Sveriges tio vackraste byar och småstäder

På tal om Trosa från igår. Kul att jag fick in rätt svar till slut. 🙂
Skyscanner sammanställde i maj 2016 en lista över Sveriges 10 vackraste byar och småstäder och la ut tio underbara foton på denna länk.

https://www.skyscanner.se/nyheter/sveriges-10-vackraste-byar-och-smastader

Trosa hamnade på plats sju. Förutom Trosa tror jag att jag aldrig varit i Sigtuna som rankades som tvåa. Det stod att storstaden Shanghai i Kina var så impad av Sigtuna att man lät uppföra en kopia.

Det var extra festligt personligen för mig, med deras lista över Sveriges 10 bästa sommarstäder. Vilken Header. Njut av den.  ❤

https://www.skyscanner.se/nyheter/sveriges-10-basta-sommarstader

Med andra ord har jag bytt ner mig. Från ettan Halmstad (Vilken kass bild de valde) till tvåan Ystad. 🙂
Jag var åtta dagar i trean Visby i somras och älskar den kuperade innerstaden. Centrum innanför murarna.
*Båstad på plats fem har aldrig varit en STAD i min skolvärld. Men på sommaren är orten välbesökt. Resten av året är det lätt att ta sig fram i Båstad och det behövs ingen väntan för att ta sig in på Köpmansgatan. Jag har en del erfarenhet efter alla våra år i de trakterna. Från kaos under några intensiva sommarveckor till  ”spökstaden” Torekov när 08:orna åkt hem. Sorgligt för bygden. Det var mycket som lades ner bara under vår tid där. Som dominobrickor försvinner en levande året runt framtid. För precis som i näringskedjan hör saker ihop. Det fiffiga kretsloppet. Som den kortsiktiga människan med dollarhjärna inte lägger ner någon tid på. Time is Money.
”Nu borrar vi.”
”Ursäkta. Det ligger flera döda kossor där borta och en man sa att fisken i bäcken flyter omkring död.”
”Trams. Mjölkmaskinerna sover bara. Dra i svansen. Fisk finns i havet. Är du ny här?”
”En bonde har fått problem med synen och hans händer darrar okontrollerat sedan en tid tillbaka. Han och hans fru är oroliga för sin nyfödda dotter.”
”Solsting. Han har säkert druckit för mycket mjölk. Ge honom något starkare. Hon har väl fått kolik.”  😉

Fotnot:
En hälsning och ”kvällspresent” till alla tävlingskompisar.
Ha en mysig tävlingsfri kväll.  ❤

Annonser

Out of the woods

Den här gången tog Jennifer hjälp av kompisen Rebecka. Tjejerna hade säkert riktigt kul när de var rumskompisar några veckor under Jennifers praktik på Våxtorp djurklinik. Här på hemmaplan igen håller Jennifer på att skriva egna låtar. Min och Solveigs julklappsönskan är en jullåt på Youtube med syskonen Lidén. Man måste leva på hoppet. 😉

Jag måste få göra reklam för triss i bloggar.
1. Jag är mycket förtjust i
http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2014/12/lucka-1.html och luckorna som Gunnel bjuder på i december med temat Änglar. Bloggen Pantertantens passioner har jag uppskattat sedan jag såg den första gången hösten 2012. Har ni inte gjort det förr så titta gärna in där. 🙂

2. Denna kvinna har ovanan att göra långa bloggpauser. Nu har Lotta Modin varit tillbaka ett tag. Jag älskar Lottas humor där hon ofta bjuder på sig själv och hittar ämnen som triggar igång mig. http://lottamodin.se/  🙂

3. Något som jag uppskattar extra mycket under mörka, blåsiga och regniga dagar är att följa när Ditte är nere i Spanien. (Hon är lika läsbar när hon huserar i Stockholm.) Hon bjuder på fina bilder, intressanta texter och som den gamla lärare hon är, lyckas hon ofta lära mig saker på ett positivt och stimulerande sätt. En gratis trevlig bloggguide säger jag inte nej till. http://akker.blogg.se/.
Dittes pappa var Sveriges kändaste inom ett spännande område. Det får ni forska vidare på själva. 😉 När jag hittat någon ny intressant blogg gör jag gärna djupdykningar bakåt i bloggens historia. Gör du också det?

Jag önskar er en fin helg och trevlig tredje advent. ❤

En gräsänklings bekännelse

Jag tänkte på en viktig sak. Är inte fruar, äktenskap, barn och djur i olika storlekar och kön egentligen rätt överreklamerat?
Jag behöver inte gå långt i mitt sunda resonemang. Jag klarade mig förträffligt som ungkarl. Hade inga som helst planer på att skaffa mig en ring, varken på fingret eller i örat. De senaste dagarna har jag mått som en prins, rört mig över stora bostadsytor. Valt ljud, aktiviteter, mat & dryck efter egen smak. Samtidigt ska man inte styra om i jordens ekorrhjul när likasinnade hjärtan möts. Ibland kan det gå fort när lyckan gör entré. Själva mötesplatsen behöver inte alltid vara romantisk, som många nyförälskade gärna målar upp för sin omgivning. I torsdags… hoppas ni inte tjallar. Alla gör vi våra snedsteg och detta är en bekännelse, från en lycklig gräsänkling visserligen. 😉

… I torsdags möttes vi på Åhléns i centrala Ystad. Hon var också där solo. Två ensamma själar på samma jordfläck. Vilken värme hon utstrålade. Först trodde jag att jag skulle få dåligt samvete. Att det skulle skava, när hon kom hit hem och det blev mer på riktigt. När drömmar och vardagsliv korsades. Jag garderade mig med att blunda och inte fästa blicken på bröllopsfotot. Manövern behövdes säkert inte, utan var mer en säkerhetsåtgärd.
Denna småländska snäcka från Huskvarna är den ljuvligaste kvinna jag mött på… flera år. Ärligt talat vet jag inte vad jag föll för först. Naturligheten? Hon var enkelt klädd i blåjeans. Hon är magisk där hon ligger så nära mig, så ett frimärke inte skulle få plats mellan oss. Dessutom doftar hon sagolikt. Lavendel som jag alltid varit svag för.
Okej! Ni tror att jag blivit förblindad redan vid årsstarten? Gubbsjuk? Erkänner vagt ett ”mikrouns”. Nu när den första förälskelsen har lagt sig kan jag delvis hålla med om det, när det gäller tre detaljer i hennes personlighet. ”Veteja” som jag kallar henne i smyg, har sina egenheter. Hon vill ladda upp på små utrymmen i några minuter innan vi blir intima och envisas med att behöva ett glas vatten varje gång. Efter trettiofem minuter har hon en tendens att svalna av. Ingen är perfekt. Jag har själv några egenheter, men kan i skrivande stund inte lämna några referenser.

Mysko. Vad hände? Drog någon ut sladden? Vilken konstig och främmande känsla som dök upp i kroppen. Jag känner mig tom, halv och en aning småhungrig. Undra vad Solveig och tjejerna gör? Så mycket kan det väl inte finnas att göra och titta på i Stockholm. En småstad. Möjligtvis en aning större än Ystad om man fuskar och börjar räkna förorter. Vi har ex. Svarte och Abbekås där jag var för några dagar sedan, men jag fuskar aldrig. Hög tid att gaska upp mig. Så länge jag har Tour de Ski och ”Veteja” klarar jag mig utmärkt.
”Ja, ja. Tjata inte. Jag ska ge dig ett glas vatten innan du snurrar runt i två minuter i mikron. Något mer Madame? Ska jag hämta vattnet från Vättern?”

DSC006630010

Fotnot: Mirakelpåsen. Värmaren och kylaren i samma påse. KRAV-certifierad vete av Kiwa. Svensktillverkad av MirakelDESIGN AB i Huskvarna.
Personlig åsikt: Underbart skönt och avkopplande under ex. en värkande rygg och nacke.

Månadens boktips – ”Marcoeffekten” av Jussi Adler-Olsen

DSCN95680009

Än en gång har jag varit uppslukad av avdelning Q. Denna gång har själva storyn fångat mig mer än kontakten med Carl Mörk, Assad och Rosie i teamet vars jargong som alltid är rå, härlig och full av ironi. Adler är mästerlig på att fånga läsarens uppmärksamhet. Det känns verkligen som att jag befinner mig på gatorna i Köpenhamn. Att jag måste akta mig för klanen och är rädd för alla skuggor och människor där jag står och försöker läsa av situationen.
Detta är femte boken om avdelning Q. Tempot är uppskruvat och går ibland över gränsen när det gäller våld som jag vill läsa om. Samtidigt blir det naturligvis mer realistiskt. Det är en svår balansgång och gränsen har flyttats iväg i modern litteratur om vad man får skriva om. Inget får snart lämnas åt läsarnas fantasi.
Intrigen och personteckningen är lysande. Spänningen byggs upp steg för steg. Humorn är en härlig krydda i alla böckerna. Språkförbistringen mellan Carl och den hemlighetsfulla syriern Assad är underbar även i denna bok. ”Nästan polisen” Rose som tidvis är lagd åt det schizofrena hållet har fått större plats i denna bok. Trion har som vanligt stora samarbetsproblem med övriga avdelningar som finns över deras källarkontor. Carl Mörk bor i sin egen villa i ett lite speciellt kollektiv som består av hans före detta frus odrägliga son, en helt förlamad före detta kollega, dennes personliga assistent och hans pojkvän som är sjukgymnast. Om ni vill lyssna till boken ska ni veta att Stefan Sauk gestaltar bokens personer helt suveränt.

Kort handling: Den statslösa och kriminella femtonåriga Marco startar en lavin av händelser när han förstår att han måste rymma från sin farbror Zola som håller sin klan med järngrepp. Först råkar Marco se… sedan får han inte en lugn stund på Köpenhamns gator.

Kort sammanfattning: Detta är kriminallitteratur när den är som bäst. Jag har ju haft Adler-Olsen som månadstips tidigare.

Boken är utgiven på ett förlag som heter Albert Bonniers förlag. Ligger i Stockholm. 🙂

Hon har gjort det igen…

”Idag måste vara en av höstens bästa dagar. Stockholm var fantastiskt fint att vakna upp till efter en natt med väldigt lite sömn. Nu finns skivan där ute och inte bara här inne. På ett sätt är jag skräckslagen men samtidigt lättad och glad att äntligen få visa er vad jag åstadkommit” Detta skrev Melissa Horn på sin hemsida idag.

Åsa Carlsson på Ystad Allehanda var hård och gav bara två vakthorn av fem till fjärde skivan ”Om du vill vara med mig” fast hon började med FÖRST: Melissa Horn har en skönt närvarande röst, en egenhet och närhet. Och arrangemangen bakom den rösten är bättre än någonsin osv. Sedan kom MEN: i Tony Irwing-stil.
Lars Landström på Allehanda.se är snällare och ger fyra stjärnor och menar att Melissa fortsätter att övertyga efter varje album trots att texterna och även låtarna påminner så mycket om varandra.

Hos mig har Melissa haft en egen plats i mitt vemodshjärta sedan jag hörde ”Lät du henne komma närmre” för fyra år sedan. Jag minns hur jag och Solveig åkte i riktigt dåligt väglag flera sena fredagar i rad under en kall vinter och hämtade hem våra två älsklingar. Vi lät skivan sitta kvar i CD-spelaren i bilen. Det är tio låtar på den och de varade precis lagom för att ta oss fram och tillbaka till Laholm. Därefter köpte jag debutskivan och längtade till den tredje som kom förra hösten. Jag har aldrig haft problem med att gräva i sorgliga melodier, varken om jag befunnit mig i någon mörk källare eller inte. Tvärtom. Precis som med dikter har de nakna, intima melodislingorna och texterna lättare för att fånga mig. Jag har alltid föredragit äkthet. Där tog jag i lite för mycket. När jag var längst ner i min utbrändhet lyssnade jag bara på klassisk musik utan sång. Måste man alltid hålla sig till sanningen. 😉
Att lyssna igenom nio låtar med Melissa och direkt ha åsikter är en alltför svår uppgift. Det handlar inte om att vaska fram en hitlåt, dagslända. Vissa saker ska växa sakta fram. Det är då rötterna får fäste och upplevelsen får ett eget liv som kan bestå under en lång tid.
Ps. Du behöver inte vara skräckslagen Melissa. I Ystad finns det en som sträcker upp en glad tumme och väntar på en konsert på Ystad Teater. Ds

Månadens boktips – ”En osynlig” av Pontus Ljunghill

DSCN86490002

Det finns väl få saker som enar människor så mycket som avskyn för övergrepp och mord på små oskyddade barn. Efter att under några tillfällen ha skapat ett vänskapsband med en åttaårig flicka utnyttjar en man detta i Vasaparken i Stockholm, en kväll i början av september 1928.
I kursiv stil följer vi mördarens tankar och handlingar genom hela kriminalboken. En ung John Stierna blir utsedd till att hålla i utredningen. Parallellt förflyttas läsaren till Visby 1953 med jämna mellanrum, dit en åldrad John Stierna rest. Han har valt att sluta ett år innan sin pensionering. Om några dagar går preskriptionstiden ut för Ingrid Bengtsson. I samma stund som Domkyrkans klocka kommer att slå tolv slag, natten mellan den andra och tredje september, kommer en mördare att gå fri.

Redan första morgonen på värdshuset där John Stierna tagit in knackar det på dörren. En frilansjournalist med tusen frågor jobbar på en artikel om det uppmärksammade och ouppklarade fallet. Börje Grönwall skriver om olösta mordgåtor där tiden rinner ut. Allt rullas upp igen när han och John Stierna träffas med jämna mellanrum på värdshuset.

Jag är impad av Pontus Ljunghills debutroman ”En osynlig”. Liksom Leif G W Persson ser jag fram emot nästa bok. Tonen i boken tilltalar mig. Jag tycker om att bli ”vän” med en bra bok. Stillsamt och metodiskt följs polisens insatser i jakten på spår och misstänka. Stierna är likt Kurt Wallander en melankolisk polisman som är gift med jobbet. Ingen muntergök precis. Den som gillar aktion och seriemord ska inte välja denna bok. I samma ”paket” som allt flyter fram i en maklig takt, får läsaren en inblick i olika Stockholmsmiljöer i slutet av tjugotalet och fram till början av fyrtiotalet. En intressant historielektion för den intresserade. Möjligtvis kan jag ha åsikter om att dialogen känns för modern för tiden. Kanske har jag fel. Sättet att bli vän med en snäll väluppfostrad flicka med en ensamstående mamma hemma är tyvärr däremot lika brännande hett även 2013. Tänk så lätt det är om man både är smart och ett monster i en och samma kropp. I en större stad finns dessutom många möjligheter att vara just en osynlig.

En osynlig är utgiven på Wahlström & Widstrand 2012.
Pontus Ljunghill är utbildad kriminolog med ett särskilt intresse för polishistoria.

OBS!
Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.

Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.

Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet. Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

En klockren tia

Ni som såg fjärde avsnittet av Solsidan såg en nertonad Ove Sundberg berätta för Alex att Freddie stöter på hans fru Anette.
En liten stund tidigare hade vi sett sekvensen hur Anette kommer och stör Freddie och Alex i deras privata grabbrelation. Hon tror tydligen att hon blivit Freddies bästa kompis eller hemliga älskarinna sedan hon själv tiggt till sig att samåka till jobbet i city varje morgon.
”Samåker ni fortfarande”? frågade Alex.
”Jag blir inte av med henne. Jag börjar nästan tycka att hon är fascinerande. Man börjar undra hur hon fungerar. Hon tar inte ett nej. Det är som att prata omkull en bulldozer.”
Detta tänkte antagligen Alex på när Ove fortsätter vid köksbordet.
”Ser du inte vad som händer? Han stöter på min fru.”
”Nämen. Så är det ju inte. Jag tror inte att hon är Freddies typ”, försöker Alex säga.
”Hon är väl allas typ. Mickan (Freddies fru) är väl en åtta-nia men Anette är full pott. Hon är en tia. Hon är behaglig, resonabel, måttlig och lydig. Queen of Saltis. Det är Anette. Det är inte så konstigt att Freddie räfsar i en annan mans trädgård.” 

Jag vet inte vad Ove Sundberg har för referensramar när det gäller att få en tia i betyg av en grabb eller man. För mig är Nettan mer än klockren tvåa. Jag vill hemskt gärna behålla ettan fri och intakt med vetskapen om att det alltid kan finnas någon värre.

Håller alla grabbar på med sifferleken? Gjorde ni tjejer likadant? Jag började tidigt. Redan i trean på lågstadiet hade vi våra hemliga omröstningar bakom både stängda och låsta pojkrum. Jag och en klasskompis. En gång hittade vi inget papper. Vi tog var sin tavla på väggen och vände på dem. Skrev en lista över klassens tjejer. Den snyggaste överst. En poäng till det namnet som stod längst ner på listan. Vi tog god tid på oss. Sedan tog vi ner en tredje tavla och summerade på baksidan. Tänk på det nästa gång du köper en begagnad tavla. Vänd på den. Ser du en tjusig tabell. Maila till mig och påminn mig vem som låg överst. Skojar bara. Klart jag minns. I alla fall de tre översta. Även från mellanstadiet. Tror bara att vi gjorde det i fyran. Klassen hade delats efter trean. Vi hamnade på två olika skolor. En cykelväg utgjorde en ”osynlig” gräns. Alla från ”TOPP-TRE” fanns kvar i klassen. Men nu hade de fått konkurrens av minst fyra nya söta tjejer.

Man växer från barnsliga saker. Jag tror inte att jag höll på med sådant på högstadiet. Däremot minns jag, att jag och en annan killkompis valde ut den snyggaste tjejen från varje klass på gymnasiet när vi bläddrade i skolkatalogen. Minns även att vi nästan aldrig hade samma smak. Den var totalt olika. I smyg funderade jag på elaka saker, som att han inte hade någon smak alls. Vad han funderade på vill jag helst inte veta. 😉

Jag växte lite till. Började på högskolan. Fick massor av trevliga nya kompisar. Bestämde mig några veckor innan skolstarten i januari. Jag ska aldrig bli kär i en tjej i klassen. Inte trassla till saker. Började också få ovanor och trivdes alltför bra med ungkarlslivet. Utan pardon byggde jag upp en hög bastant mur. Sommaren efter första terminen misslyckades jag och en klasskompis med konsten att flygluffa. Istället för att komma till Medelhavet hamnade vi i Stockholm. En dag gick vi i Gamla Stan när vi kom på att vi var hungriga. Närmare bestämt vrålhungriga. Vi hittade en mysig restaurang bland de smala gränderna. Såg inga andra gäster. Vi beställde mat. Väntade och väntade. Blodsockret var lågt och vi blev extra tramsiga. Då föddes idén. Vi gör en lista på alla tjejerna i klassen. En penna trollades fram. Ingen av oss gick omkring med kollegieblock i fickan på sommarlovet. Jag hade ingen lust att gå in på ett galleri och fråga om de hade någon billig tavla att sälja. Det fick bli servetter från stället. Nu hade vi kommit så långt i utvecklingen att vi insett att utsidan inte är allt hos en kvinna. Istället bestämde vi oss för att göra två listor och sedan lägga ihop våra poäng. Först började vi dock med utsidan. Vi skrev upp namnet på våra klasskompisar med lätt hand. Inte helt enkelt att skriva på servett. Inte trycka för hårt på pennan. Höll sedan våra händer under bordsnivån. Räknade ett-två-tre och slängde upp ett till tio fingrar i luften. Ni som läst tidigare kåseri av mig förstår att det inte var Tobias som var med mig på Stockholmsäventyret. Det hade varit tjaskigt mot pärlorna i klassen och även riskabelt om Tobias kompletterat med två tår. Vi kunde blivit utslängda. Nu var det istället Glenn från Göteborg som var mitt bordsällskap.
Vi skrev upp tjejens siffra och gick vidare med nästa. När alla fjorton tjejerna fått sina utsidespoäng blev vi djupt seriösa. I nästa fas gick vi efter den insida vi upplevt efter en termin på lätt avstånd. 😉
Vi hade nästan identiska poäng både på insidan och utsidan. Inga jättestora skillnader. En vinnare korades. Vi skålade högtidligt. Samtidigt tog vi en extraskål för alla de andra som vi kallade för goda tvåor allihop. För det var faktiskt så. Alla tjejerna och kvinnorna var underbara. Var och en på sitt sätt fast de var så otroligt olika alla fjorton. Åldern varierade från arton till upp emot fyrtio. När jag röjde i förrådet i minneslådor med namnet Bosse på, hittade jag servetterna och hemmabion gick igång.
Solveig såg mig inte. Hon höll på med sitt i den stora klädgarderoben. Hon lokaliserade mitt skratt som hon hörde från det tända förrådet.
”Vad skrattar du åt? Är det så kul att städa? Du borde göra det oftare?”
”Titta här! Fyra glasslådor ska jag slänga. Inte illa va?
”Och var är innehållet som låg i dem om jag får fråga?”
”Visst får du fråga. Det tryckte jag ner på andra ställen.”
”Du är hopplös. Det är meningen att det ska minska när man röjer. Titta här i stället. Du fick tre nya vintertröjor i förra veckan. Vilka tre ska vi slänga?”
”Ingen. Jag visste det. Det var därför jag inte ville ha någon ny tröja. Nästa gång går jag inte på det.”
”Det har du glömt till då min älskade bananfluga. Det är föresten tur att du är gift med mig. Mina väninnor skulle aldrig kommit på idén att fråga ens.”
”Gör du något dumt får du bara en tvåa av mig och Glenn.”
”Vilken Glenn? Du ska nog ta rast. Fixa kaffe till mig istället. Varför berättade du inte sådant här innan vi gifte oss.”
”Om att jag inte vill skiljas från gamla kära tröjor eller om Glenn?”
”Låtsas du känna den där Hysén eller har du tomtar på loftet?”
”Jag svimmar. Kan du fotbollskillar från förr? Varför sa du inte det när vi var klasskompisar. Du hade fått en urstark tia. Nu fick du den på helt andra grunder.”
”Rättvisa eller orättvisa?”
”Får vi något gott till middag?”

Det är inte långt till jul på tal om hemliga listor. Jag hittade en massa andra trevligt skrivit på toalettpapper och hushållspapper. Dikter, snälla saker om mig. Namn. Adresser. Hoppas att tjejerna inte rört på sig de senaste trettio åren. Inte bytt efternamn. Åldrats fort. Vänta. Vem sjutton är Helena af Sandeberg? Klingar bekant. Är det inte Kim Novak som aldrig badade i Genesarets sjö? Hon är en klockren elva. 😉

Inte vilken kall februarikväll som helst

Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer, om vi tacksamt får ha minnet intakt in i ålderdomen. Datum och klockslag där vi frös till som en snögubbe en kall vinternatt i trädgården. Trots att år blir till decennium och fyller vår livsryggsäck så vet vi exakt var vi befann oss, vad vi gjorde och vilka vi umgicks med när vi fick det personliga beskedet. Chockbeskedet. Orden som vi först inte hade förmåga att ta till oss. Ord som både skavde och frätte inom oss. När det kommer till kritan är vi bara människor. Små oskyddade sårbara varelser av kött och blod.
Jag har flera sådana minnen kristallklara i min ryggsäck. Här bjuder jag in just Dig till ett av dem.

Denna kalla februarinatt befann jag mig i Delsbo i Hälsingland sedan en vecka tillbaks. Ännu ett år hade jag fått äran att få jobba som medhjälpare till rörelsehindrade ungdomar på deras årliga DHR-läger. Som vanligt hade vi haft roliga, svettiga och busiga dagar och nätter. Sova fick man göra i små doser. Precis när jag somnat en sen natt hördes repliken som inte kunde vara sann.
”Jag behöver pissa.”
Vi sov två medhjälpare och två deltagare i varje stuga.
”Knip igen, Stefan.” hörde jag Uffe svara på sin härliga göteborgska. Samtalsnivån kunde vara rå men hjärtlig mellan oss grabbar.
Det var bara för mig och Uffe att stappla upp och ställa in ”hissen” över Stefans säng.

Just denna sista natt gällde inga sovtider bland ungdomarna. Vi hade haft maskerad i stora huset på kvällen och avslutade festandet med snöbollskrig mellan stugornas invånare. Stefans urinblåsa hade tagit åt sig av alla glada skratt. Diskret tog vi oss in i vår stuga. Stefan själv skrattade fortfarande när jag och Uffe tillsammans fick av honom de våta kläderna.
”Snabba er för sjutton. Vi måste mula Kanjana.”
Just när vi höll på med att lyfta upp den stressade Stefan med selen öppnades dörren. Varför hade vi inte låst dörren, hann jag tänka. Nu kommer vi att bli mulade alla tre. Antagligen tar de ingen hänsyn till att vi två vuxna är handikappade just för sekunden. Hämnden är alltid ljuv.
Den stora Gert med getaskägget stod med vild blick i dörren. Han höll en stor snöboll i handen men egendomligt nog sträcktes inte högerarmen bakåt. Istället sa han en mening som verkade totalt malplacerad i vår vinterbonade stuga. Orden studsade mot timmerväggarna. Varför kastade han inte snöbollen? Varför sa han orden som inte var det minsta roliga? Jag uppskattade inte sådan humor. Min hjärna stod stilla när jag såg in i hans vilda Norrlandsögon.
”Olof Palme har blivit skjuten ikväll i Stockholm.”
Vi trängde ihop oss framför brasan i storstugan och lyssnade på de overkliga orden i radion. Det var som en kollektiv våldtäkt på hela vårt land. Något som kunde hända på många andra platser på jorden, men inte hos oss. Vår stadsminister hade varit på bio på biografen Grand. Sedan vandrade han vidare från film till rå verklighet.

Nästa dag fick vår buss ta en omväg genom Stockholm dit vi nådde efter lunch. Vi såg tydligt de blåvita avspärrningarna. Överallt i centrum var det svårt att ta sig fram. Bussen blev stillastående flera gånger innan den till slut nådde Centralstationen. Jag hade något tomt i blicken vid min fönsterplats. Dystra tankar kom och gick.
Denna gång var det ett annan slags värme i våra avskedskramar, när vi utanför bussen skingrades åt olika håll i landet. Inte det vanliga tugget om att vi skulle återses till sommarlägret i Vejbystrand. Det var som om vi inte ville släppa taget om varandra.

En ny tid inleddes den fredagskvällen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. Sedan dess har det blivit kallare i Sverige. Klockan 23:21 den 28 februari 1986 är inte pinkat gult i snö. Det är ristat med en rå kall evighetsskrift som fortfarande 26 år senare väntar på svaren – Varför? Vem?

När jag nådde hemstaden fick jag mina gliringar från kompisar. De var sura för att konserten vi skulle på var inställd på lördagskvällen. Det rådde landssorg i Sverige.
”Vad har du nu hittat på för dumt i Stockholm?” skojade de.
Jag valde att tramsa med en kort stund. Men de innersta tankarna behöll jag för mig själv. Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del hade dött inom mig. En viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.

 

Vad gjorde du när du fick beskedet?