Jag såg igenom Yngve

Mitt andra Pracital joke var mer avancerat än min busringning  https://bosseliden.wordpress.com/2013/04/15/ett-pojkstreck-som-bytte-spar/.
Det här låg på ett djupare plan. Jag är inte helt säker på hur gammal jag var. Troligtvis var jag i tioårsåldern. Det enda jag är helt säker på är att allt inte går att köpa. Mig köper inte vem som helst…

Vi hade besök hemma hos oss en lördagskväll. På den tiden sa man alltid främmande. Så speciellt främmande var inte Yngve och Gunhild. De var gamla grannar till min mamma och pappa. Paret var trevliga men Yngve hade minst en räv bakom öronen. Paret hade en affärsrörelse som blomstrade. De hade alltid en ny årsmodell på sin bil. Ofta när vi träffades brukade vi efter maten leka eller spela något spel. Den här kvällen tyckte min pappa att vi skulle göra något nytt. Jag minns inte exakt hur han la upp starten men det blev efter ett tag något prat om att Bosse hade en förmåga att kunna se genom människor. Men först hade Yngve fått pröva. Han gick ut från vardagsrummet. Övriga vid bordet bestämde sig för ett tal mellan ett och tjugoett. När Yngve kom tillbaka skulle han försöka komma på vilket tal det var genom att titta på oss. Töntig lek. Gick såklart inte. Yngve chansade på fjorton som var fel. Det var nu som min pappa erkände att det i normala fall är väldigt liten chans att man gissar rätt. Men faktum var att hans yngsta son var synsk och alltid sa rätt tal. Yngve och Gunhild log gulligt och lite snett mot mig och berättade att de hemskt gärna ville testa min naturbegåvning. Jag lommade snällt iväg till mitt rum. De andra fyra satt kvar runt bordet och bestämde tillsammans ett tal. Låt oss säga att det var åtta. De kallade på mig. Jag gick och hummade runt stolarna och bordet. Tittade en stund på mamma. Ställde mig vid pappa och studerade hans näsa.
”Inte lätt. Jag ser inte genom dig.”
Jag fortsatte till Yngve och granskade honom extra.
”Hm! Nu börjar jag se något i din ögon. Jag är inte helt säker. Kan det vara åtta?”
Yngve stängde av det sneda leendet. Tyckte att jag hade en fantastisk tur. Bad mig att gå ut en gång till från vardagsrummet. Sedan frågade han pappa om det inte var just han som bestämt åtta. Nu ville han att de skulle ta sexton. Pappa gick snällt med på det. Jag började bli varm i kläderna. Yngves kroppsspråk tilltalade mig. Han taggade igång mina teateranlag. Jag tog samma runda. Tittade lite längre på pappa denna gång. Ungefär dubbelt så länge som förra gången. Framför Yngve skrattade jag till.
”Den här gången är det mycket lättare än förra gången. Du är som en öppen bok Yngve. Sexton.”
Nu blev det delat läger runt bordet. Mamma tyckte att vi skulle leka charader. Undrade om det var någon som ville ha mer kaffe. Yngve däremot hade bara en sak i huvudet.
”En gång till Bosse. Jag vet att min mormor var synsk. Du skulle kunna tjäna pengar på det här när du blir äldre. För det är väl inget knep? Sture ger dig väl ingen lapp i smyg? Eller har ni bestämt det i förväg. Vänta. Det var ju jag som… bara en gång till.”
För att vara mer rättvis tittade jag extra länge på Gunhild denna gång. Pratade lite nonsens. Vände och gick ett varv åt andra hållet. Erkände att det var svårt. Jag såg att Yngve verkade belåten över utgången.
”Ni måste vara helt tysta. Annars får jag inte kontakt.”
Jag slöt ögonen. Andades djupt. In och ut. In och ut. Öppnade ögonen. Slutade blinka när jag var tillbaks hos Yngve. Spejade in i hans ögon på riktigt nära håll. La min hand på hans panna. Strök över hans kind. Böjde mig sedan fram mot hans vänstra öra och viskade med konstlad röst.
”Tjugoett.”
Den här gången svalde Yngve betet med hull och hår. Två gånger senare under kvällen sökte han och hans plånbok upp mig. Båda gångerna var jag ensam på rummet. Andra gången såg jag en riktig stor sedel framför min näsa. Vid nästa träff tog han upp det en sista gång. Därefter kom han aldrig mer med några ekonomiska förslag. Jag höll hårt fast vid min version.
”Det går inte att lära ut. Jag bara kan.”
Det var helt sant. Jag bara kunde. Då som nu. Inte alls svårt att räkna från ett till tjugoett. Under den långt hängande linneduken tryckte min pappa exakt lika många tryck på min fot med sin finskoförsedda fot, som talet som Yngve fick bestämma.
Nu fick jag förkorta den sanna versionen. Jag var riktigt duktig på att göra en tjusig show som blev mer och mer utvecklad för var gång som jag kallades in. På riktigt tror jag det handlade om sex-sju gånger. Inte konstigt att mamma ville avbryta.
Någonstans ser jag mig själv när Lizette håller på som värst med sina teaterhyss. Hon läser teater som tillval i skolan. Hon är mycket mer duktig än jag var. Ibland är hon skrämmande bra.

Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.