Min bror var trollkarl

Visst minns du när du var liten och önskade att världen skulle förändras till det bättre om du blundade några sekunder? Du hade gjort något dumt. Ångrade dig genast.
Ville kunna trolla tillbaks tiden.

Min storebror Dan satt i vardagsrummet och tränade på pianoläxan. Vi var ensamma hemma. Jag sökte mig till klinkandet. Var Dan på rätt humör kunde jag beställa en låt som han tog ut på gehör. Denna gång var jag mest ett störande moment, som en not för mycket. Alltså sökte jag närkontakt. Började kittla honom i magen. Han var känslig för den sortens beröring och spottade ut sitt favoritord.
”Sluta!”
Jag hade vaxproppar i öronen. Trodde att han menade att jag skulle fortsätta. Denna gång en aning mer intensivt. Det var en ojämn kamp. Han var nio år äldre. Hade mer hår på armarna. Jag fick en knuff. Golvlampan kom i gungning. Någon av oss fick tag i lampan, men kunde inte hindra att skärmen med en vass kant under tyget, gjorde en utflykt till soffbordet.
”Sluta! Titta nu vad du gjort!”
Dan pekade på ett jack i det nyinköpta valnötsbordet med svängda ben. ”Idiot!” slängde min bror ur sig och marscherade in på sitt rum.

Med gråten i halsen lufsade jag in på mitt eget rum. Solen hade gått i moln. Jag funderade djupt på livets orättvisor. Försökte efter en stund att intala mig att problemet inte var så stort. Första intrycket kunde varit fel. Likt en pyroman sökte jag mig tillbaks till elden. Jag hörde en Beatleslåt från Dans stängda rum. Med dystra steg nådde jag brottsplatsen och noterade att lampskärmen var på plats igen. Jag blundade några sekunder. Sände iväg några ord i en slags bön. Därnäst flyttade jag sakta blicken neråt. Till slut nådde blicken till bordet som till min stora glädje såg ut precis som jag bett om i bönen. Ändå litade jag inte helt på synen. Jag tog till några extrablinkar innan jag försiktigt strök med fingret längs med bordets jämna kant. Livet var för bra för att vara sant. Min ringa erfarenhet av livet tänkte på trä som kan andas. Hade inte pappa pratat om det? Skadan läktes självt på något konstigt sätt efter en stund. Som när man ramlar och slår sig. Solen kom fram igen på min barnhimmel.
”Kom fort!”
Jag ryckte upp dörren till Dans rum där Paul sjöng Yesterday. Min bror vände på det fingrade LP-omslaget. Lyfte inte ens blicken.
”Vad är det nu du har slagit sönder?”
Ännu var jag inte så bra på att förstå ironi.
”De… det finns inget jack längre på bordet.”
”Visst. Tror du på jultomten också?”
Med släpande steg följde han med till vardagsrummet. Nöjd pekade jag på bordet och insisterade på att han själv skulle känna efter. Dan spelade med och lät en hand glida längs kanten. Pokerfacet var påkopplat. Det var en cigarrettfimp i mungipan som skiljde honom från Humphrey Bogart.
”Vad märkligt” sa han stilla.
”Där ser du. Det var inte så farligt. Jag provade en trollformel när jag la tillbaka lamphatten”, kvittrade jag och hade svårt för att stå stilla.
”Gjorde du? Vad häftigt. Var det Abrakadabra?”
Nu började jag komma upp i varv. Gjorde indiansteg på mattan. Det återstod sekunder innan bomben skulle brisera. Dan gjorde en huvudrörelse mot fönstret.
”Dansa över till andra sidan av bordet pysen.”
En bit av min barndom dog i ett nafs när jag återfann det djupa jacket. Den otäcka historien var tillbaks på ruta ett. I samma sekund som jag förstod min brors smarta schackdrag hördes en nyckel i låset.

Otroligt nog tog det lång tid innan brottet upptäcktes.
”Rune! Kom och titta. Det är ett djupt märke i vårt nya soffbord. Vid fönstersidan. Högst märkligt.”
Bokstäverna började dansa i min läxbok på köksbordet.

Brottet var preskriberat när sanningen flera år senare kom upp till ytan. Då skrattade mamma gott åt historien.

Annonser