Är så tacksam för att vi kom iväg. Förra året orkade vi inte. Året innan härjade influensan i vårt hem. Inramningen med snö regnade tyvärr bort på natten. Under de tre minuterna från bilparkeringen till S:ta Maria kyrka i Ystad blåste det rejält. Jag var glad för att jag hade varmt under. Blev förvånad när vi möttes av frusna människor utanför de bastanta dörrarna. Jag som insisterat på att det är bättre att gå upp tidigare, komma dit i god tid, få sittplats, få platser intill varandra och kanske till och med kunna välja bänkrad och sida. Efter att ha fått stå, eller sitta på pinnstolar långt ifrån de mina genom åren, har jag en del referensramar i bagaget.
Jullottan skulle börja klockan sju. Vi var där 6.33. Undra´ hur länge det femtontal personer som stod och huttrade nära entrén hade varit där? Efter ett par minuter såg jag en man rycka förgäves i dörren. Vår familj försökte söka lä bakom en utbyggnad. Hjälpte inte. Den elaka vinden letade upp oss ändå. Det rann i ögonen. Tiden gick långsamt. Vi diskuterade orsaker samtidigt som vi såg att det i alla fall lyste därinne. Någon var vaken. Under tiden dök det upp nya hukande, frysande medmänniskor från olika hörn. En del stod stilla i små grupper. Andra försökte hålla värmen med att röra sig inom en liten area. Givetvis blir det så att man tränger sig inte på. Därför vågade jag inte säga.
”Ursäkta. Släpp fram en tvivlande man.”
Även om det var i sitt rätta forum och sammanhang vid en plats nära Guds hus.
Plötsligt var det en kvinna som klev fram till dörren, och tryckte till mot dörren. Den gick genast upp. Den numera stora flocken försökte samsas fast alla ville in först. Prästen Lars Rubin tog emot inne i kyrkan. Utan att räkna insåg jag det omöjliga när jag kom in i den vackert belysta kyrkan. Alla som satt därframme kunde inte varit de som gick in före mig. Porten hade varit öppen hela tiden. Människor är som flockdjur. Har en ledare konstaterat att det är låst följer alla de andra snällt efter i mönstret med att stå kvar på kö eller diskret runt dörren i en väntande, växande skara.
Vilken vacker timme vi fick uppleva. Första beviset på det är att jag aldrig tittade på klockan eller lät mina tankar sväva iväg till något helt annat. Endast två gånger stördes mina sinnen. Kom på villovägar. Det första gled iväg lika fort som det kom när jag konstaterade att det var inte Björn Ranelid som satt framför mig. Möjligtvis en bror eller sämre kopia. Andra gången var under avslutningspsalmen när något av glas gick sönder bakom en pelare. Antagligen en glaskåpa över ett ljus.
Jag tror inte ett enda elektriskt ljus var tänt i hela den vackert dekorerade byggnaden. Levande ljus överallt. En duktig präst som startade med ett ordskämt som fångade mig direkt. En fin koppling i predikan till en bibeltext om att leva i nuet. En lagom lång predikan som jag också alltid uppskattar. Jag tänkte i skrivande stund på ett par präster jag hört på julottor genom åren, som utnyttjat den fullsatta kyrkan med att kasta sten på besökarna. Ge dem dåligt samvete för att idag duger det, annars kommer det bara ett fåtal till gudstjänsterna. Vilket intryck får de av högtidsstunden och vad tar de med sig för ringar på vattnet till andra som inte ens var där då? Jag förstår prästernas dilemma och tankar men de är så totalt fel att tillämpas muntligt i det känsliga läget.
Man skulle kunna tro att jag hade lämnat in en egen önskelista över vilka psalmer och körsång jag ville höra denna jullotta. ”Var hälsad sköna morgonstund”, ”Stilla natt” ”Dagen är kommen” och ”O du saliga, o du heliga”. Över min rygg framförde den duktigt och samstämda S:ta Maria kyrkokör ”Herdarna”, ”Betlehems stjärna” (Gläns över sjö och strand) och avslutade med ljuvliga ”Jul, jul”.
Jag tänkte på det efteråt när vi nöjda la oss som pusselbitar under en filt på den bäddade sängen. Det fanns en mening med flockfrysandet. Kontrasten mot att komma in i en varm kyrka blev så mycket mer påtaglig. Ramade in tavlan och budskapet med julen. Hoppas det blir fler gånger jag får äran att få sitta nära mina kära på samma kyrkbänk. Just det. Man ska leva i nuet.
Tillägg ett: Efter att ha levt mestadels utanför datorns värld ett tag tittade jag in på en av mina favoritbloggar som har sina rötter i Norge. Jag vet inte om jag är värd alla snälla ord som jag fick i en ”Fem i tolv-skål”. Besök gärna denna förträffliga och mångsidiga blogg. Jag gillar den bloggen skarpt sedan jag av en slump råkade hitta dit.
http://siotiumest.blogspot.se/2012/12/fem-i-tolv.html#comment-form
Tillägg två: Det är fortfarande fem dagar kvar på min tävling som jag la in 23 december. Ett sista tips är att ni letar svaren på MÅNAD istället för kategorin kåserier. Det går mycket fortare. På måndag kommer de rätta svaren och namnen på vinnarna. Avslutningsvis kan jag berätta att förra tävlingens vinnare vann på sin lott.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 