Sommarförälskelsens skuggsida

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Under en varm julidag kom samtalet från Smålands inre skogar, mitt emellan ett blöjbyte och rinnande bröstmjölk.
”Jag är i sjunde himlen. Jag har hittat drömprinsen.”
Sofia lyssnade på sin barndomsväns monolog med ett öra, samtidigt som hon hörde Britt-Marie kommunicera med sina läten från vaggan i sovrummet.

Det senaste året hade Sofia och Agneta glidit ifrån varandra. Vad snabbt allt hade gått. De hade bott grannar och växt upp tillsammans. De var lika gamla och hade gått i samma klass under de sju skolåren. De hade sprungit ut och in i husen som om de bott i två familjer och haft fyra föräldrar. Enda skillnaden var att Sofia hade flera syskon medan Agneta var enda barnet.
Under många år hade tjejerna delat hemligheter och ofta sovit över hos varandra. I takt med mognad förändrades deras drömmar och bytte skepnad. Att träffa honom med stort H låg ändå alltid högst på önskelistan.

Jag vet inte exakt hur det gick till när min mamma Sofia och Agneta gled isär. De två avgörande faktorerna var att mamma lyckades bli gravid som sjuttonåring och att Agneta flyttade till Karlstad för att gå en sekreterarkurs. På den tiden var det viktigt att skyla en oönskad graviditet med ett giftermål innan barnafödseln, om mannen tog sitt ansvar fullt ut.
Sofia hade flyttat till storstaden Halmstad efter sommarbröllopet och börjat ett nytt liv. Några månader senare var hon en ung mamma som dessutom såg ännu yngre ut. Inte heller hjälpte hennes etthundrafemtioen centimeter över havet. Av omgivningen togs hon ofta för att vara en snäll storasyster som tog hand om sin söta lillasyster. Det hände även att hon möttes av elaka kommentarer när personal trodde att den oansvariga mamman till Britt-Marie skickat en äldre syster.
Sofias liv ändrade karaktär och hon tvingades bli vuxen i förtid.
Jag tror att det var mycket tufft för mamma stundtals, trots att hon var vänlig, duktig och social.
Sofia och Agneta skrev under den första tiden tjocka brev till varandra och en gång vid påsken hade de träffats i ett kärt återseende hemma hos sina föräldrar i Småland. Då hade de precis som förr legat och småpratat och fnittrat genom halva natten. Livet hade varit fullt av möjligheter och de smidde hemliga planer om när de återigen skulle bo nära varandra. I nattens mörker var allt enkelt och inget för svårt.
I verkliga livet blev deras kontakter mer sporadiska under de närmaste månaderna. Agneta hade ingen telefon i det lilla möblerade rummet som hon hyrde i Värmland. På den tiden var avstånd mycket längre. Ingen av dem hade körkort eller bil. Skype, SMS och mobiler var inte påtänkta.
Tiden gick. Det kom några handskrivna brev från Agneta under hösten. Hon var fortfarande eld och lågor och lovordade sin militär. Strålade av lycka över turen som hon hade haft, när hon på försommaren hade träffat sin pusselbit på utomhusdansbanan. Mannen i hennes liv hade precis allt det hon efterfrågat. De hade redan förlovat sig och börjat planera bröllopsdagen.
I det sista brevet hade Agneta ritat en skiss på en baby som låg i en mage och lagt till texten i ett rött hjärta:
”Han vet inget ännu. På fredag kväll ska jag berätta den ljuvliga nyheten.”
Sofia skrev tillbaka och visade sin uppskattning, samtidigt som hon delade med sig av sina upplevelser i stora staden och tonade ner ensamheten som hon stundtals kände. Hon ville inte lägga sordin över glädjen som lyste genom orden i brevet, som författats i soliga Karlstad. Men någonstans dök en mörk skugga upp i hennes tankar. Tänk om han inte …
Bara för ett år sedan hade de ingått i samma kvartersgäng. Nu var det mer olikheter än likheter i deras vardag. Om några år skulle de förhoppningsvis vara tillbaka i personkemin och umgås som en stor familj på semestrar och ledigheter. Låta sina barn busa med varandra och hitta på upptåg som de själva gjort.
Till julhelgen skulle Sofia äntligen få träffa drömprinsen Kjell. Då skulle hon och Agneta ha all världens tid att ta igen det de missat och uppdatera varandra. Sture och Kjell skulle säkert bli bästisar och börja spela tennis med varandra och gå på fotboll på Örjans Vall. Britt-Marie skulle bli som en storasyster till nästa sommar. Sofia log åt det sistnämnda när hon bäddade rent i sängen.

Det damp ner ett brev på hallgolvet hos Sofia en blåsig novemberdag. Hon hade precis kommit hem från ett besök på BVC och ännu inte fått av sig den tunna höstjackan. Britt-Marie var missbelåten efter vaccinationen hon precis fått och visade upp ett hösthumör som grannen säkert hörde genom den tunna väggen.
I en annan tid. Bara ett år tillbaks i tiden, hade Sofia behållit jackan på och störtat in till Agneta. Då hade famnen varit öppen för den spralliga, men känsliga bästisen.
Tonen i Agnetas brev hade ändrat karaktär. Den snygga handstilen var ersatt av en slarvig variant, som i mörka ordalag hackigt beskrev sveket bakom hennes rygg. Lögnerna som lagrats på varandra som en vedstapel. Lappen i kavajfickan som bränt värre än manetens trådar. Fästmannen hade inte varit det minsta glad över nyheten, som han fick serverad till efterrätt efter den romantiska middag som Agneta lagt ner timmar på. Både i köket och när hon med glädje planerat den in i minsta detalj under vakna nätter. I hennes värld dansade hon på moln. Ovetande om mörka själviska drag i sin älskades personlighet.

Jag minns inte hur många timmar eller dagar som förflöt tills samtalet kom från mormor till min mamma. Själv var jag ju inte ens påtänkt.
”Sätt dig ner älskade Sofia! Jag har tragiska nyheter till dig. Egentligen borde jag tagit motorvagnen ner till dig, men … Greta och Arvid har stor sorg. Agneta har tagit sitt liv. En överdos av sömntabletter.”

Det tog flera år innan mamma öppnade sorgens dörr och lät mig komma in. Jag var ett nyfiket barn. Genom min barndom fick jag små fragment varje gång som vi besökte gravstenen i Småland, som fanns bredvid min morfar och så småningom även min älskade mormor. Så fort som jag lärt mig räkna brukade jag addera levnadsåren på stenarna och bli ledsen över Agnetas alltför tidiga död.
Det blev inte några plåster på såren, men mamma räddade senare i livet två kvinnor från att dö på samma sätt. En av dem till och med två gånger. Vid de tre tillfällena hade mamma en geografisk chans att agera, men det var säkert hennes sjätte sinne och det mörka minnet av Agneta som fick Sofia att tänka ett steg längre än väninnorna och arbetskamraterna. Inte bara tänka utan även agera, bryta sig in genom låsta dörrar för att rädda liv och göra skillnad, när nattens mörker höll på att göra slut på livets svagt fladdrande låga. Min mamma blev den räddande ängeln då, senare i livet även ett bollplank till olyckliga kvinnor i olika åldrar.
I efterhand kan jag förstå varför mamma aldrig ville att jag skulle bli olyckligt kär som ung. Då blev jag störd av den dumma repliken.
”Mister du en finns det tusen och åter tusen andra.”
Jag tyckte det lät knäppt och höll inte alls med. Det jag inte visste då var att orden och erfarenheten kom från en människa full av värme och medmänsklighet. Men också från en människa med ett blödande inre sår av saknad och skuld för att hon inte läst mellan raderna.
Till enrummaren i Karlstad nådde aldrig Sofias flinka händer eller hennes skonummer trettiofem. Däremot levde kvinnan som mamma räddade livet på två gånger, tills hon blev nästan nittio år. Om kvinnan någonsin tackade Sofia står skrivet i stjärnorna.

Stjärnor både tänds och släcks. Det skär till i mitt hjärta när jag tänker på det sistnämnda. I en bättre värld skulle varje stjärna få stråla klart. ❤

Efterord: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på?

Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin sommarvecka. Lite läbbigt att det redan är augusti till helgen.

Annonser

En skimrande möjlighet…

Solveig gästbloggar denna grå novemberdag.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att ringa till personer jag inte känner. Det har ingen större betydelse om det är till en myndighet, en privatperson eller till ett företag. Jag får verkligen samla mod för att ta telefonluren i handen och knappa in numret. Jag är väldigt bra på att skjuta upp det där samtalet tills det inte går längre, tills jag bara måste… Därför är det lite lustigt när Jennifer säger precis samma sak. Hon tycker inte heller om att ringa till okända. ”Det har jag ärvt från dig mamma!” Det är då jag brukar påpeka att det finns kanske något bra som hon också ärvt från mig. Man får ta det onda med det goda liksom…

Många gånger när jag lagt på luren efteråt har jag tänkt att det är så fantastiskt hur ett samtal kan påverka mig som person. En glad och tillmötesgående person i andra ändan av linjen kan plötsligt få mig att må bra. Lika lätt är det åt andra hållet. En del företag och myndigheter tycks vara lyckligt omedvetna om att de placerat helt fel person i rollen som företagets telefonröst. Jag minns en gång för många år sedan när jag ringde till Arbetsförmedlingen. Damen som tog emot mitt samtal hade nog en av sina värsta dagar, eller också var hon sådan jämt. Hon lyckades att på bara några sekunder rubba hela min balans. Trots att det gått många, många år sedan dess så minns jag fortfarande hur arg och ledsen jag var när samtalet var över.

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”
skrev John Donne på 1600-talet. Vissa dagar är vi mer känsliga än andra. Något kan ha hänt i vår familj, på jobbet, en sjukdom, en sorg – anledningarna kan vara många. Problemet är att vi kanske inte vet om den människa vi möter eller pratar med har just en sådan där ”känslig” dag.

Det är lätt att skriva om hur viktigt det är att ta vara på sin tid. Att se varje dag som den gåva det är. Det är svårare att leva efter det. Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet… är en psalmstrof som jag sjungit många gånger. Kanske är det så att jag, liksom du som läser detta, om och om igen måste påminnas om att varje dag i livet är just en gåva och en möjlighet. Därför gäller det att ta vara på varje stund av lycka och njuta av dem, samtidigt som vi också måste vara förberedda på att livet kan ändras snabbt. På bara en sekund kan det plötsligt se annorlunda ut. Nej, jag är ingen dysterkvist, men jag tycker att det är viktig att vi då och då påminns om hur skört och bräckligt livet faktiskt kan vara.

Den som nyss mist en älskad livskamrat, en förälder, ett barn eller en kär vän, brukar ibland anklaga sig själv över att han eller hon inte tagit vara på tiden tillsammans med den som gått bort. Det är ju precis så vi känner när något som vi förväntade oss skulle vara för en lång tid framöver, helt plötsligt tog slut, alldeles för tidigt. Samma känsla kan infinna sig hos den som fått domen om en kronisk sjukdom som aldrig kommer att gå över utan som ska bli en följeslagare för resten av livet. Varför var jag inte tacksam över att jag var frisk?

Vi kan aldrig skruva tillbaka tiden. Aldrig göra om ett enda ögonblick av vårt liv. Den stund som passerat kommer aldrig mer tillbaka. Livet som ligger framför vet vi inte något om, men stunden som är just nu har vi i vår hand. Vad vill du göra av ditt liv? Hur vill du ta vara på den stund som du just nu har? Ska den bli till ett skimrande ögonblick som inte bara ger dig själv en stunds njutning utan som kanske kan ge skimmer även åt dem du möter längs vägen. Det är du som väljer…

Månadens boktips – ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman

Ove är kvarterets vresige ordningsman, på gott och ont, sedan flera år. Han är 59 år och har sina principer som ingen eller inget kan rucka på. Alla kan råka ut för hans kommentarer om inte precis allt görs på Oves sätt. Ibland går han även till handbegripligheter. En gång i tiden var han bostadsrättsföreningens ordförande, men sedan avsattes han vid en ”statskupp”.
Under läsupplevelsen får vi steg för steg reda på orsakerna till Oves sätt att INTE vara som vanliga människor.
Ove gör inget slarvigt. Han hämtar ett måttband och mäter från alla fyra hörnen. Två gånger för att vara säker. Markerar ett kryss exakt mitt i taket. Låser upp dörren så att de inte ska bryta sönder den när de ska in och hämta honom. Han tar på sig fina kläder. Sätter upp kroken. Han har bestämt sig för att ta sitt liv. Men alla hans planer går om intet när hans depression får konkurrens från många oväntade håll.
Oves ”rakt på kommentarer” kommer att bli klassiska. Författarens vältajmade tankar som rör sig i Oves speciella hjärna är klockrena. Ove har ingen förståelse för män i vita skjortor och slips. De som inte jobbar. Inte har körkort. Inte kan bygga sig ett eget hus. Inte kan backa med släp. Listan blir längre och längre. När den utländska, gravida, nyinflyttade grannfrun med sitt humör och sin smarthet jobbar sig in under Oves hårda skal får han äntligen ett motstånd som han saknat under lång tid.
Alla personer som mött Ove och hans fru Sonja har sagt att de var som dag och natt. Hon var vacker, älskade att skratta, läsa och var alltid positiv. De menade att Ove alltid varit en tjurig gammal gubbe ända sedan han gick i småskolan. På mer än ett sätt behöver man knyta ihop dessa två ting, dag och natt, för att få ihop ett dygn eller ett speciellt lyckat äktenskap. Kärlek kan man visa på olika sätt. Sonja var nöjd med hur Ove på sitt trubbiga sätt gav henne vad hon ville ha. Sonja läste Shakespeares samlade verk som hon under fyrtio år fick hundratals elever med läs- och skrivsvårigheter att läsa. Under alla dessa år fick hon inte Ove att läsa en enda av dem. Istället tillbringade han veckor i det nybyggda radhusets förråd. När han var färdig stod de vackraste bokhyllor Sonja någonsin sett i deras vardagsrum.
”Du måste ju ha dem nånstans”, muttrade han medan Sonja kröp upp i hans famn och sa att hon älskade honom. Och han nickade.
Ove är mer än principfast. Han vägrade att handla på det lokala bageriet i åtta år för att de gett honom fel växel när han köpt fikabröd där en gång på slutet av 90-talet.
Den nyinflyttade grannen misslyckades med att backa med släp.
”En underarmsamputerad med starr hade kunnat backa in det här släpet snabbare än du”, muttrar Ove.
Ove har åsikter om precis allt. Även när han inte har aning om ämnet.
Att lägga ifrån sig denna bok är inte lätt. Jag ville bara veta mer och mer om denna galning. Snabbt förstod jag att om man skulle råka möta honom var det bäst att man körde Saab. Att man inte slängde en fimp hur som helst. Att man inte ställde någon onödig fråga till honom. Att man inte frågade honom om han hade en femma på sig för att visa honom ett trolleritrick. Ove har ingen humor. Han tycker INTE att det är okej om man efter tricket lämnar tillbaka en annan femkrona. Risken är stor att det går på samma sätt som det gjorde för sjukhusclownen.
Skaffa boken. Läs. Njut. Reflektera gärna över dig själv och din omgivning.
Detta är en helt underbar roman. Den får läsaren att skratta, gråta och att reta sig på denna speciella man… Har du bestämt dig för att bara läsa en rolig bok under julhelgerna bör du välja denna pärla som ger dig som läsare så mycket att fundera över. För Fredrik Backman har lyckats på ett förträffligt sätt att långsamt få oss att inse att första intrycket inte alltid är helt rätt. På ett härligt humoristiskt sätt berättar han om hur olika världar blandas.
”Sorg är en märklig sak”. ”Kärlek är en märklig sak. Den tar en med överraskning”.
När jag inser att jag både skrattar och gråter samtidigt känns det verkligen att boken har tagit mig med storm.

Romanen är utgiven 2012 på Forum bokförlag.
Författaren skriver i flera tidningar. Hans blogg följs av 50 000 läsare varje vecka. Detta är hans debutroman.