Oktoberkvällen 2011 var mörk och dyster. Barnen höll på med sitt skolarbete. Solveig ville se något på TV som jag inte hade följt tidigare. Därför berättade jag att jag skulle hyra en film och se den på datorn i sovrummet. Av en slump råkade jag hitta en film som jag visste att kritiker lovordat och som var med på min långa ”kanske-se-lista”. Snabbt kollade jag runt på betygslistor på olika sajter. Antingen högsta poäng eller lägsta. Den ska jag se, tänkte jag.
Jag var inte på mitt bästa hösthumör den kvällen. Efter att ha försökt få in svensk text eller åtminstone engelsk text så att jag kunde ha någon behållning av filmen, hade mitt humör sjunkit nära frostgränsen. Ändå fanns det inte med på min karta att ge upp. För fjärde gången startade jag om filmen och ställde in den svenska texten. Ändå tjafsades det på tyska utan att det var textat. Min skoltyska förstod efterhand delvis konversationen, men inte hade jag lust att sitta där under en hel film och… vad hände då? Plötsligt blev det engelskt tal och svensk text. (De hade alltså valt att inte översatta tyskan som pågick i fem minuter.) På övre plan i vår bostad hade Solveig sett klart sitt program och fortsatt att titta på något annat så länge att hon somnat i soffan. När hon vaknade till stängde hon av TV:n och gick nerför trappan, öppnade sovrumsdörren och hittade mig på stolen framför datorn. Endast skärmen lyste upp rummet.
”Har du inte sett klart filmen?” frågade hon förvånat.
”Det är tredje gången jag ser den. Man får hyra den i 24 timmar. Jag hinner en gång i morgon också …”
Sådär har jag aldrig gjort förr. Det har hänt att jag sett om biofilmer en vecka senare, ex när jag blev kär i en viss blond tjej i Grease.
Den här filmen tog mig med storm. Jag har flera gånger analyserat mig själv om varför det blev så. Jag kan varenda scen i manuset. Imorgon får du veta vilken film jag menar. Givetvis fick den en tia av mig i soffan. Det fick den definitivt inte av mina tre andra familjemedlemmar … 😉
Bloggäventyr med Bosse Lidén 