Dan före dan före…

Det var mörkt när klockradion gick igång i morse. Mörkt både inomhus och utomhus. Jag tog de tretton trappstegen och startade upp med att skapa myskänsla. Tände granen, de fina stora stjärnorna i vardagsrummet, levande ljus på köksön och nummerljuset som vi nästan är ikapp på. Jag älskar att börja och sluta dagarna så.

Det är jag som är FrukostNisse i vår familj. Numera är det inte så vanligt att vi är fyra till bords en tidig helgdag. Trötta tonåringar sover vidare tills det blir ljust efter sina sena kvällar. Men idag ville tjejerna gärna med och storhandla. Och det bästa. Det bästa är att ingen av de tre vill ha mig med. Jag har liksom straffat ut mig. 😉 En sådan här dag vill de inte missa något som ska vara med på julbordet. Då gillar de inte mitt höga tempo, där jag tycker att vi följer inköpslistan och satsar på att vara först ut ur affären. Förresten. Hur ska maten få plats? Annars när vi veckohandlar brukar vi nästan få trycka in maten och man tänker ändå lika dumt varje gång. Detta måste vara mat till ett helt fotbollslag. Vi kommer att få slänga mat. Men det behöver vi nästan aldrig. Redan efter tre-fyra dagar börjar det fyllas på saker på inköpslistan. Det stora fruktfatet får luckor och de lätt övermogna frukterna från förra handlingen tittar fram fast jag är säker på att vi vuxna la dem överst när vi handlade förra gången. 🙂

Jag kommer inte helt undan. Jag har fått uppgifter på hemmaplan. Hade hoppats att det skulle vara viktiga saker som att läsa Ystad Allehanda, avsluta den spännande boken av Anna Fredriksson eller börja på den nya tegelstenen av Elizabeth George. Njet. Ingen av dessa saker nämndes. Men jag har tömt diskmaskinen och fyllt på den igen. Allt tilltugg till gårdagskvällens familjefilm tog stor plats. Vår tvättmaskin har kallat på mig flera gånger. Den är mycket snällare och har en betydligt trevligare ton än ”Bernhard” som vi hade i Skummeslövsstrand. Hans skrikande kunde göra mig galen om jag råkat somna igen. Inte hjälpte det heller att skrika tillbaks.

Vad är en högtid som snart väntar mot vad jag upplevde för två dagar sedan. Jag trodde att jag fyllt veckans kvot av framgångar när jag vann i Lippes blogg i början av veckan. Istället upptäckte jag en fantastisk sak när jag gick in på en av mina favoritbloggar. Jag hade fått ett Nobelpris av en enig jury på Åland. Inte vilket pris som helst. Är ni nyfikna så gå in och läs vilket och alla motiveringar som andra bloggare också fick. Där kan ni också få tips om bloggar som vunnit andra fina priser. Gå ner till inlägget den 20 december med rubriken Årets nobelpris!

http://fruvenus.blogspot.se/

Imorgon kommer årets sista inlägg på denna blogg. Hoppas att det inte blir ett tomtebloss utan att många läser det, exempelvis en bit då och då. Det handlar om en ny tävling. Denna gång med tre priser. Ingen stresstävling. Svar vill jag av naturliga skäl bara ha via min mejladress. Förhoppningsvis kan jag även locka några att le eller skratta. Det är alltid mitt mål när jag skriver ett Kåseri. Handlar det om Funderingar vill jag även väcka tankar och känslor av ett annat slag.

Som jag älskade denna jullåt i mitt pojkrum. Singeln kunde rulla många gånger dagarna innan julafton. Är också väldigt förtjust i sångarens röst. Kolla in strumporna på två av gruppens medlemmar.

Handla på tid

När vi blev småbarnsföräldrar ändrades våra inköpsvanor drastiskt. Tidigare gled vi in i närmaste affär efter jobbet och köpte det vi behövde. Det vi inte behövde slank med i korgen av rena farten. Nu var det veckohandling och planering som gällde på agendan. Vi lusläste reklam och klippte ut kuponger. Såg till att vi plockat undan allt onödigt från kofferten. Packade in barn i baksätet och for iväg några mil utanför centrum.

Vår Volvo rullade oftast iväg på lördagar. På Maxi i Ängelholm öppnade de klockan åtta. Klockan 7.59 stod vår familj beredd med kundvagn och inköpslista. Nu började racet, med mig vid rodret. Jag följde varugångarna likt en snitslad bana. Visste tyvärr att så fort som jag lärt mig att hitta, brukade de för skojs skull möblera om bland hyllorna. Antagligen på firmafesterna. Bytte plats på sakerna, så att kunderna i ren förvirring, skulle få med sig fel saker. Mig lurade de inte. Ibland strejkade hjulen. Började leva sitt eget liv. Detta brukade hända när vagnen var halvfull.

Det var suveränt när barnen växt till sig. Tidigare hade Solveig bekymmer med denna bit. Hon stod med famnen full av varor medan man och vagn var puts väck. Ibland funderade hon på att göra en efterlysning i högtalarna. Istället höll sig nu Lizette intill sin mamma. Hon studsade bort till sin storasyster med varor. Jennifer i sin tur jagade ikapp vagnen och sin pappa. Jag planerade så att de tunga sakerna hamnade i botten, allt medan jag höll en hög jämn takt i täten. Vid målsnöret siktade jag in mig på rätt kö. Struntade fullständigt i vilken kassörska som var snyggast. Sådant omoget hade jag växt ifrån. Ändå förstod jag inte varför vi så ofta hamnade i den kassa som fick datorhaveri. Där en ny tjej tvingades använda snabbtelefonen, men inte fick tag på någon erfaren kollega, som visste vad en trevlig gurka kostade. Kunden framför oss hade problem med sitt kort som var avmagnetiserat. Någon bakom skulle till akuten och ville gå förbi.

Tillbaks i bilen konstaterade jag stolt: ”Nytt tidsrekord. Där ser du Solveig. Vi fick med allt på listan. Det blir hälften så dyrt när jag är med.”
”Hälften fattas”, suckade hon.
”Det beror på att inköpslistan har luckor.”
”Det kan finnas bra erbjudande som vi missar”, kontrade Solveig.

Ibland åkte Solveig iväg ensam till någon stor affär. Där strosade hon omkring i lugn och ro medan endorfinerna tilltog i styrka. Lät impulserna leka fritt när hon gled in bland hyllorna. Njöt av stunden och var supernöjd över något fynd. Hon älskade dessa stunder för sig själv. Timeout från man och barn. De gyllene tingen kunde hon älska senare. Stördes inte av ljudet från högtalarna i taket och missade därför informationen som de tvåhundratrettiotvå andra besökarna log åt i affärslokalen. ”Vi har en efterlysning från en orolig man och två barn som väntar i hemmet. Vi ber Solveig Lidén att omedelbart…