Mannen som gick upp i rök

Egentligen är det inte klokt hur många roliga och dramatiska nyår jag varit med om trots att jag bara är 26 år plus. Ibland känns det som om jag levt dubbelt så länge. 😉

Jag väljer att skriva om en gåta som jag fortfarande inte vet svaret på. I normala fall brukar jag låtsas som att jag inte bryr mig, men den gången kunde jag inte låta bli att vara ivrig som ett nyfiket barn. ”Var har du varit? Fram med sanningen.”

Tiden var mitten av åttiotalet. Platsen Halmstad. Det hade varit en vit jul och snön låg kvar under årets sista dag. Vi var fyra glada ungkarlar i olika åldrar som bestämt oss för att lämna vår stad över årets sista helg. Vi hade betalt i förväg för bussresa, överfart med färja mellan Varberg-Grenå och Nyårssupé. Det var tidig avgång. Redan klockan två skulle tre turistbussar rulla iväg. Vi bestämde träff vid Carl Milles ”Europa och tjuren” på Stora Torget. Tre av oss gick iväg och tog ut pengar i en Bankomat. Den fjärde kunde inte bestämma sig. Blixten som var hans smeknamn ändrade sedan åsikt och sa att han också behövde kontanter. Smeknamnet syftade inte på någon slags snabbhet utan på att denna sköna lirare tog det väldigt piano i alla lägen. Oftast uppskattat och roligt, men irriterande när det fanns en tid att passa. Som nu denna Nyårsafton.
”Vi sticker till bussen och tar platser. Du får snabba dig. Vi kan inte hålla kvar chauffören mer än högst en minut.”
”Det är lugnt grabbar. Vi ses på bussen.”
Inte visste vi att det var så populärt med aktiviteten rymma från Halmstad till Danmark. Vi hoppade på en buss och tog upp fyra platser på sidan med fönstren mot Stora Torget. Jag tittade ut mot Sankt Nicholaus kyrkklocka och mot gatuhörnet där Bankomaten fanns ett par hundra meter bort, med allt tätare mellanrum. När det var två minuter kvar sprang jag av bussen och gick på de andra två bussarna och granskade alla resenärer. Ingen Blixten. Jag frågade vår busschaufför om han kunde vara snäll och vänta i några sekunder på en kompis som tog ut pengar… men det kunde han inte eftersom han hade fler påstigningstider att passa, liksom färjan.
Den där rätta stämningen infann sig inte under bussturen upp genom Halland. Vi tre grabbar kände oss fulla av frågetecken. Samtidigt gaskade vi upp oss och samtyckte, att äntligen fick Blixten skylla sig själv. Vid hamnen i Varberg granskade vi alla som klev av de andra två bussarna. Till slut var det bara att acceptera läget. Det som hade börjat så kul var inte alls lika skoj längre. Det fattades en länk i kedjan. Kamratkedjan. Skämten duggade inte speciellt tätt vid det bokade bordet där vi slagit oss ner. På gränsen till begravningsstämning. Samtalsämnena hackade på samma dilemma. Vad sjutton hade hänt och vart hade han tagit vägen? Blixten var sex år äldre än två av oss så vi behövde ju inte precis ta hand om mannen.
Vårt bord var placerat precis vid gången som gick parallellt med långsidan på färjan. Genom glasdörrarna såg jag vidare genom de runda fönstren på långsidan ut mot lanternorna från andra fartyg på havet. Tidigare hade jag sett fram emot det kända fyrverkeriet som vi skulle få uppleva från ett av de övre däcken. Jag hade i hemlighet målat upp det ultimata. Tänk om jag träffade en snygg, trevlig, rolig, intelligent, skämtsam, seriös och söt danska under kvällen och vi stod där med var sitt glas champagne vid tolvslaget, njöt av bubblorna och varandras sällskap och bytte telefonnummer och ett par miljoner baciller… så dök det dystra upp igen, om inte den dumma Blixten förstört möjligheten…
Vem sjutton av Sveriges över åtta miljoner invånare, kom då gående på den röda sammetsmattan i gången med sin vanliga lufsiga gång och händerna djupt nerstuckna i fickorna.
”Läget grabbar?”
Rösten var sävlig och torr. Ett litet lurigt leende i mungipan kunde inte vår egen Mr Bogart hindra från att komma fram. Sanningen berättade han varken då eller senare.
”Vaddå! Vad snackar ni om? Jag var väl med er hela tiden på bussen. Ni höll ju plats till mig. Vad finns det att dricka?”

Liftade han? Gick det ett tåg? Betalade han en månadslön till en taxichaufför? Han fanns definitivt inte med på någon av de tre bussarna, men jag tittade förstås aldrig efter i bagageutrymmet… Jag önskar dig ett Gott Nytt År. Kram Bosse 

Annonser

Jag tog en gul taxi

Jag hade flyttat till en större lägenhet. Tyvärr låg den längre från centrum. Min tuffa sportbil var såld. Jag rustade mig för att äntligen komma igång med att börja plugga på hög nivå. Denna decemberdag var min cykel sönder. För att hålla igång kroppen beslutade jag mig för att gå in till stan och köpa en julklapp till en söt tjej. Därefter tänkte jag ta den ljusblå bussen hem till Vallås. Mina planer ändrades i samma sekund som jag såg en gul folkvagnsbuss stå parkerad utanför en firma på industriområdet och såg ryggtavlan på killen i postoverallen. Leif var en snäll kille, några år äldre än jag. Ytterliggare några sekunder senare förfinades mina planer och gick från trevlig pratstund till det som pockade i min bushjärna. Ett practical joke. Vigt hoppade jag in i bagageutrymmet. Dörren hade stått lockande på glänt. Jag förstod efter en snabb titt på lasten att det var endast tömning av gula lådor som gällde på denna rutt. Mängder av julkort skulle ner till postterminalen för sortering och stämpling. Jag la mig till rätta långt in med huvudet nerstucket bland några jutesäckar som doftade damm. Ibland kom det in friska kustvindar när vi befann oss en bit från havet och Leif slängde in en full säck. Annars småslumrade jag till mellan varven när bilen rullade iväg på Halmstads gator. Inte konstigt med tanke på att jag varit uppe sedan två på natten och inte hunnit sova på hemmaplan. Jag förstod att Leif vann tid på att ha tomma säckar inne vid chaufförsplatsen och ibland när någon brevlåda var bara halvfull slösade han inte bort tid på att gå runt bilen, utan tog in säcken i förarsätet igen. Någon gång funderade jag på att säga en replik från mitt gömda ställe när dörren öppnades. Kom bara inte på någon som var tillräckligt bra. Kanske hade jag kommit fram fortfarare om jag gått i rask takt, men då hade jag missat föreställningen.

”God jul Leffe. Jag tror att det passar bra att jag hoppar av”… egentligen hann jag inte så långt i monologen. Den chockade blicken, den tappade hakan, det säregna kroppsspråket och det bubblande skrattet som spred sig på Stora Torget i Halmstad, mitt i julstressen, glömmer jag aldrig. Om sanningen ska fram hade jag aldrig vågat göra mitt PJ med vissa andra äldre chaufförer. Där hade jag en osynlig spärr.

Flera år senare, under en varm sommar i Ullared, kom del två. Det blåste nya vindar på posten. Vissa rundor i Falkenbergs kommun skulle tydligen skötas av personal från Halmstad. Samma Leffe. Den här gången var det paket som skulle hämtas i metropolen där GeKås ligger. När Leif kom tillbaka till bilen satt jag fullt synlig och dinglade med de bara benen i bagageutrymmet.
”God jul Leif!”
Han blev naturligtvis inte rädd utan skrattade så det kom tårar. Vilken härlig kille. Alltid med på noterna. Det tog lång tid innan han kunde samla sig till en replik.
”Bobo. Vilken flashback. Hur många år sedan var det?”
”Minns inte men du kan andas ut. Jag drar till Umeå nästa vecka. Nästa gång är vi för gamla. Då vågar jag inte chansa. Vill inte att pumpen ska stanna på dig. Själv skulle jag behövt stege för att komma upp. ”
Jag gav honom en grabbkram.
Nu funderar jag på tredje gången gillt… kanske jobbar han kvar på posten. Det är långt till Halmstad… men det är snart jul och jag känner mig småbusig…;)