Eloge till Sofia

Förra våren blev min moster och Gudmor änka. Då var hon givetvis ledsen, trött och kände sig ensam. Hon hade ont och svårt att röra på sig. Trappan inomhus var en stor utmaning. Artrosen tog alltmer över makten.
Av någon händelse fick hon tipset om Sofias sällskap på TV och började träna regelbundet. Hon blev alltmer bekväm med rörelserna och tempot. En dag i höstas skulle jag ringa henne. Jag tänkte på gympan, läste tiden i tidningen. Aha! Jag ska minsann kolla in vad Majsan sysslar med just nu. Sedan ska jag ringa moster och berätta om mina personliga upplevelser. Bör tilläggas. Egentligen känns hon inte som en gammal moster. Betydligt mer som en storasyster och kompis. Vi ventilerar om det mesta. Ofta med inslag av humor. ❤

Jag trodde aldrig att tjugo minuter kunde gå så långsamt. Bodde det en snigel i klockan? Strutsgången som du ser ovan var det enda som jag kände mig bekväm med. Sofia var duktig, driftig och pedagogisk. Förklarade på ett enkelt sätt. Gjorde övningarna personlighetsanpassade. Ändå. Jag orkade inte. Gjorde fel. Trasslade nästan in mig i min motsträviga kropp. Till slut sträckte det till någonstans och jag fick så ont att jag tvärt fick avbryta aktiviteten.
Majsan hade pratat om en vattenpaus i halvtid. Jag minns att jag fuskade och drack tidigt.

När jag satt utmattad och hade ont lite överallt tog Sofia äntligen fram flaskan och sa att vi var värda pausen och slurken. Tror inte hon menade mig och mina tre droppar som fanns kvar i glaset. Jag har för mig att hon vände sig till mig och viskade: ”Snälla Bosse. Sitt bara still tio minuter till. Så det inte händer mer dumt.” 😉

Jag fick vänta en stund innan jag ringde till Huskvarna. Inte för att jag tog någon hänsyn till henne. Utan enbart för att jag själv skulle kunna föra ett vanligt samtal och inte flåsa högt. Jag berättade sanningen och vi skrattade gemensamt. Hon berättade att det var likadant för henne i början.
Om några dagar fyller hon 88 år. Hon har kontinuerligt fortsatt att hemmagympa med Sofia.

För drygt två månader sedan gjorde jag comeback. Sedan har det blivit en härlig vana, tre-fyra vardagar i veckan, köra ett pass på SVT, direkt efter frukost. Numera har jag spetsat in mig på programmen från säsongen 2020, som tyvärr går ut till hösten. 😦

Från början behövde jag en stol för att hitta balansen. Det problemet är borta. Jag tar nästan aldrig några egna vattenpauser. Men Sofia busar med mig ibland och nämner inget om någon vattenpaus i vissa program. Jag förlåter henne så gärna. Vilken härlig kvinna som passar till alla åldrar. Hennes positivitet går rakt genom skärmen. Hon måste vara guld värd för många tusentals medmänniskor.
Jag har blivit starkare i muskler, senor och självförtroende. Jag har mindre värk. Mitt tempo har höjts. Jag behöver mindre insulin. Känslan efteråt, som håller i sig länge, är njutbar att känna. Den tar jag med mig under resten av dagen.
Hatten av för dig Sofia. ❤

Allt för Sverige

Det är bra med SVT Play. Vi slapp igår att sitta och vänta på att vårt favoritprogram ”Allt för Sverige” skulle visas. Istället kunde vi under vår innedag (undvek stormen utomhus) njuta till vårt eftermiddagsfika.

Extra trevligt för oss var att tredje programmet handlade mest om en av deltagarnas släkt. Den som ledde de tio deltagarna med färja till Visby och Gotland.

Under deras vistelse på ön höll förra årets Medeltidsvecka igång. Därför fick deltagarna jobba som volontärer. Givetvis fick de också njuta av programpunkterna.

Huvudpersonen igår var en mycket positiv kvinna, som hade sina släktrötter en bit från fyren i Närsholmen.

Såg du programmet? I så fall vet du att hon satt bredvid den vackra polkagrisfärgade fyren. Som alltid är det både intressant och sorgligt det som står i ”breven”. Det föddes många barn och av dem dog många som just barn. De vuxna kunde dö av feber. Havet både gav mat och tog män från sina familjer.
Vi ska forska lite om Beowulfs boplats, inför nästa gång som vi åker till området, som är en av mina personliga favoritplatser på Gotland. ❤
Du som ser programmet. Vem är din personliga favorit denna säsong? Själv har jag än så länge många.

Det blå huset

Igår när jag vaknade fanns Loreen i mitt sovrum. Undra om det hängde foton från andra artister, som uppträtt på Malmö Arena, i de andra sovrummen. Jag vågade inte knacka på och undersöka saken. Klockan var trots allt bara sex på lördagsmorgonen när min timer på mobilen bryskt väckte mig.

På natten gick jag upp och njöt av det blåfärgade tornet. Då var det tuffare än på denna bilden som är tagen innan kvällen helt hade mörknat.

Det var inte väder för att cykla utomhus. Tur jag hittade innecyklar.  😉

Som alltid är jag förtjust i att hitta detaljer som sticker ut. De gamla resväskorna ovanför entrédörren får pluspoäng av mig.

Såg du den hyllade och underbara brittiska drama/komedin Kalla fötter/Cold Feet på nittiotalet? Jag har alla fem säsongerna och det prisbelönta pilotavsnittet på DVD. 😀 Vi råkade på en betal-kanal hitta detta, som måste vara en fortsättning ”tjugo” år senare. Nu var det bara en kvart kvar av avsnittet, men vi såg fem av de sex dåvarande skådisarna. Numera äldre upplagor. Karen på fotot. Tur att inte Rachel hade återuppstått som Bobby Irwing i Dallas gjorde. Annars var hon min söta favorit. Adam var min klara favorit i serien som jag älskade på många sätt. Den hade många sköna poänger. Vem var din personliga favorit?

Vi bodde på femte våningen på det låga hotellet. Jag hade gärna bott på femtonde våningen.

Utanför fanns denna tuffa staty som jag sett från ett bussfönster för några veckor sedan.

Jag uppskattar Malmös seriösa taktik med att låta de färgade bussarna köra på sina egna distrikt/rundor. De gröna bussarna rullar där det finns gröna balkonger o.s.v. 😉

Axplock om trippen som inte blev som vi planerat:
(Ursäkta stavfel och andra fel. Jag är lite stressad just nu. Mycket ska hinnas med på kort tid)

Vi hade planerat att ta tåget klockan 17.00. Nå Hyllie innan 18.00. Gå och handla kläder på Emporia och avsluta med ett mysigt kvällsfika innan de stängde 20.00. Sedan på hotellet ställa timern på mobilen på 06:00. Äta frukost 6:30. Ta tåg till Malmö och därefter buss till platsen som jag ville både besöka och göra ett trevligt blogginlägg om, med fina foton. Förmiddagsfika på ett speciellt ställe. Hinna tillbaka till hotellet och hämta våra saker innan vi skulle bli utslängda. 🙂

Så blev det inte riktigt. Femtåget inställt och ersatt med buss som åkte in på alla orter. Lät inte lockande. Okej. Vi tog istället 17.30 tåget. Kom iväg på ett knökat tåg där jag fick sitta baklänges som jag inte gjort på minst trettio år. Tågföraren berättade i Skurup att han fått meddelande om att tåget inte körde vidare. Alla skulle slåss om platser på ersättningsbussarna. Vilken lång resa. Tur jag älskar att lyssna på samtal. En vinpåverkad kvinna i 80-årsåldern inledde ett flirtigt samtal med sin manlige granne som smörade på rejält. Han hade en ungdomlig röst. Därför tog jag fel på hans ålder som visade sig vara i 75-årsåldern. Undra hur många gånger han sa ordet trevligt om allt. Hon vindrickare. Han öldrickare. Det var hack i skivan om det och de lät som två fnittriga femtonåringar. Lustigt när han hamnade på det stillastående tåget i Svedala nära mig igen. Nu hade han en helt annan röst när han satt bredvid sin manlige kompis. 🙂 Då berättade han om den jobbiga kvinnan på bussen. Tack för alla repliker som jag kan ha nytta av i kommande manus. 😀
Vi var två timmar försenade. Emporia stängt. När jag vaknade av timern dagen efter såg jag att det ösregnade ute och var helt grått. Inte helt oväntat. Jag hade följt en app de sista dagarna. Hotellet var redan betalt så det fanns inte utrymme för att avboka. Tur vi är smidiga av oss och alltid har kul ihop på våra små resor.
Ofta när vi kommit ner till hotellfrukostar som öppnar tidigt har det varit folktomt. Ibland inte ens färdigframplockat av personalen. Här var det ett annat läge. Det ilade fullt med asiater omkring i lokalen. Troligen skulle de med ett par turistbussar till flyget. Jag störde mig på män som trängde sig in framför mig på flera ställen. Precis som de skulle slänga sig på ett pendeltåg på hemmaplan. 😦 De väluppfostrade kvinnorna var inte så. Jag och kvinnorna tog våra brickor och följde det naturliga ”spåret” runt varje ”matbord”.  Tog en sak i sänder. Vilken retlig stil tänkte jag flera gånger. Blåbärsfläcken på mina nytvättade ljusa jeans ger jag en speciell asiat skulden för. 😦  Funderade på att ta av byxorna och be honom tvätta bort den fula fläcken, men var för blyg för att visa mina manliga underbyxor. Fast de också var nytvättade och rena. Eller så var jag rädd för att han skulle spilla hallon på dem. 😉
Det blev några slapptimmar på rummet i sängen (stör mig på att de inte har råd att ha två fåtöljer i ett tvåbäddsrum) innan vi tog Emporia på lördagen istället när de öppnade klockan tio.
Vi hamnade i en underbar dokumentär från Småland med namnet ”Det blå huset”. Vi älskar att ibland se sådana här stillsamma skildringar. Fotograf var Kalle Segerbäck.Han hade som liten grabb bott i ett stort fint gult hus. Han hade då en rik och framgångsrik pappa. Men äktenskapet mellan föräldrarna var inte bra. Pappan var glad i sprit. Därför sökte sig Kalle till det blå huset på andra sidan ängen. Där fick han trygghet och fick synas hos familjen Persson. Där blev han ompysslad och fick goda bullar och annat gott. Bertil och Ulla hade en son i slutet av tonåren. Jens var urstark och kunde lyfta upp en bil i en ända. Det skulle han inte kunna göra nu eller efter han var 33 år. Då var han med i en ”halkbilolycka” där tre människor dog. Själv blev han förlamad i en kroppssida.
Kalle hade filmat under 20 år. Ville göra en personlig film om det enkla livet och vad som verkligen betyder något. Ville berätta om de vanliga människorna som enligt filmaren inte får så mycket uppmärksamhet. Själv tror jag att han ville hylla dessa snälla människor som betydde så otroligt mycket för honom när det blåste storm i hans föräldrahem . En vacker gest som han lyckades med perfekt enligt min åsikt.
Det rann tårar på mina och Solveigs kinder som alltid när vi ser sådana här program. Mamman Ulla fyllde 90 år. Jens drömde om att träffa en kärleksfull kvinna i framtiden. Jens och Ulla tog sig med fram med sina ”bockar” och hjälpte varandra. ❤ Jag blir så rörd av allt sådant. Sådan är jag/vi.

På Emporia rann det istället svettdroppar. Ändå hade jag det fint i det trånga provrummet. Både Solveig och en vänlig expedit kom med byxor till mig. Glädjande var att jag minskat med två storlekar sedan i våras. Härligt när situps ger resultat. Jag ”fick” både snygga byxor och en tuff jacka.

När vi kom hem med tåget efter bara 55 minuters tågresa utan stopp och bussturer letade jag upp ”Det blå huset” på SVT play och så såg vi början av filmen som vi missat.

Därefter tog vi itu med alla underbara råd från min expert och vän Kerstin när det gällde provboken ”Minnen som stannat kvar”. Sent på kvällen kunde jag skicka in mina anvisningar på de ändringar som jag ville ha i de två PDF-filerna, omslag och inlaga. Vem vet. I nästa vecka kan jag kanske göra den slutliga beställningen till Danmark. 😀

Jag önskar dig läsare, som eventuellt tagit dig ända ner hit i texten, en fin söndag och en trevlig ny vecka. Nästa resa ska vi ta med bil istället för tåg. Våra jojo sommarkort går ut 15:e augusti. Hoppas vår bil inte blir försenad och vi måste ta med den upp på en buss. Vet inte om det är helt okej heller. 😉
Kram Bosse Lidén