Bild P

En vanlig syn efter vi kom hem sent från vänner och släkt. Vi hade ju oftast en bra bit att köra för att komma hem till Bjärehalvön.
Det blev till att bära in var sitt kärt paket.  ❤
Jag föreslog ibland till Solveig att vi skulle låta dem sova där mjukt på mattan. Sedan var de färdigklädda för transport till förskolan nästa dag. Hon nappade aldrig på min geniala idé.  😉

Hoppas du inte har samma trista snöblandat regn som jag har just nu utanför fönstret. Tur jag har mina skidskyttekompisar att umgås med under dagen. Dessutom har jag en otroligt spännande kriminalroman att läsa vidare i. Boken orsakade brist på sömn i natt.
Min älskade har tagit tåget till Lund för att äta lunch med kompis.
Lördagskram Bosse

Ps. Jag har bestämt mig för min poängfördelning i sovtävlingen. För jag vill också vara med och leka.  😀
Tävlingsregler:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
OBS! Det är endast där som du deltar i tävlingen.

En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.
Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant.
Domaren är bara intresserad av hela poäng.  🙂

Syskonkärlek när den är som starkast

CCI201404040001_1

Vad mysigt det är med äkta syskonkärlek. 🙂 Jag minns med ett leende på mina läppar hur Jennifer längtade efter ett syskon. Eftersom jag och Solveig inte hade samma smak när det gällde pojknamn pratade vi mest om när Lizette skulle komma och hälsa på i familjen. Jennifer hade tänkt sig en färdig lekkompis som skulle vara med på alla bus och pysselstunder.
”Hon ser ut som en gubbe.”
”Kan vi inte skicka iväg henne till morfar?”
Vilka härliga fighter det var om mammas knä. Inte hjälpte det att höra att pappas knä var ledigt. Jag var inte vatten värd i det läget. Istället fick jag vara fotograf. Är det någon pappa som känner igen sig?

Jag kom att tänka på en sak. Vad länge sedan det var en tuff drabbning mellan syskonen Lidén. En som hörs genom väggar. Minns hur fel det kunde bli när jag la mig i när de var små. Även när jag minsann visste vem som hade fel och hade sett det med egna ögon. Om jag då skällde på den skyldige brukade det sluta med att den andra tröstade. Nu förtiden är det mer att de ställer upp och stöttar varandra. Har kul ihop. ”Blandar” sina kompisar. Då inser jag fördelen att ligga nära i ålder och jag ber för att de ska ha glädje av varandra genom hela deras gemensamma liv. Själv är både jag och Solveig sladdbarn. Tyvärr har ju båda våra barn blivit sladdbarn. Vi skulle börjat tidigare. Fast det var såklart svårt att göra det innan vi kände varandra. I dagens samhälle hade inte min mamma ansetts som gammal när jag tittade ut. Hon var då 32 år. Men å andra sidan började hon ”syndigt” tidigt. Men det är en helt annan privat historia. 😉

Den tjuvlyssnande pappan

”Ska vi leka nu?”
Jennifer hade gjort en kort paus för ett toalettbesök. Nu var hon tillbaks på tjejrummet och ställde frågan till Lizette.
”Det behövs inte. Läs du vidare”, svarade en tjurig lillasyster.
”Jag struntar inte i dig. Jag tycker lika mycket om dig som förut. Det förstår du väl? Det är bara så att jag inte kan sluta läsa i en spännande bok. Du vet väl att det är samma sak för mamma och pappa?”
Jag spetsade mina öron från hemkontoret som hade dörren öppen. Det blev tyst en stund. Mina tankar gled glatt vidare till gårdagens syskondialog.

”Jag känner en Anders”, berättade Lizette glatt.
”Det gör du inte”, upplyste Jennifer.
”Jo! Anders på TV.”
”Lizette! Han känner inte dig. Han ser inte dig. Han vet inte ens hur du ser ut.”
”Jodå. Han ser mig när han är på TV. Han vinkade till mig sist”, svarade Lizette bestämt.
”Han vinkar till ALLA”, sa Jennifer med en bestämd röst.
”Han tittade på mig när han gjorde det.”

Tänk om jag kunnat spela in alla ljuvliga samtal mellan systrarna. Jag skäms inte. Inte det minsta för att jag älskar att tjuvlyssna. Lite nytta måste jag få ha av att vi lärt dem tala. Föresten är det inte bevisat vem i familjen som har längst öron. Det står mellan mig och Jennifer. Ibland när vi glider iväg mot samtal som är mer åt vuxenhållet är det lätt att avslöja när hon lyssnar från sitt håll. Än så länge. Det är bara att ställa några frågor rakt ut i luften med rätt inställsamt röstläge.
”Sover du Jennifer? Jag kom på en viktig sak. Vill du höra?”
”Ja.”

Det är mysigt att höra på hoppen mellan stort och smått i samtalsämnena. Vilken inlevelse töserna har i sina rollspel. Så många timmar de kan leka med sina dockfamiljer. Härligt att höra att vissa uttryck är stulna från mig, Solveig, farmor och morfar. Oftast förvanskade och satta i fel sammanhang. När de var yngre var vi rädda för att de skulle röra ihop personliga vuxna familjesaker på dagis. De pratade alldeles för många svenska ord för vad som var normalt för en treåring. Säkert roade de mer än en gång förskolepersonalen. Jag vet, har själv jobbat inom den världen. 🙂

Nu hör jag mer intressanta saker från rummet bredvid mitt kontor.
”Hoppas att du blir likadan när du kan läsa tjocka böcker själv om några år. Vad ska du bli när du blir stor?” frågade Jennifer med en snällare röst.
”Delfinskötare. Du kallade mig för en liten gubbe när du träffade mig på BB”, kom Lizette plötsligt att tänka på.
”Jag var bara två år då. Alla nyfödda ser ut som en…”
”Som en ful gubbe?”
”Nja, snarare som en skrynklig pojke liksom. Ska vi leka nu?” slingrade sig storasyster.
”Jag vet inte om jag har tid”, muttrade Lizette.
”Ska du skriva brev till Anders Lundin?”
”Faktiskt till farmor i himlen om du måste veta.”
”Ska vi skriva ihop?”
”Visst. Ett långt brev med teckningar också.”