Jag saknar henne OCH det gör ont

Här har ösregnat i flera dagar. De stunder när det inte gjort det har det istället regnat.  Därför var valet enkelt i onsdags efter lunch, en tidpunkt då jag brukar ha mitt motionspass. Det fick bli en halvtimme på motionscykeln.
Jag nådde nästan femton kilometer. Ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Inte en ynklig centimeter. Möjligt att jag inbillade mig. Innan jag skulle duscha blev jag osäker på en viktig detalj. Åt jag efterrätt eller inte efter lunchen? Med tanke på att jag tänkte lägga mig på spikmattan efter duschen och brukar somna efter ett par minuter var min fundering livsviktig. Du som inte känner till att jag har diabetes 1, tror nu att jag skämtar. Men det gör jag inte. Det skulle vara pinsamt om de hämtar mig och skriver in i journalen att jag är fakir till yrket.
För att vara på den säkra sidan tog jag en söt chokladkula och började suga på den. Märkligt. Inte fanns det väl nötter i dessa godsaker? Efter duschen tog jag en titt i badrumsspegeln och insåg att en bit från min problemtand längst in befann sig i tarmsystemet. Min nyfikna tunga sökte sig direkt till brottsplatsen och det har den fortsatt med i två dagar. Nu har både den och jag fått vårt straff. Frågan är vem av oss som ska ringa samtalet? Jag har ingen lust och tungan skulle bara sluddra på halländska. 🙂
Förra tandläkaren, på en annan praktik, beklagade sig och sa att det inte fanns något kvar att bygga en lagning på. Ändå fixade han till det riktigt hållbart. För jag tror att det snart är tre år sedan han utförde uppgiften. Sedan tjatade han på om brygga, båtar och maneter eller vad det var. När jag snällt frågade om kostnad, om det gjorde ont och hur många och långa pass som jag skulle ligga och gapa log han fult och förklarade på en hackig och bristande svenska. Jag hade ingen lust att fråga om, om det jag inte förstod och berätta att jag som diabetiker har mattider att hålla reda på. Att jag har en mycket svårinställd variant och … istället bestämde jag mig på studs att gynna en annan klinik med mina tusenlappar.

När jag kom till en ny klinik möttes jag av ett stort och välkomnande väntrum. Där skulle jag ha kunnat stanna en lång stund och följa skidskyttet på den stora TV:n. Dricka vatten från de färgglada plastmuggarna. Läsa en intressant tidskrift. Mysa i en fåtölj. Istället blev jag avbruten av en mullrande auktoritär äldre man som måste ha passerat pensionsåldern. Han kom ilande ut från korridoren med undersökningsrum och slängde ur sig fraser som ingen patient i väntrummet borde fått höra eller veta något om. Han hade säkert rätt att vara sur för att den manlige ynglingen inte kom i tid. (Kom en stund senare.) Men mitt första intryck var givet. Honom ska jag INTE ha. Från kolera till dubbelpest. Om han kommer ut senare och säger mitt namn kommer jag att säga ”God eftermiddag. Du borde blivit åklagare” och därefter stolt glida nerför trappan igen. Vinka tufft i luften bakom ryggen, som jag sett i en del filmer. I fantasin är jag alltid djärv.

Det blev inte han som sa ”Bosse Lidén”. Istället möttes jag av den bästa tandläkare som jag haft på alla mina år, och de har blivit alltför många, både åren och olämpliga tandläkare. Den glada yngre kvinnan hade alla rätta kvalifikationer som går att ha. Nästan så det kändes som jag mötte min bästa kompis i undersökningsrummet. Hon tog sig tid att lyssna in. Förklarade allt på ett pedagogiskt sätt. Före varje moment hon gjorde, berättade hon med en lugn och behaglig stämma vad som väntade mig. Därefter upplyste hon vid varje ”handsteg” hon tog i min privata mun. Var lätt på hand. Flyttade sig runt min kropp som en smidig gymnast. Frågade om det kändes bra. Lät mig få täta sköljpauser. Hade lätt för att småskämta. Hon var guld värd för mig som har taskig erfarenhet av ”tandslaktare” ända sedan barnsben.

Därefter har hon varit på exakt samma underbara sätt de gånger vi mötts. Saker som alltid gjort ont tidigare kändes inte längre. Jag tar inte ens bedövning. Det enda som gjort ont och skavde var när jag fick reda på att hon skulle öppna en egen praktik alltför långt ifrån mig.
Jag har provat på en gång tidigare att behålla en bra tandläkare trots att jag flyttat nio mil därifrån. Funkar och är trevligt vid den årliga kontrollen då jag och Solveig kombinerade med roliga aktiviteter. Hälsat på gamla grannar. Besökt favoritställen. Inte lika kul när det är akutläge en snöstormsdag. 😦

I förra veckan var Susanna Kopp på bild i vår tidning med anledning av att hon tagit över tandkliniken i Brösarp. Det står i reportaget att hon är 27 år och redan har ett imponerande CV.  Sanna har erfarenhet av käkkirurgi och är utbildad i implantatkirurgi. Hon jobbar gärna med tandvårdsrädda patienter. Menar att patienten ska känna sig trygg och delaktig och att det är viktigt att se hela individen, inte bara tänderna.
Väldigt vackra ord att säga till reportern, men jag kan skriva under med guldpenna att de är SANNA. Vartenda ett av orden.
Själv anade jag varje gång vingar bakom hennes rygg… ❤

Annonser

Mannen med hål i plånboken

Jag tycker det är jättetrevligt att gå till tandläkaren. Ibland har jag svårt för att vänta på besöket. Den här gången fick jag en tid redan dagen efter mitt samtal. Samtidigt har jag även andra stora intressen. Kvinnan lätt paff när jag spontant utbrast.
”Skidstafett i Falun-VM. Har ni storbildsskärm i taket?”
Hon verkade ha vallat fel för det kom inga skånska mord, menar skånska ord från luren. Därför fick jag leda henne i konversationen till nästa lediga tid. Det blev idag, måndag. Jag kunde knappt sova i natt. Det kändes som kvällarna innan min födelsedag när jag var barn. Möjligtvis kan det ha berott på att jag hade näsan i taket. (Inte i vädret). Eftersom jag bestämt mig för att betala med kontanter tog jag ut pengar igår. Tänk att det fortfarande går att ta ut kontanter. Vilken lyx. Jag blev så glad att jag spontant kramade närmaste träd. En blyg lönn som inte kramade tillbaka.

För att inte glömma bort pengarna. Det gick ju inte att få plats med dem i plånboken, så jag la dem under kudden. Solveig hörde knappt därnere, att jag sa god natt till henne. Jag jämförde med förra årets summa när samma tand gick sönder. Då snackade tandläkaren om att det inte fanns något att bygga upp tanden på. Jag hade fullt med pinaler i munnen och kunde inte komma med goda råd. Sedan drog han information om bryggor & porslinskronor och där någonstans försvann jag bort i dagdrömmar till havet och Lidéns Samlingsmuseum med alla sina porslinsföremål. För att inte förstöra stämningen drog jag en förkortad version om att jag var en fattig författare som bara tog 150 kr minus moms för en fysisk bok och önskade honom lycka till med tandpusslandet. För att han inte skulle bli arg drog jag heller inte en pedagogisk saga om att vi skulle byta månadslön en gång för att han skulle få gå i mina mockasiner. Då hade han bara sagt att jag måste kunna äta och jag hade snabbt svarat att man måste ha pengar för att kunna äta. Då kunde han svarat att man inte kan äta pengar. Sedan hade jag överbevisat honom med att berätta att jag sett Charlie Chaplin äta upp sina skor i Guldfeber. Visst hade jag läst att skorna och snörena var gjorda av lakrits, men allt behöver man inte tala om för en tandläkare i ett ordkrig. 😉 Hål-ler du inte med om det? Nu tänkte jag till med alla mina tre hjärnceller. Tandläkaren såg gammal ut. Inte INNAN jag kom in i rummet, men EFTER vår fina stund tillsammans. Han måste ha åldrats raketsnabbt. När jag satte mig tillrätta i stolen var han svarthårig. När jag äntligen var klar, var han vithårig. Kan det gå så snabbt? Eller blev han utbytt till någon annan, när jag bet till en aning dumt i ett par fingrar? Han hade kommenderat mig att bita i ett papper flera gånger. Det är inte mitt fel att jag har snabba reflexer. Förresten hade jag tröttnat på bitleken. 😦
Den vithåriga mannen var snällare. Jag fick välja vilket bokmärke som helst från lådan. Nalle Puh blev mitt val. Okej! Jag tiggde till mig Fantomen också.
Vad kul det ska bli att sova på samma höjdnivå som Solveig i natt. Hoppas hon kan sy ihop det stora hålet i min plånbok för jag kommer att tröttna på att äta nudlar och koka soppa på en spik om några månader. Jag måste fråga Solveig när hon kommer hem sent från jobbet om hon tror att min analys stämmer. Vi hade ofta hål-timme i skolan. Det måste vara därför jag samlat på mig så många hål i tänderna. 🙂
Måndagskram från Bosse Tandtroll.

Systrarna Lidén har fullt upp

Sommarlovet har börjat på Rotfruktsgatan. Därför en rejäl morot dagen till ära. 🙂 Lizette är extramatte åt Fia under en vecka. Fia kan-in-te följa med till Grekland för hon saknade både pass och visum.

BloggtreBloggfyra

Fia gillar inte det hala golvet. Ser ut som Bambi på is när hon hamnar där. Bäst att hålla sig på den mjuka filten eller i buren.

Jennifer har ett tålamod som få. Under ett pillerprojekt som pågått i flera timmar har hon gjort Cake Pops. Min favorit är fåret.
BloggettBloggtvå

Själv funderar jag på om SolBo Förlag är intresserade av en kommissionsmodell för förlag som har egen distribution. Jag får väl fråga den kloka chokladdoppade ugglan till råds. 🙂 Den vet säkert vad det är för slags rabatt som de menar. Är nästan helt säker på att det inte handlar om trädgårdsarbete. Den höga siffran framför ordet får mig att tänka på en författares lön för arbetet. Jag skulle blivit tandläkare. Betalade förra veckan elvahundrakronor för trettio minuters lidande och med en dyster framtidsprognos medskickad som slutord. Tandläkaren var inte ett dugg intresserad av varken rabatt eller ett avtal med SolBo Förlag. 😉

Tänka olika

Tänk vad olika jag och Solveig tänker. Jag tänkte på en synskadad kvinna på ICA Kvantum. Solveig tänkte på akut läckage och drog in mig i sina våta dagdrömmar.

Vi åkte iväg med första sändningen av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” i underbart solsken. En rejäl laddning av gröna paket i kassar som jag lät förlagschefen Solveig Lidén bära. Dagen till ära hade jag bara ben för första gången utomhus denna säsong. Postinlämningen är utanför mataffärens kassor. En kvinna hade ställt sin stora vagn lite dumt. När jag tråcklade mig förbi noterade jag att den äldre kvinnan var synskadad. Efter att ha tagit ett könummer stod vi och dividerade om olika storlekar på Postens vadderade påsar inför möjligheten att någon ville köpa tre böcker på samma gång. Det slutade med att vi missade vår tur och fick ta ett nytt nummer i apparaten vid kassadisken.
När vi skulle gå ut ur affären kände jag något vått på benen. Eftersom jag precis gjort en repris, passerat med ”trånghetsproblem” den synskadade kvinnan igen och sett att hon drack en dryck från en flaska gick mina tankar till att kvinnan var orsaken. Jag tog upp underbenet och strök bort det våta. Gick vidare ett par meter. Kände på nytt en våt obehaglig känsla längs med benen. Nu mycket mer vatten. Alldeles för mycket mer vatten. Oförstående tittade jag bakåt. Tanten måste vara oskyldig. I annat fall skulle hon behövt kastat vattnet tre meter.
Solveig undrade först vad jag höll på med för yviga gester. Sedan noterade hon vattenfloden som hon tyckte kom underifrån min byxa. Hon tänkte på akut urinläckage. Hon tisslade med kodade ord och jag började också tvivla på livet några mörka sekunder. Redan dags för resan utför. Jag såg den där ålderstrappan jag sett på en tavla, på en loppis. Då människan stod högst upp i en viss ålder. Sedan ramlade hon över kanten och blev alltmer kutryggig och den sista bilden på människan var ingen munter syn.
”Du har ingen vattenflaska i ryggsäcken?”
Tänk att bli så glad av att få sin plånbok, kamera och en massa papperssaker genomblöta. Det var så jag hade lust att börja sjunga på en låt när jag lät sakerna torka i baksätet på bilen. Jag hade satt på fel kork på vattenflaskan. Skönt. Det är dyrt med blöjor. Jag har fortfarande några steg nedåt på högra sidan att ta på ålderstrappan. Nästa steg i mitt personliga liv är att titta på vällingpaket och barnmatsburkar igen. Jag bet av en stor bit av en hörntand i måndags. Ingen på mottagningen hade tid att svara eller ringa upp efter mitt intalade meddelande. Måste ha berott på att alla på praktiken satt i personalrummet och läste i var sin ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. De kanske till och med fuskade med något segt och sött i små skålar nu när inga patienter kunde sladdra. 🙂
Igår svarade en kvinna. Det blev ingen tid förrän på torsdag. Hoppas att hon menade denna veckan. Jag glömde även att fråga om de tyckte boken var bra. 🙂 Är det någon läsare som vet om det går att sätta plåster på en styck nyfiken tunga? Snart kan jag inte prata rent. Sluddrar mest. Jag är en man så jag får väl tappert stå ut. Lite synd är det allt om mig. Eller?

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.

Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.

Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet. Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Alla yrken är lika mycket värda – eller?

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag vid kassan och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den fällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov. 🙂
Tack vare all tid som jag fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen.  Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att hon var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Jag inser att det har slarvats genom åren och att det på ett vis finns ett godtagbart skäl till detta ”avgiftsstraff”. Det är samma sak med besök på sjukhus och vårdcentraler. Problemet är att det är även de patienter som har giltiga skäl, som drabbas hårt.
I detta rättvisa samhälle vi lever i, har det genom åren hänt att Solveig ringt hem från sitt jobb sent på kvällen. Då jag förvånat frågat:
”Kan du ringa nu? Du har ju åtta utvecklingssamtal?”
”Två av dem kom inte.”
Tusen spänn i böter? Nä. Min trevliga fru ringer upp och det bokas en ny tid en annan dag.
När jag nyduschad och fräsch stod och väntade på en turistbuss i god tid för att gå ombord och greppa mikrofonen, hände det rätt ofta ingenting mer än att jag blev svettig om jag stod i solen. Ibland fick jag tag på en reseledare eller busschaufför i mobilen, som glatt berättade att de just då befann sig en bra bit därifrån. Inte så roligt när nästa buss rullade in samtidigt på parkeringen och jag var ensam hemma. En buss som jag noggrant hade sett till var bokad minst en timme senare. Sådant visste ju inte de femtio bussresenärerna om, som bara längtade efter att få komma ut ur bussen så fort som möjligt. Det var bara att gilla läget för mig. Idel solsken i ansiktet. Samtidigt som mitt yrkesval ifrågasattes i mitt huvud. Varför blev jag inte advokat eller doktor?

Från att stjäla pengar till att stjäla tid, är steget inte långt. Jag fick en lapp om att en doktor skulle ringa mig en vis dag. Inget om tid. Jag som brukar reta mig på när det står att någon ska ringa mig någon gång mellan 13-16. De äger mig i tre timmar. Nu skulle någon äga mig en hel dag. Jag fick inget gjort den här dagen. Vågade knappt gå ut och hämta tidningen och posten. Riskerade förstoppning. Struntade i att sätta på musik.Telefonen förblev tyst. Till slut åkte jag och hämtade Solveig vid stationen, sent på eftermiddagen. Då hade visst doktorn ringt mig. Nästa dag var Doktorn sur när hon tog sig dyrbar tid och ringde igen. Jag bad inte snällt om ursäkt för att jag fanns till. Någon måtta på torpet får det allt vara.

Vad konstigt det kommer att bli att borsta tänderna imorgon igen. Det är så lätt att få goda vanor. 🙂

Endast fyra dagar kvar till årets dom

Nu börjar det närma sig. Bara fyra dagar kvar. Jag gillar inte känslan. Vill inte ha det där dåliga samvetet som skaver. Samtidigt blir jag trött på mig själv för att jag skäms. Försöker gaska upp mig. Det är väl mina problem. Ingen annans.

Jag har sneglat på lappen som suttit på A-tavlan i köket några dagar. Kallelsen. Det privata besöket. Besiktningen av det där som jag har i munnen.

Visst minns jag att den privata mottagningen låg mysigt. Gick att ta sig in från två håll. Märk väl jag skrev inte två hål. 🙂 Antingen från kullerstensgatan mitt emot det gamla klostret, eller via en mysig bakgård där patienterna fick ställa sina fordon. Hade det varit rätt årstid kunde jag suttit utanför i den trevliga bersån med fruktträd och små vrår och vickat på tårna. Förra gången jag var där var det just sommar och varmt.

Förra besöket. Jag hade inga hål. Men det var snabblektionerna utan rast som jag minns mest. Kursen i hur man borstar tänderna rätt. Tandläkaren påstod på allvar att det fanns spår som avslöjade min burdusa teknik där jag lekt Porsche på Autobahn. Jag försvarade mig med ungdomlig vårdslöshet och menade att jag numera använde eltandborste. Ändå var han inte helt nöjd med mitt försvar. Antydde att spåren var åt det färska hållet. Eftersom det inte var någon el ansluten till tandläkarstolen erkände jag inte att jag ibland, fem-sex dagar i veckan, inte gillar det långsamma surrandet. Jag skyndar gärna på det eldrivna.
Tandläkaren gick in på känsliga frågor.
”Tandtråd?”
”Visst. Både tråd och tandstickor av plast.”
”Tandstickor puttar bara in bakterierna. Värdelösa.”
Jag orkade inte förklara mitt läge. Tandtråden är perfekt på många ställen. Men hur jag än vrider och vänder på huvudet och munnen får jag inte in någon tråd längst in. Jag är inte så stor i gapet. Det slutar bara med att jag biter mig själv. Vem sjutton ska man då begära skadestånd av? Hjälper inte att man har bildbevis. Huggbevis. Han i spegeln blånekar. 😉
”Du måste skölja med munsköljvätska. Förebygger karies. Det finns två sorter på apoteket. Välj den med 0.2 % Natriumfluorid. Den andra som de säljer är värdelös.”
Jag gjorde så. Stod och tvekade i affären och blev splittrad när en expedit försökte kränga på mig tio biprodukter. De måste få procent i dessa nya businesstider. Försökte förklara att jag inte hade bakpulverproblem och varken var lös eller hård i magen. Mitt egentliga ärende blev plötsligt väldigt privat. Jag kände mig splittrad när jag äntligen nådde rätt hylla. Var rädd att välja fel. Tänk om jag valt en flaska som påskyndar karies med siffrorna 99.8 %. Det hade inte varit roligt. 😦

Den var vidrigt stark den första. Antagligen tog jag fel. Jag fick stålsätta mig. Tänka på vad jag önskar mig i julklapp och andra förvillande saker för att fixa minuten. Fuskade alltså. Jag hörde orden:
”Det står en minut men du ska skölja två minuter. Annars gör det ingen som helst nytta.”
Jag är alltid rädd för att jag ska lura mig själv. Svälja allt. Tro att det var en aptitretare på kvällskvisten.
Flaskan tog slut. I alla fall innehållet. På något vis. Det fanns visst fler i familjen som hade dåligt samvete. Sedan hade jag en lång skön paus där jag ägnade mig åt andra aktiviteter. Mina fossingar ville också ha uppmärksamhet. Helst under vintern. Sedan är det så lätt att man odlar nya intressen. 😉

Nu har jag provat den andra. Den är tvärtom. Nästan ingen smak alls. Känns som vattenblask. Sista veckan har jag jobbat stenhårt inför mötet. Sköljt. Gurglat. Spottat blod. Fräst lite. Pysslat om tänderna efter bästa förmåga. De verkar en aning småtjuriga på mig av alla människor. 😉

Hoppas att inte besöket gör för stora hål i ekonomin. Om jag har zero hål ska jag direkt gå och fira med något riktigt smarrigt på ett fik i city. Eller så sticker jag in på apoteket och tittar efter om de fått in en tredje variant av vätskan. Mellanstark. Med den lilla finstilta texten tjusigt instoppad bakom produktnamnet. Förebygger sådär. Svälj högst varannan droppe. Skölj på egen risk. Vi garanterar inte att tänderna sitter kvar. Missfärgningar kan förekomma hos 93 av 100…

Betalt för att plåga

Jag tog med fikakorg när jag cyklade ner till stranden för att njuta av att våren äntligen kommit på besök. Genom den väldoftande skogsvägen nynnade jag passande på Lalehs låt om årstiden. En liten skön stund var allt frid och fröjd. Livet lekte i de ljumma vindarna medan jag tittade ut över bukten mot Båstad. Efter en klunk kaffe tog jag ett bett av chokladkakan med en nöt på toppen. Redan när kindtänderna möttes på halva vägen insåg jag att något var fel. Krasandet som ekade i mina öron var inte vårtrevligt. Efter ett försiktigt spottande i handen insåg jag att min stund på stranden var över. Inget ångerklister fanns ännu på marknaden för att skruva tillbaks tiden eller få tandbiten på plats igen. Varför hoppade jag inte den gamla hårda nöten? Varför kunde den inte bara ha ramlat ner i sanden? Då hade problemet begravts bland tusen sandkorn. Vilken nöt jag var som… 😦

Tungan sökte sig likt en magnet till den vassa kanten under hemfärden. Jag försökte se det positiva. Bra att det inte hände nästa vecka när vi skulle åka till Österlen.

Jag fick en akuttid några timmar senare på Folktandvården i närmaste stad. Under väntetiden hann jag få ett SMS och en påminnelse om att jag skulle till tandläkare Ivan Janocic. Snacka om service, men så dåligt minne var det svårt att ha. Min tunga hade som straff för sin nyfikenhet fått ett illrött sår som det var svårt att sätta plåster på.

Med en polisgest ombads jag att placera kroppen i patientstolen. Med en hård duns åkte jag bakåt när stolen fälldes. Jag noterade att den kraftiga överarmen var hårig. Redan nu saknade jag min namne Bosse Tonde i Falkenberg som jag hade fortsatt att åka till även sedan vi flyttade till Skåne. Hans trevliga stämma ekade i mitt minne. Där blev jag omhändertagen som en prins. Märkte Bosse att min blick stirrade galet, lättade han på borren och jag fick skölja och fick andrum för en stund. Dessutom brukade han visa på bilder och berätta spännande saker om tandtroll och hur man borstade tänder på rätt sätt.
Under den närmaste halvtimmen funderade jag på om jag inbillade mig. Att jag överreagerade. Varje gång jag kom till den slutsatsen hände något nytt som fick mig att inse att detta obehagliga verkligen hände på riktigt. I detta skräckens rum. Eller var jag med i dolda kameran?
Vi var aldrig ensamma. Hela tiden fanns en kvinnlig sköterska med i spelet. Det behövdes ingen lång psykologutbildning för att konstatera att det pågick ett isigt teamarbete i rummet. Paret hade inte tränat pardans eller bott i ett enmanstält tillsammans. Inte ens var för sig. De måste ha skolkat från alla av Folktandvårdens teambuildingsdagar genom åren. Fraserna var få och mer som utspottade order. Mannen tryckte ner salivsugaren som om han borrade efter olja. Han pressade en armbåge över mitt ena ögonbryn så att sikten försvann helt. Fortfarande fattar jag inte vad han hade ovanför mitt gap att göra. Överallt använde han sig av övervåld. Stack in ett finger och töjde vårdslöst ut min mungipa. Han grävde sig djupare och djupare in i mitt personliga DNA som den värsta tandhackers. Jag bjöds inte på en droppe vatten i denna ökenfars. Värst var de där osmidiga labbarna som jagade runt. Snacka om betald misshandel. Eller var han bara en elefant i en porslinsaffär?
Jag pendlade under den långa halvtimmen mellan att vara 11 år igen och en nyrakad rasist som kommit ut från garderoben med en eldgaffel i handen. Dagmardrömmarna flimrade till. Jag hade varit livrädd för att behöva ta en bedövningsspruta i den åldern.
”Säger du aj en gång till får du en spruta.”
Jag låg med våta barnögon och kämpade på.
”Öppna munnen slyngel. Jag har en tid att passa. Du är inte den enda patienten jag har idag. Eller ska vi köra bedövning?”
Efteråt brukade jag fira med att köpa Dajm som det nyttiga godiset stavades då.

Denna håriga man måste ha varit rörmokare i sitt hemland eller en grym cirkusapa. Knappast pizzabagare. Då hade han inte fått sålt några sönderbankade pizzor. Förgäves letade jag efter en gömd rörmokarväska. Aj, där var armbågen igen.
”Jag kan inte garantera något”, avslutade han på knagglig svenska.
Det kunde jag däremot. Aldrig att jag sätter mig frivilligt i din patientstol igen. Hellre äter jag soppa med sked resten i livet… På väg från entrén stannade jag och tittade på den käcka tavlan med fotografier på nio tandläkare. En bister man och åtta stiliga kvinnliga tandläkare med smala känsliga händer. Tuppen var avdelningschef. 😦

Nästa dag ringde jag och bokade tid hos en privat tandläkare. Fick först komma till tandhygienisten Inga-Lill. Kontrasten blev så stor att jag fick blinka bort tårarna.
”Är jag för hårdhänt Bosse?”
Jag sneglade efter vingarna på hennes rygg.  😀