Länge sedan sist

En del av mina trogna gamla bloggbesökare under dessa fem år har kanske noterat att det inte varit något inlägg i kategorin Lite galet på länge. Undra om de trott att jag växt ikapp min ålder och blivit trist vuxen. Nu ska jag lugna dem. 😉

Min omtanke om djur och vikten av civilkurage väcktes en varm sommardag. Jag noterade att Husse hastigt och egoistiskt försvann ner mot stranden. I bilen låg den stackars hunden och svettades och kippade efter syre och mitt hjärta blödde. Frågan var om jag skulle ringa 112 eller slå direktnumret till  tyghundpolisen.  🙂

Ibland när jag får tid över händer det att jag studerar djurs beteende och försöker räkna ut om det smarta som jag kommit fram till kommer att hända.
Till slut hände det.
Så fort fågeln flugit ut från sin bur passade den trötta flugan på. Den flög direkt och la sig på den mjuka kudden.

Sorgligt nog slutade denna sannsaga inte lyckligt. För det flugan inte visste var att det var ingen kudde. Det var ett farligt tuggummi.

I framtiden hoppas jag tekniken går framåt så jag slipper få alla dessa röda ögon när jag fotograferar djur och människor. Tänk om en Einstein kom på en knapp som trollade bort problemet. Hon eller han skulle bli rik.

Denna skylt såg jag på en del platser på Bornholm. Tur jag är duktig på danska och har läst medicin och vet hur det är att vara snorig om näsan. Dum är jag ”apolut” inte. 🙂

Till sist ett foto som jag la in på FB för några dagar sedan. Alla är inte mina facebookvänner. Därför får det lilla lila spöket, som är trött redan innan sitt nattpass på det gamla slottet, även en chans på min blogg. Visst är det gulligt? Blomspöket. Nästa gång ska jag bli seriös igen. Ha en fin söndag.

 

Annonser

Den blå resan som slutade spöklikt vitt

I lördags åkte vi iväg efter lunch för att leta efter blå saker. Första stopp blev Stora Herrestads kyrka.
Blå ett  Jag kunde inte låta bli att ta några steg in genom grindöppningen vid det vi tror var prästgården. Vilket underbart blått hav av scillor. Tänk att ha denna utsikten från sin bostad varje vår. Blir man hemmablind? Jag hade inte blivit det. I många år har jag varit en mästare på att njuta av små saker i det stora. I yngre år kunde det hända att jag sprang för fort i vissa kurvor.

Blå två

Andra stoppet var Benestads backar. Undra vad det sista ordet kommer ifrån? 😉 ”Solveig! Vänta på mig! Är det okej om jag rullar ner? Hur bromsar man?”
Det var riktigt tufft att gå tillbaka upp igen. Tur att det varma kaffet och fikat hägrade. Som liten grabb hade jag älskat att springa i dessa branta backar. Det syns inte på bilderna hur kuperat det var. Mer än Brösarps backar kändes det som just då.

Blå treBlå fyra

Vi hade läst om att det skulle finnas blåsippor. Nu började vi ana något blått som fick Solveigs barndomskänslor att vakna till liv. Vid den här tiden på året tänker hon nostalgiskt på hagarna med alla sina blåsippor ”hemma” i Berg i Västergötland. För Solveig är blåsippor lika med vår.

Bild fem Bild sex

Bild sjuBild åtta

Vilken tur vi hade. Enda bänken med den härliga utsikten var ledig.
”Måste jag ta en blå kaka bara för att allt ska gå i blått i detta blogginlägg? Dammsugaren ser godare ut.” 🙂

Bildåttaoch enhalv Varför smakar nästan alltid det man äter och dricker mycket godare utomhus? Vi bestämde oss för att göra ett återbesök i maj när skogsdungarna är gröna. Utsikten från bänken kommer då att vara som från det bästa vykortet. Kakorna som jag skojade om fanns på Tomelilla bibliotek som var nästa destination. Detta var första gången som jag såg min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på ett bibliotek. Boken finns tråkigt nog inte på Ystads bibliotek. Tror ni att jag blev stolt? Nä. Det kändes inget alls. Istället kom tanken. Om den finns inne betyder det att ingen vill låna den. 😦

Nästa stopp var en trädgårdshandel vid namn Ullstorp som vi aldrig besökt tidigare. Det var när vi kom ut med inhandlade växter, blommor och en söt fågel på en pinne, som jag blev skrämd av denna blåa sak. Tänk så lättskrämd jag är. 😉
Bild nio

Föresten blev jag botad snabbt. De tre dagsspökena såg mest söta ut.
Bild tio

Extra: När jag gick för mig själv en stund inne i trädgårdshandeln och plåtade olika saker kom en man från ingenstans och undrade vad jag tog kort på. Jag kände mig lite dum, men lyckades få honom på gott humör när jag berättade om min lilla blogg. Han berättade att hans leverantörer inte gillade att det togs kort och idéer knycktes. Har någon av er råkat ut för att ägare ”hoppat” på er i affärer när ni plåtar? Om jag varit ute i skumma syften hade jag väl mer smugit med fotandet. Samtidigt förstod jag honom på ett sätt. Han var inte alls otrevlig.