himlen och det var sådär underbart härlig frisk och klar luft. Det fina höstvädret bidrog till att vi tyckte att det var riktigt trevligt att åka iväg med bilen full av gamla sopsaker. Solen som höll på att stiga upp, höll våra mörka tankar i schack på vad som gick galet förra gången vi besökte återvinningscentralen. Då var det vår premiärtur som nyinflyttade. Nu spikade vi avtagsvägen från stora vägen. Allt kändes mer hemtamt. Endast en bil låg framför oss. Jag höll ett bra avstånd. Från ungefär hundra meter bakom såg jag att en gallergrind gick upp när bilen närmade sig anläggningen. Behövs kanske en säkerhet så här tidigt på morgonen. Mina tankar gick till koppartjuvar. När vi kom in på området såg jag aldrig vart bilen tog vägen. Gissade på att den svängde av direkt till vänster vid en byggnad. Vi körde vidare i de 10 km som det stod på skylten. Vi hade ändå ingen brådska och vägbulorna var många.
En fin återvinningsanläggning. Belägen högt på en kulle. Tydliga anvisningsskyltar. Ändå hade vi gjort vi fel förra gången när vi slängde trädgårdsavfall lite tokigt. 🙂 Nu var vi hemtama. Varma i kläderna.
Min träningscykel som kollapsat åkte ner bland metallavfall. Vi lät bilen stå när vi gick mellan containerns. Flera gånger stannade jag upp och njöt av utsikten. Milsvida kändes det som. Trots det klara vädret fanns det ett lätt dis och dagg som låg kvar längs fälten. På avstånd såg jag en hjort vända sig mot mig. Jag log åt det bisarra, när jag konstaterade att detta måste vara första gången i mitt liv som jag tänkt på att vara tacksam för livet på en soptipp. Vi sa inte många fraser till varandra. Ord kändes oviktiga. Som ett buller och slöseri med tiden. Det var som om vi båda hade ett tidigt magiskt möte med naturen. Som om vi inte ville lämna just denna plats på jorden. Sakta körde vi tillbaks.
”Är folk så morgontrötta tro?” frågade Solveig.
När vi kom fram till utgången var grinden stängd. Det stod på en skylt att man skulle köra ända fram så öppnades grinden. Jag gjorde så. Inget hände. Backade och försökte igen. Ingen framgång denna gång heller. Ett moln drog förbi och skymde solen. Mina tankar gick till en grabb som blivit instängd på en soptipp någon gång i våras vid stängningsdags. Han hade tur som hade en mobil, men det tog en timme innan någon kunde komma och hjälpa honom ut.
Molnet mörknade till färgen. En låtsasvind drog genom bilen. En natt bland råttor lockade inte. Inte efter att jag sett en dokumentär med gömda kameror på en tipp. Vilken aktivitet. Hundratals äckliga råttor på samma kvadratmeter.
Solveig gick ur bilen och promenerade tillbaks till huvudbyggnaden. Hon fann dörren öppen och gick in. En man i overall visade sig med en mugg rykande kaffe och viftade med ett visitkort i handen.
”Tänkte att du skulle behöva våra öppettider.”
En annan man dök upp med två frågor i morgonhumöret.
”Var det ni som körde bakom mig för en stund sedan? Såg ni inte den stängda grinden?”
”Nä. Jag såg inte ens en grind”, svarade Solveig ärligt och drog diskret in kaffedoften.
Jag gissar på att det var en stor fördel att skicka in en trevlig, uppriktig kvinna istället för om jag gjort visiten. Inte så att de bjöd henne på frukost och kaffe, men ingen blev sur. De hade mest glimten i ögat. Det visade sig att på lördagar öppnade de inte förrän klockan nio. Annars redan klockan sju.
Nästa gång ska vi klara allt. Man måste ha tålamod med två lantisar.
Tredje gången gillt. 😉

Lantisar på soptippen – del ett

Våra bopålar var nerstuckna på en ny ort igen. Aldrig tidigare hade vi bott så långt ner i Sverige. Den här gången hade vi hamnat i sydligaste staden Ystad.

Efter någon vecka var bilen fylld igen. Det mesta var trädgårdsavfall som förra ägarna glömt kvar. Det andra var skräp i garaget som samma ägare också lämnat kvar. En givmildhet så man blir djupt rörd.
Solveig höll kartan i handen medan jag sakta körde iväg med den tungt lastade bilen. Närmaste återvinningscentral, som det så vackert heter nuförtiden, låg en halv en mil utanför tätorten. Vi var tidigt ute. Riktigt nöjda med att vi hittade dit så lätt. Spikade avtagsvägen. Fint verkade det vara också. Asfalt istället för leråker som på förra stället. Rätt många bilar och personer som ilade mellan alla containrar, med tjusiga skyltar med text på vad som fick slängas i dem. Ordning och reda.
”Vi börjar med trädgårdsavfallet”, sa Solveig.
Hon pekade mot ett högt berg som syntes långt bort. Bra idé tyckte jag som visste att de välfyllda plastsäckarna låg överst i bagaget och var mest tillgängliga. Jag rattade iväg till vänster och kom in på en guppig grusväg. Det blev till att sicksacka mellan de värsta hålorna. Inte lätt. Rätt snart var hela den smala slingrande vägen full av djupa hålor. Kunde man verkligen kalla det för väg? Det skulle ha behövts ett vägstrykjärn för att fixa till det värsta.
Vi mötte inga andra bilar som tur var. Var det för sent för säsongen för att lämna trädgårdsavfall? Hade alla andra redan gjort säsongssysslan? Efter många krokiga svängar nådde vi bergets fot. Lite konfunderade blev vi av att allt verkade vara så söndertuggat på berget. Antagligen hade personalen varit här nyss med sina fordon och resurser. Det såg ut som att det rök på toppen av berget. Skulle inte förvåna mig om det på andra sidan berget stod diverse arbetsfordon uppställda. Min fantasi tänkte på att personalen satt och grillade korv på toppen. Fackföreningspampen lät en fredspipa vandra arbetsgänget runt. Jag fick parkera den värsta fantasin och istället koncentrera mig på de trilskande säckarna vi lyfte ur kofferten.
Vi kämpade länge med att få ut allt från de svarta sopsäckarna (vi ville inte vara olydiga och lämna plastspår efter oss). Inte så lätt eftersom nyfikna taggiga rosgrenar hade tittat ut från olika håll i plasten. Vi fick några minnesrevor på armarna. Till slut var den sista säcken tom. Jag satte mig bakom ratten och tog på mig mina glasögon igen. Fäste blicken framåt. Då började bokstäverna dansa på en skylt som stod en bit bort. Den svarta näven såg verkligt skrämmande ut på tavlan. Otäck och respektinjagade för en lagföljareman som undertecknad. Hade någon varit och bankat ner skylten när vi stod med ryggen emot?
”Kan… kan du läsa högt för mig?” frågade jag Solveig som är lärare till vardags.
”Absolut förbjudet att… Hjälp! Vad har vi nu gjort för dumt?”
Solveig hann inte längre i texten innan en gul grävskopa syntes runt hörnet. Jag var inte säker på att hon skulle slänga sig ner i sätet på ett kommando så därför tog jag till en annan taktik. In i stormens öga. Femton meter längre bort möttes vi. Inte våra blickar. Jag såg i ögonvrån att han inte försökte preja vår Volvo. Jag slängde upp en näve som skulle föreställa en hälsning oss kollegor mellan. Utan att ha hört några sirener körde jag flera dryga minuter senare upp bland de andra bilarna på sorteringsplattan. Framför tre containrar stod det trädgårdsavfall. Dem stannade vi inte framför. Istället la vi prydligt i resten av sakerna på rätt angivna ställen. Avslutningsvis rullade vi ut i 10 km som det stod på skylten. Ingen stoppade oss vid huset. Vi kom till och med undan och slapp ett gult viftande kort. Vi bestämde oss unisont för att nästa gång. Nästa gång skulle vi göra allt rätt.
Så fel vi hade. Men det visste vi som tur var inte då…