Tre år som bloggare

rosknopp framför klostret0005

Så här skrev jag i mitt första blogginlägg den 22 juni 2012.

Alla dessa aldrig

Ibland sitter jag och ler åt alla mina ALDRIG. Jag ska aldrig sätta mig i en skolbänk en enda minut efter jag gått ut från gymnasiet, jag ska aldrig flytta ifrån min hemstad, jag ska aldrig gifta mig, jag kommer aldrig att bli pappa, jag ska aldrig köpa egen villa, jag ska aldrig skaffa mig en Volvo, jag ska aldrig bli egen företagare, jag ska aldrig gå med i något så töntigt som Facebook, jag ska aldrig ens läsa en löjlig blogg, jag ska aldrig…

Jag stod verkligen för vart enda ord. Då. Alltid. Det kändes så välgenomtänkt. Snusförnuftigt. Helt rätt i tiden. Min tid.

Men… Man har väl sin fulla rätt att ändra sig om något. Någon gång. Så här har ni mig. Med en nyfödd blogg. Jag ska bara nypa mig i armen. AJ!!! Det är alltså på riktigt.

På måndag firar jag tre år som bloggare. Det har hänt en hel del sedan jag la in 24 inlägg under juli 2012 och fick totalt 606 visningar. Det dröjde flera månader innan det blev något större intresse för vad jag skrev. Mitt första kåseri hade titeln ”Dambesök i sängen”. Det var just kåserier som jag var intresserad av att lägga in, tillsammans med färska bilder från Gotland, favoritön som vi då precis hade tagit flyget från.

Jag som både älskar ord och gillar siffror kan bjuda på en del färsk WordPress-statistik: 145 000 visningar, 783 inlägg och 25 625 kommentarer från 326 personer. Stort TACK till alla er som tagit er tid att skriva till en okänd Bosse Lidén i staden Ystad. <3.

Jag tycker om att leka med statistik när jag får göra det på mitt sätt. Finns det någon mer bloggare som har en privat färgglad tabell över sina kommentarlämnare? Som är glad för att 43 personer är med i hundraklubben och att fyra personer knackar på dörren med sina 97 kommentarer? Som vet att den som ligger på 100:e plats har lämnat 33 kommentarer? Som vet att bästa man ligger först på 37:e plats? Som vet att endast 5 personer har toppat listan under dessa 37 månader? Som var sjätte vecka gör en ny tjusig tabell. Är jag genial eller bara halvt galen? Tävlingsmänniska, svarar jag själv. Med distans till mig själv. Samtidigt är det spännande att analysera om man gör det med en nypa salt. Roligast har det varit med de okända personer som tyckt om mitt sätt att skriva och börjat sträckläsa bakåt genom hela bloggen. Då har jag varit som stoltast. Dessutom vet jag att det finns de som följer min blogg, men som aldrig lämnat en enda kommentar. De är välkomna de också. (Flera av dem har köpt båda våra böcker). Istället tackar de via vanliga mail, vykort, meddelande på Facebook, telefonsamtal och hederliga gamla brev. Ibland blir jag riktigt blyg och rörd. Helst när de analyserat ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och förstått mina ambitioner med att ex. skapa ett ungdomsspråk som relaterar till 1970-talet. En stor fördel med läsupplevelsen, är att ha upplevt det decenniet.

Treårsdagen firar jag med att åka på spår. Vart vi ska åka beror på vädret. Under resten av sommaren följer jag de andra somrarnas upplägg och lägger mest in lättare inslag med mycket bilder. Varvat med kortare bloggpauser då jag bloggvandrar istället.

Jag har hela tiden varit ärlig och sagt att det är skriva böcker som är mitt stora intresse och mitt skäl till att det blev en blogg. Jag har i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska analysera mitt bloggande 31 december 2015 som jag tänkt från början eller göra det redan 30 september när den mörka delen av hösten knackar på dörren. (Vissa nätter funderar jag på ämnet. Nästan aldrig på dagen). Det beror på flera olika faktorer och hemligheter som ligger och gror. Jag kunde bjuda på ”lösa ord” som efterfrågan, glädje, intresse, ork & hälsa, kåseribokintresse, romansug, moln, solglimtar, research-iver, ”blåsningar” och många andra ting som jag tyvärr inte styr över.

Eftersom SolBo Förlag vill fortsätta sälja böcker via bloggen kommer den inte att stängas av helt i framtiden. En trevlig bild och en länk till köp bok/böcker kommer ”alltid” vara synlig så länge vi har böcker att sälja. Men alla böcker ämnar jag inte sälja.

En bloggvariant skulle vara att lägga in 365 bilder under ett år. Skälet till att jag fortsatte med blogg 2013 efter romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, var att en kåseribok var möjlig att kombinera med blogglandia. Det var rätt tänk då, med den erfarenhet jag skaffat mig.

Eventuella kommentarer i detta inlägg besvaras med en ”gubbe” eller hjärta.

På tisdag avslutar jag juni med Månadens kåseri. I ett Worddokument har jag ett par hundra ”nya” och minst lika många tänkta kåserier i ”stolpform”, som jag inte bestämt vad jag ska göra av i framtiden. Så här ser kommentarmolnen ut i år efter fem inlagda. Den pinsamma upptäckten, 108
Skyddsänglarna jobbade övertid, 110 😀
Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var, 72
Post till de döda, 78
Mitt liv som stalker, 74
Amatöranalys: Det mest seriösa och djupaste kåseriet verkar vara populärast. Bloggen har ofta varit som en ventil för mig där jag tillåtit mig att tramsa till det. Långt ifrån böckerna som SolBo Förlag gett ut (har säkert legat mig i fatet ibland). I böckerna bjuds det på skratt och leende, men allvaret finns med, om man läser mellan raderna.

Några nya kategorier kommer att dyka upp under de närmaste månaderna om inte WordPress nya sida kommer att sätta käppar i hjulet. När det gäller teknik tar jag inget för givet. Kan jag inte fortsätta att använda det gamla inläggnings sättet är det Morsning Goodbye. Solveig kläckte en rolig kategoriidé som jag nappade på direkt. Den skulle andra av mina bloggvänner kunnat låna. Det kunde blivit jättetrevligt.

Ha en bra avslutning på juni. Gör det bästa av varje dag. Blir det en ”skitdag” lovar jag en sak. Just den dagen kommer aldrig mer tillbaka. ❤

 

Annonser

Mitt liv som stalker

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Det är sällan som jag självmant sökt kontakt med helt okända tjejer. I alla fall på detta impulsiva sätt. Jag är riktigt impad av mig själv. Helt nykter. Bara full av flödeskum, uppochnedvänd chokladbulle och dansk glass.

En solig vårdag mitt i veckan. En ensamresa till Helsingör. När jag tittade upp mot Domkyrkans klocka såg jag belåtet att jag fortfarande hade fullt betalt som brevbärare i en stad långt från den danska kuststaden på Själland, där jag just nu befann mig.
Suget efter en rejäl glass svepte över mig. Framför mig i glasskön stod en söt tjej. Jag gillade hennes röst och dialekt när hon valde glasskulor. Blev förtjust i hennes gester och det gulliga skrattet när hon skojade med expediten.
Hon var svenska. Nu var det inte bara livet som lekte. Jag började också leka. Eller jobba hemligt.
Jag konstaterade att hon var ensam. En klar fördel i spelreglerna för aktiviteten ”Följa John”. Jag var fortfarande för grön för att veta fullt ut vad den engelska termen stalker innebar.
Jag hade visserligen lovat mamma att se om affären på ”Lilla Ströget” hade kvar rätt garnkulör till korsstygnstavlan som hon höll på att sy, men det kändes just nu inte som något livsviktigt mål. Därför bestämde jag mig för att låta benen ta mig i den riktning en viss tjejs ben tog. Blev glad när jag insåg att de fyra benen inte var på väg mot färjeterminalen och Sverige. Jag ville inte redan avbryta min dagsutflykt i grannlandet eller gå på en nit i min nya hobby som kändes spännande och våghalsig. Borde kanske hålla ett längre avstånd, med tanke på att det stundtals var förhållandevis glest med flanörer, men som tur var hade hon hörsnäckor i öronen.
Måste erkänna att hon var smart eller så var jag dålig. Som barn var jag superduktig på att spana på folk. Helst i de höga sanddynorna i Frösakull och Haverdal. Där kunde jag ligga blickstilla och speja och se både aptitliga och oaptitliga sekvenser för en tioåring.
”Förföljer du mig?”
Jag vände mig om för att vinna tid samtidigt som jag ställde den snusförnuftiga frågan: ”Vem?”
”Jobbar du som spion eller ska jag vara rädd för dig? Ingen skruv lös?”
Trots alla frågor hade hon tid att slicka på sin ”fyrkulsglass”.
”Svåra frågor. Får jag fundera en stund?”
Hennes mjuka ansiktsdrag klarade inte riktigt av att leva upp till det snärtiga talet.
”Du är extra söt när du kör med kulsprutstaktiken, sa jag avväpnande.”
”Tack Mr Bond.”
Det passerade människor omkring oss, så hon behövde inte vara rädd. Vi gick bredvid varandra en stund med våra glassar och hade renässansslottet Kronborg snett framför oss. Det glittrade i Öresunds vatten. Efter en stund satte vi oss på en stenmur och jag fick låna ena örsnäckan.
”Det fattar du väl. Att jag blev nyfiken på vilken låt du lyssnar på.” Jag pekade mot Kronborgs slott. ”Vet du att statyn Holger Danske enligt en sägen sitter och slumrar i ett valv i källargångarna, men kommer att stiga upp och rädda Danmark om det blir krig? Häftigt att Hamlet utspelar sig i Elsinore”, briljerade jag med få andningspauser.
”Aha! Var det DET du skulle berätta för mig?” retades hon.
”Jäpp! Tjejen framför mig vill äta glass, förbättra sina slottskunskaper och diskutera Shakespeare med ett proffs.”
”Dags att släppa en bomb. Håll hårt i rånet. Jag är uppvuxen på ett slott.”
”Du skämtar väl?”
Den närmaste ”danska tiden” var en av alla dessa gyllene stunder i livet som jag aldrig glömmer. Vi pratade högt och lågt. Brett och smalt. Aldrig uppstod de där jobbiga stunderna när man inte vet vad man ska säga eller göra av kroppen. Ändå hände det ett par gånger. Att hon kom på sig själv.
”Händer detta på riktigt? Allt är surrealistiskt. Jag har aldrig gjort något sådant här knäppt förr.”
”Inte jag heller. Du drömmer kanske. Eller så sitter du här och pratar skit med dig själv. Titta! Duvan skakar på huvudet åt dig.”
Där kom det gulliga mjuka skrattet spontant igen och ett drag från hennes barndom fick henne att knuffa till mig retfullt i sidan, innan hon rättade till ålderskostymen. Snabbt var vi tillbaks i ett vuxensamtalsämne. Vår bakgrund var otroligt olika. Hon bodde fortfarande på ett slott och gick i en privat skola. Skulle vi stött på varandra i ett helt annat sammanhang hade denna stund aldrig hänt. Hennes namn var ett typiskt prinsessnamn, som jag tyckte klingade vackert. Själv presenterade jag mig med mitt artistförnamn som hunnit bli ett normalt alias de sista åren. Annars var jag äkta vara. En glad prins, för några ovanliga timmar. Jag fick hennes telefonnummer på servetten. Hon insisterade på jag med min framfusighet skulle ringa henne. Inte hon mig. Hon avslutade med frasen:
”Du är en ovanligt trevlig spion.”
När jag kom hem tänkte jag på höga murar, vallgravar, bordsskick, flotta middagar i stora salar, stela affärssamtal och ett underbart liv som ungkarl. Fullt av möjligheter. Dessutom hade jag en hemlig plan inför hösten. Hade inte tid eller lust att äta slottsstek eller ens leka gömme på ett slott. Möjligtvis det sistnämnda.

Detta är låten hon hade i lurarna när jag fick låna den ena snäckan. Vi delade samma musiksmak. 🙂

Skulle hon snubbla över min blogg eller höra låten är jag övertygad om att hon minns episoden, eller så är det ett önsketänkande. Låt mig få ha kvar min dröm. 😉
”Att vara eller icke vara, det är frågan.”

Solveigs förslag

Tiden går fort. Min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” firar två år på lördag. Specialerbjudande: Du som läser detta inlägg kan köpa boken för bara 100 kr denna vecka (+ porto 49 kr) Gå in på https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ för information om kontonummer och glöm inte att det är viktigt att skicka mail till oss med dina adressuppgifter m.m. OBS! Erbjudandet gäller enbart ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och fram t.o.m. d. 31/5 2015. Köper du en bok blir det 149 kr och vill du köpa två böcker blir det 249 kr, eftersom de får plats i samma gröna påse.
SolBo Förlag ska fira extra på lördag. På söndag firar jag och Solveig 25 år som förlovade. ❤

Slutord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in ett nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner.
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

 

 

Havet, kåserier, Kråkguldet och femtio filmer

Det är bara en vecka kvar till Julafton. Det gäller att samla energi. Var samlar jag den bäst? Givetvis vid mitt älskade hav. ❤

Bild ett

Det var självklart att ett av mina kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” skulle heta ”Mitt älskade hav”. Till havet återkommer jag ständigt för att samla kraft, bearbeta tankar, andas frihet och av många andra hälsosamma skäl. För mig finns det nästan inget för dåligt väder. Det är bara ösregn och rejäl storm på någon bokstav, som får mig att avstå promenaden. Då njuter jag istället av havets temperament från bilen. Naturligtvis uppskattar jag även skogspromenader. 🙂
Just nu regnar det på Bornholm.
DSC_28950019

På hemmaplan har tjejerna sagt att det blir ingen riktig jul om vi inte ser de sex avsnitten av serien vi ser varje år – där vi avslutar med att njuta av sista avsnittet på skolavslutningsdagen. Denna familjetradition har pågått lika många gånger som vi sett Kullamannen, innan sommarlovet startat. Igår såg vi första avsnittet och hade samtidigt en intern tävling. Vilken färg hade tjuvarnas bil? Deltar vaktmästaren i första avsnittet? Fortfarande finns det episoder som vi inte har full koll på. 😉

Kråkguldet

Min decemberuppgift har löpt på. Jag har format degen till kåseri nummer elva-tjugo och ligger före mitt schema. Vilket av dessa arbetsnamn lockar dig?

11. Mitt liv som stalker    12. Akut kär i en CP-skadad tjej     13. Den väntande hämnden
14. Mina underbara tanter    15. Pappa öppnade deckardörren  16. Pappa stängde boktipsdörren   17. Änglarna jobbade övertid      18. Det platta fingret
19. Mindre modiga män    20. Vakta sin tunga

Fotnot: Från och med imorgon till på lördag kommer de återstående filmtipsen, som är tre filmer som vi brukar se någon gång vid julhelgen. Efter det har jag skrivit om femtio filmer 2014 och en tävling vidtar – där det ska röstas fram den bästa filmen. Hoppas många deltar. Det är bara att scrolla i kategorin Filmtips om ni vill friska upp minnet. Tävlingen börjar på lördag. Nu önskar jag dig en fin onsdag.