Älskade veckotidningar

Kåseriet skrivet för några år sedan inför en flyttning:

Veckotidningar gör inte skäl för namnet. Det gör däremot dagstidningar som är som dagsländor. Är möjligtvis halvfärska i två till tre dagar om man varit bortrest. Sedan svalnar de snabbt och faller i glömska. Veckotidningar däremot är mer som ett gott vin. Ju längre de lagras ju trevligare blir sällskapet med dem.
Fast Solveig behandlar veckotidningar som glödhett stoff. Tidningen hinner knappt landa på måndagarna förrän hon är där och nyper den i lådan. Frukosten kommer i skymundan när hon slukar en ny del av en romantisk följetong.
Något fruktansvärt har hänt, sa Patrik och i hans ögon kunde hon läsa fasa. Läs den spännande fortsättningen i nästa nummer.
Solveig är nästan inte kontaktbar innan hon nått till veckans Cliffhanger. Hon är mer kontaktbar när hon går över till en artikel om en huskur för att lindra spännings-huvudvärk.
Det är högt mellan golv och tak. Det finns något för alla en var. Det rika korsordsutbudet, veckans kriminalfall och vitsarna är det som mest fångar mitt intresse vid första ögonkastet. Min mamma hade älskat Pusselkrysset och Sudoku. Hon var prenumerant på flera veckotidningar under årens lopp. Ett växande problem var att hon inte hade mage, att göra sig av med något endaste nummer. Hon hade gott om plats. Årgångarna buntades ihop och bars ner till källaren. När hälsan började svikta fick de sista två årgångarna dela på platsen under sängen. Ibland försökte jag truga:
”Mamma. Ska vi ta med några tidningar till pappersåtervinningen?”
”Nej, gör inte det Bosse.”
Jag kan höra hennes småländska stämma. En dos av skadeglädje när hon kom med standardkommentaren. En mening som gjorde mig lika känslig varje gång.
”Dem spar jag så gärna till er. Jag tänkte att ni barn skulle ha lite roligt en gång i tiden.”
Jag ville inte prata om den tiden. Levde hellre i nuet.
”Du ska ingenstans lilla mamma. Vi vill ha dig hos oss i flera år till. Håll dig frisk.”
Jag plockade fram min vanliga röst och gav henne en kram.

Nu är jag där. En gång i tiden. Det blev på min lott. Jag och Solveig fick äran att ta hand om källaren och källarens innehåll. Jag fixade inte slängningen. De snyggt buntade tidningarna fick följa med oss hem till vårt stora hus. Inom en snar framtid ska vi flytta. Till ett mycket mindre hus. Vi har redan börjat packa. Veckotidningarna kommer väl till pass. De är utmärkta att slå in ömtåliga saker i. Först börjar jag med att ta bort klamrarna. Till denna syssla har jag ett blått vasst verktyg som är avsett för ändamålet. Det går smidigt om jag koncentrerar mig på uppgiften. Det stora problemet är att blicken dras som en magnet till rubriker och bilder. Så lätt det är att trilla dit. Fastna i ett intressant reportage. Ibland går det bra ett tag. Jag slår varsamt in prydnadssaker i små paket och tänker på annat. Kommer in i ett lagom trevligt tempo. Är tillfredställd med mig själv. Bananlådan är fylld. Dags att sätta på locket. Var är locket? Istället stirrar sångaren Gunnar Wiklund på mig. Jag läser att året är 1989.
Margits kärlek ger mig kraft att kämpa mot döden. 
Jag sjunker likt en påse potatis allt djupare ner i soffan. Minns en av mina idoler från Svensktoppen när jag var liten grabb. När jag läst uppslaget får jag problem. Stora problem. Fortsättningen på reportaget är flera sidor fram. Denna gång har jag tur. Vecklar bara upp tolv paket från bananlådan. Vad intressant. Inte visste jag att mannen med sammetsrösten även var en duktig skådespelare. Ser en bild från ”Blåjackor” med självaste Nils Poppe. Aj då! Texten är inte slut. Fortsättning fyra sidor fram. Jag hinner bli svettig när jag i botten på lådan river fram rätt sida. Vecklar ut den så gott det går.
Det är inte mitt fel. Det är Jan Lindblads, Margareta Kroks och Hjördis Peterssons fel att jag inget får gjort. Att jag hela tiden jobbar baklänges. Trion gör mig sällskap vid förmiddagsfikat. Nostalgin flödar. Jag är inte speciellt orolig för veckotidningens vara eller inte vara. Den borde behålla sin funktion att förgylla vardagen, sysselsätta oroliga i väntrum och hålla igång djungeltelegrafen även i framtiden.
Förresten. Vad kan det kosta att hyra ett magasin? Kan man få vara anonym månntro? Måste Solveig få veta det.  😉

Jag önskar dig läsare en fin helg. 🙂