En svärande groda

Jag satt i mitten i en lektionssal där bänkarna var formade till ett pedagogiskt U. Där framme vid overheaden stod läraren och pratade om hur viktigt det var att vi fick Sverige och framför allt Falkenberg på fötter igen.

Tillsammans med ett tjugotal andra deltagare gick jag en Starta Eget kurs. Alla hade vi olika ambitioner med kursen. Någon skulle starta en kryddträdgård, en annan ett Vandrarhem, en tredje en smedja. Själv skulle jag förverkliga min svärmors stora dröm och öppna ett museum så att människor fick njuta av alla hennes samlingar. Framför allt de fina porslinssakerna.

Huvudläraren hade själv varit en framgångsrik företagare tills för några år sedan, när hans företag sveptes med i den ekonomiska kraschen. Då gick han i konkurs. Nu hade han näringsförbud i x antal år. Jag upplevde honom som en duktig och pedagogisk instruktör. Lugn och eftertänksam. Ändå kunde jag stundtals se den där personligheten han hade varit i sina glans dagar. Så långt ifrån min egen värld där jag alltid satt människans värde framför pengar. Jag funderade ibland på om han hade blivit en bättre människa, mer ödmjuk av sina motgångar. Det verkade så, eller var det bara en fasad? Lugnet före stormen när förbudet hävts?

Nu lyssnade jag på hans utmärkta föreläsning. Jag brukade ha en bra förmåga att stänga av allt annat när det var något viktigt. För egentligen hade jag det just då väldigt tufft på hemmaplan. Solveig hade närståendepenning för vård av nära anhörig. Hennes mamma hade blivit drastiskt sämre de sista veckorna. Under sommarlovet hade Solveig åkt hem varannan vecka till sina föräldrar. Nu hade höstterminen pågått några veckor. Lilla Jennifer var alldeles för långa dagar hos fel sorts dagmamma. Vår dotter var helt slut när jag hämtade henne efter kursdagarna. Skälet till att jag gick på kursen var att min svärmor så gärna ville se museet en gång i sitt liv innan cancern skulle vinna kriget i hennes kropp. Annars hade jag givetvis väntat till vårkursen och nu förstod jag att den biten av hennes dröm inte skulle gå i uppfyllelse.

Vi hade redan i kursstarten muntligt var och en berättat om våra planer och skälet till att vi gick kursen.
Nu hade läraren Sven kommit riktigt i gasen där framme. Var allt annat än lugn. Han eldade på sig själv. Pratade hetsigare. Fick ett nytt kroppsspråk. Yvigare gester.
”Sverige behöver komma på fötter igen. Men det är viktigt att vi tänker rätt. Vi behöver inte ett JÄVLA museum till i Falkenberg…”
När han spottat ur sig ortsnamnet stannade han till. Verkligheten hade hunnit ikapp honom och bultade på dörren. Sven insåg att han inte befann sig på ett flott hotell och frukostpratade inför ledande välklädda personer i affärsvärlden och kunde invänta applåder. Han var anställd via Arbetsförmedlingen som instruktör eller kurslärare för en brokig grupp människor som av olika anledningar funderade på att starta en verksamhet…och nu var det knäpptyst i den enkla salen.

Sven letade upp min blick. Min blick var som vanligt. Mina tankar var privata.
Han sträckte upp en hand.
”Förlåt Bosse.”
”Det är lugnt. Fortsätt du.”
Fler ord hade jag inte att bjuda på.

Det var lugnt för mig. Jag hade tillräckligt med saker att tänka på ändå. Kvällssamtal med en ledsen fru som jag inte kunde krama för att jag inte var född med trettiomilsarmar. Jag visste att Sven inte sa det för att vara elak mot mig. Det var en groda som hoppat ut. Han hade rätt. Hur skulle det se ut. Om finaste gatan i Falkenberg hade olika sorters museum sida vid sida. Där de visade upp leksaker, dammiga böcker, bokmärken. Inte ens museet med gamla traktorer skulle få Sverige på hjul igen. Samtidigt tänkte en annan sida av mig: Måste allt gå ut på att tjäna pengar eller lura andra på pengar. Finns det inte plats för oss andra udda fåglar? Vi som vill ge våra medmänniskor något annat. Behöver alla tjäna miljoner? Ingen blir nöjd ändå. Går det att flytta företaget till ett annat land för att suga ut mer…

Sven hade inte behövt vara orolig. Med eller utan den fula svordomen slapp han ett till museum i sin stad. Jag hittade den perfekta platsen nio mil därifrån. Till och med i ett annat landskap. Skälet till att han valde säga ordet museum var antagligen att det just då stod rätt mycket i Hallands Nyheter om ett fotomuseum i staden, där ägaren ville ha hjälp ekonomiskt av kommunen.

Jag är en enkel man. Brukar ibland tänka egna tankar. Som den här banala. När vi små människor är framme vid slutstationen spelar det ingen roll om man tjänat miljarder på bra eller mindre bra företag. Jag är ganska säker på att det då handlar om helt andra kriterier. Själv känner jag mig varken bättre eller sämre än andra. Jag har mycket kvar att jobba på. Jag är t.ex. väldigt dålig på att kliva över människor. Helst de som redan ligger. Jag hoppas att det inte beror på att jag inte har tillräckligt långa ben, för det går inte att ändra på…nu.

Annonser