Stegen på taket

Vi gick förbi huset igår och det var nästan så vi började skratta. För vi är så synkade efter alla dessa år att vi ibland inte behöver använda ord och absolut inte berätta hela storyn. I det här fallet en rätt mörk och dyster berättelse. Här kommer den offentligt.

Solveig gick på lågstadiet och som många andra flickor hade hon fått en poesibok.

Under några tidiga sjuttiotalsår fylldes boken med många trevliga rader. Både från klasskamrater, kompisar och andra vänner.

Till och med fyra fröknar har skrivet i boken. Ändå är det en annan sida som efter 47 år lever vidare. Skriven med tuschpenna. Solveigs mamma tyckte inte alls om versen. Hon var inne på att riva ut sidan som fanns i hennes älskade sjuårings poesibok.

Om du har svårt att läsa orden så kommer här ett förtydligande:
”När du blir gammal och ingen vill ha dig sätt dig på taket och låt kråkorna ta dig”.

När vi känner oss lite ”nere” brukar vi allvarsskoja och rabbla texten för varandra. Detta interna tragikomiska uttryck.
”Idag har jag haft två insulinkänningar och ett läbbigt yrselanfall. Var är stegen Solveig?”
”Du kommer antagligen att ramla ner redan när du är på första pinnen. Kom hit och krama mig istället.” ❤

Ps. Nu skulle jag vilja krama hela svenska skidskyttelandslagstruppen. Vilka bragder ni gjort i precis rätt läge. 😀

Annonser