En mors bekännelse

 

”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer

Fem stjärnor av fem…

Häromdagen städade jag i en låda och i den hittade jag ett ”manus” till ett av de föräldramöten jag deltog i under min tid som barnbibliotekarie. I min text hade jag hämtat inspiration från en bok av Jan Nilsson (f.d. mellanstadielärare, författare m.m.) där han berättade om varför barn ska läsa böcker: Böcker ger kunskaper och insikter om hur andra människor har det, om världen vi lever i och hjälper läsaren att förstå verkligheten omkring. (Tror att citatet är från hans bok: ”Barn, föräldrar, böcker”)

Jag har aldrig upplevt hur det är att bli slagen och aldrig behövt dölja blåmärken eller andra skador. Därför vet jag inte hur det känns. Inte heller kan jag förstå, grundat på egen erfarenhet, vad det är som gör att man väljer att stanna i en relation där man blir slagen. Det mest logiska vore väl att fly direkt efter det första slaget? Nu när jag läst ”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer känns det som att jag fått en viss insikt i hur en kvinna kan välja att stanna kvar hos en man som, trots att han säger sig älska henne, behandlar henne som en ägodel som han inte behöver vara det minsta rädd om.

”En mors bekännelse” berättas från två olika perspektiv, dels Olivias som berättar i nutid med många tillbakablickar och dels Ivys, Olivias svärmor, som berättar om tiden innan David föddes och vad som hänt under hans barn- och ungdomstid. Boken blir därför som ett pussel, där de olika bitarna sätts samman och gör att man inser, undan för undan, hur allt hör ihop.

När boken börjar har David nyss dött och Olivia saknar honom, på samma gång som hon verkligen hatar honom. Dottern Zoe är bara en liten bebis och hon är den enda anledningen till att Olivia inte kryper ner i ett hål och försvinner för gott.

Olivias man, David Wyatt Gillespie, var 37 år, satt i kommun-fullmäktige och hade en blomstrande bilfirma i en småstad i Australien. Han var 183 centimeter och hade tjockt svart hår. Under gymnasietiden var han killen som alla tjejer drömde om. När Olivia träffade honom gick de båda på universitetet och hon trodde inte att det var sant att den attraktive och charmige David kunde bli intresserad av henne. Men så blev det. Olivia utbildade sig till veterinär och ville egentligen stanna kvar ytterligare ett år för att vidareutbilda sig, men eftersom David var bra på att övertala valde hon att strunta i sitt extraår och flyttade istället ”hem” och gifte sig med David.

Trots att Ivy från början var bäst i sin årskurs, högpresterande, lärarnas favorit och hade planer att fortsätta på universitetet blir livet som hemmamamma perfekt för henne. Hon bygger upp sitt liv runt sonen och målar upp en bild av en helt underbar liten pojke som när han väl kommit till världen blev den som gjorde henne fullkomlig. Alla tecken på att David kanske inte helt är den ängel som Ivy beskriver honom som väljer hon att hitta bortförklaringar till.

I samtalen med terapeuten Natasha målar Olivia upp sin bild av David. En man som övertygar Olivia om att det helt och hållet är hennes fel att han slår henne. Hon som är så vacker och så briljant att hon driver honom till vanvett. En David som förklarar att hans kärlek till Olivia är så intensiv att den får honom att tappa kontrollen.

Den bild som Olivia målar upp för Natasha får Ivys bild att krackelera, men som läsare inser man istället att det är den berättelse om Ivy berättar som förklarar varför David är den han är.

Som barn gillade jag att lägga pussel. Som speciallärare gillar jag att göra pedagogiska kartläggningar, mycket eftersom det är ett sätt att pussla ihop en hel bild av hur en elev har det i skolan. Kanske är det en förklaring till att jag tycker så mycket om den här boken. En annan förklaring är att Kelly Rimmer är otroligt duktig på att skriva så att boken berör. Ett kriterium för att en bok ska få fem stjärnor av fem är att jag tänker på handlingen även då jag inte har boken i handen. Att bokens karaktärer blir så verkliga så att det känns som om de finns på riktigt. Så är det med ”En mors bekännelse”. Olivia, Ivy, David, Natasha m. fl. Jag har verkligen lärt känna dem och levt med dem under berättelsens gång.

I författarporträttet, på bokens bakre flik, jämförs Kelly Rimmer med Jojo Moyes och Nicholas Sparks, två av mina favoritförfattare. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar hennes sätt att skriva…

Har jag gjort dig tillräckligt intresserad nu? I så fall – bege dig till närmaste bibliotek och leta upp den här boken. ❤

M v h Solveig Lidén, gästbloggare

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Ord som berör mig; 19

Om vi bygger starka och trygga barn 
behöver vi inte laga
så många trasiga vuxna.

Jag såg texten på Solveigs kontor i fredags och blev berörd av de sanna orden. ❤

Sedan min fru började jobba som speciallärare förra hösten har hon inte längre ex. sommarlov. Därför var det tyst och tomt på hennes arbetsplats, när hon återvände i måndags. Eftersom hon har ansvar för två skolbibliotek och det hänt positiva saker på den fronten i sommar fanns det behov av en stark karl som kunde flytta ex. möbler och hålla i gardinstänger. Det var där jag kom in i handlingen. 🙂

När lyften var avklarade var jag ledig och fick göra vad jag ville fram till fikat. Solveig trodde att jag skulle slänga mig över paketet som vi hämtat på Kvantum när de öppnade klockan sju. Avsändare var Scandinavian Book i Danmark. Istället hade jag fastnat i en bok på engelska som fängslade mig. Till slut satt jag med våta ögon och läste boken om mitt favoritlag Manchester United. Jag minns hur berörd jag blev som grabb när jag läste i Hallandsposten om den hemska flygolyckan, när så många människor dog och nästan hela Manchester Uniteds startelva försvann. En ung Bobby Charlton var en av de få som överlevde. Mittfältaren blev en av mina största fotbollsidoler. Duktig spelare och en gentleman utan dess like. Bobby måste varit unik. Förutom alla framgångar på planen i klubblaget, priser och pokaler och VM-guld 1966 med landslaget, blev jag mest impad av han aldrig blev utvisad. Bara fick en varning på alla dessa matcher. En varning som återkallades i efterhand. 🙂

Jag kunde inte låta bli att låta Sebastian Rosander i den fiktiva boken ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ha Manchester United som favoritlag, så jag som författare fick berätta om flygkraschen. När det gäller en kåseribok är det mer tvärtom. Där är det naturligt att vara personlig på olika plan. 🙂 Där var jag rolig utan att jag visste om det. Det var inte alls min ”plan”, inte ens fotbollsplan, när jag skrev förra meningen.
Nu kom solen på ett tillfälligt besök denna sista söndag i juli. Bäst att passa på att hälsa på den.

Den andra resan…

 

30003

Min önskan kom tidigt. Därefter har jag varit försiktig med tjatet. Bara ibland har jag fört det på tal. Solveig har inte vacklat, men hennes arbetssituation har varit på gränsen till kaotisk. Själv begriper jag inte hur hon orkat med heltidsjobb som lärare, lektörsjobb åt BTJ, redigerat tre böcker åt Gleerups Förlag (som hon skrev förra sommaren), klarat av två terminer på distanskursen till speciallärare i Kristianstad samt varit sekreterare i Bostadsrättens styrelse. Ibland har jag varit riktigt orolig för hennes hälsa. De personer man älskar bryr man sig extra om. Förresten bryr jag mig om en massa bloggvänner som jag inte ens träffat.
”Först till sommaren 2014 kan det bli aktuellt”, var hennes replik i höstas. Det har varit min morot i mitt skrivande. Därför har jag inte lagt ut de bästa kåserierna under mina två år som bloggare. De har jag istället sparat i en speciell mapp. Sista månaderna har jag dessutom fyllt på med nyskrivna episoder. Vad roligt det har varit att minnas, skratta och även drabbas av vemodig saknad. Jag älskar att resa mellan då och nutid.

10001

Det handlar alltså om en kåseribok. Om det varit en ny roman skulle ni inte sett några inlägg på min blogg på flera månader. Då behöver jag lugn och ro för att göra berättelsen rättvisa. Jag har fem-sex idéer till olika typer av romaner. En deckare ligger bra till. Behöver först förankras på olika plan. Klarar sig inte ”tvåan” ekonomiskt, blir det i så fall enbart ett manus för mitt eget nöjes skull, eller så droppar jag allt socialt och vänder blad i mitt liv. Jag har aldrig varit en vän av Facebook. Nu vet ni det – om ni inte visste det tidigare. Rätt använt är det trevligt. Annars är det för ytligt för min smak och mycket annat som bara stjäl tid från det verkliga livet som jag vill leva. Att bloggvandra uppskattar jag mycket mer. Då känns det som jag kommer bloggägarna närmare. 🙂

20002

Intressant att läsa hur få, eller inga alls som kommenterade och det ringa antalet visningar jag hade när jag la in mina första kåserier sommaren 2012. Oftast pendlade visningarna mellan ensiffrigt och farliga arton. 😉 Molnen som utåt sett redovisar bloggvädret var tomma på siffror. Inga kommentarer. Jag skrev för mina löss och Solveig som tittade in från sin dator och skapade konstlad och falsk statistik. Alla kåserier och betraktelser som jag lagt in har jag dragit ut på papper. Flera av de som jag startade upp med, tyckte jag själv bra om. Kanske får de en ny chans i boken. Den delikata uppgiften blir garanterat svår – att välja ut de bästa. Först ska en struktur göras upp.

Den här gången var min plan att Solveig skulle få ta plats. Enligt mig är hon en duktigare skribent än vad jag är. Det hade varit både kul och spännande att göra en bok tillsammans. Inte bara att hon hade rollen som min redigerare. Sidproducent är den nya termen för det viktiga yrket. Vår vän Kerstin har också välsignat projektet. Hon var en mycket viktig kugge för ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. 😀

För några dagar sedan sa Solveig JA till mig. Ett litet ord på två bokstäver som gör mig glad och varm inombords. En gång handlade det om en relation och ringar på livstid. Denna gång om en pappersbok med danskt band. Solbo Förlags förhoppning är att skötebarnet med arbetsnamnet ”Skimrande ögonblick och dagar i grått” ska bli en trevlig läsupplevelse eller ”gebortpresent” för våra köpare. Nu återstår bara några hundratals timmar med redigeringssaxen. Något datum kommer vi inte i detta inledande läge att gå ut med. Troligtvis lägger jag in blogginlägg då och då om hur projektet fortskrider. Jag gillar att vara på gång igen… 🙂