Dags att radera

2007

Vi blev med digitalkamera våren 2007. Orsaken var att vi skulle börja leka på Tradera. Då tog jag mest närbilder på prylar med den nya kameran och använde den gamla trogna kameran för privatlivet. Bilder som hamnade i blå tjusiga album.

Många tusentals bilder har det blivit genom åren. Jag tänkte under hösten göra en inventering av samlingen. Orsaken är att hitta ett fungerande förvaringssystem för framtiden. De sista åren har jag svämmats över av mina egna kort. För ett tag sedan köpte jag ett nytt externt minne för sysslan. Samtidigt ska jag göra mig av med flera hundratals bilder på vägen. Det kommer att bli en nostalgisk och trevlig sysselsättning. Eller jag kommer jag att ”drunkna”? 🙂

Engelholmsspelen

Den här bilden tröttnar jag aldrig att se på. Jag kallar den för en ögonblicksbild. Fast det bara var Jennifers hopp som jag ville föreviga fick jag med annat helt gratis. Sekvenser som jag kan studera och fantisera vidare om.

Dags för TJUGOTREDJE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 28 augusti)

Ibland går det att göra tvärtom. Planera och söka sig till platser där det är rörelse och där det händer lite av varje.

Fem saker

För två dagar sedan tog jag denna bild innan vår söndagspromenad. Hade jag haft tid och väntat en stund skulle jag på samma plats med tur och tålamod fått med fler poänggivande saker. För det passerade både en husbil och en motorcykel strax efter det att jag knäppte bilden. Nu blev det på denna bild; färja, tåg, bil, cykel och taxi.

Här kommer en lista på 25 st ”fortskaffningsmedel” som ger dig en poäng var – om de finns med på samma foto som DU tagit under dessa dagar som leken är öppen.

Airboard/Hoverboard, Ambulans, Barnvagn, Bil, Båt, Brandbil (Räddningstjänst), Buss, Cykel, Firmabil, Flygplan, Färja, Helikopter, Husbil, Bil+Husvagn, Lastbil, Moped, Motorcykel, Polisbil, Postbil, Segway, Spårvagn, Sulky, Tandemcykel, Taxi, Tåg.

Regler:
Du som deltar ska ta bilden under den tid som lekuppgiften är aktiv. Inget fejkande i något program. Ingen arkivbild. Inga nätbilder. Inget kollage. Inget lånande från andra. Inga beställda fordon/personer till just den platsen. Det enda tillåtna är att trycka på skärpa i redigeringsprogrammet.

A: Du lägger in EN bild på bloggen när det gäller denna deluppgift.

B: Bild två. Du tar en selfie på dig själv där du försöker se så arg ut som möjligt. (Detta är Tant Glads briljanta idé som jag lånar av henne.)

C: Du skriver i din kommentar hos mig under detta blogginlägg vilka poäng som du vill ha, när det gäller första bilden. (Annars blir det för svårt och omständigt för mig att leta runt.) Givetvis ska vi ”alla” tydligt kunna se alternativen på bilden.
Ex. Jag vill ha fem poäng för BIL, TAXI, SPÅRVAGN, MOPED och POLISBIL.

D: Jag delar ut poäng och redovisar en ny tabell i nästa lekmoment.

Maxpoäng:
25+5+3= 33 poäng. (De tre sista är bonuspoäng för den som jag tycker ser låtsasargast ut)

Ps. Jag vet att det inte finns ex. spårvagn överallt. Detta är ett smörgåsbord med kända och mindre kända ”rätter” där du inte ska satsa på maxpoäng utan ”leka med kameran” och försöka få så många av alternativen som möjligt på samma kort. Ds.

LYCKA TILL!

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 22 uppgifter)
1. Ditte Akker, 233 p. 😦
2. Eva Rohlén,  221 p. 😦
2. Znogge, 221 p. 😦

4. Wiolettan, 210 p. 😦
5. Gunilla Wahlberg, 199 p. 😦
6. Villa Herberts, 183 p. 😦
7. Anki, 175 p. 😦
8. Ethel Hedström, 166 p. 😦
9. Primrose, 151 p. 😦
10. Comsi Comsa, 145 p. 😦

11. Mia J, 132 p.
12. Maria Bromander, 126 p. 😦
12. Lma, 126 p. 😦
14. Gun Britt Söderström, 114 p.
15. Kicki Olsson, 87 p. 😦
16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Gunnel Moberg, 53 p.
19. Sussie, 48 p.
20. Tant Glad, 46 p. 😦

21. Gun Toresson, 38 p.
22. Gerd Lindblom, 37 p.
23. Anne, 28 p.
24. Ninni, 19 p.
25. Ezter 17 p.
26. Annika Sohlin, 12 p.
27. Susan Johansson, 11 p.
28. Mickan, 10 p.
29. Susie på Stjärnarve, 9 p.
30. Minton, Katarina, 7 p.
32. Åsa H, 6 p.
33. Kerstin, 5 p.
34. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p.
39. Pia Boman, 3 p.
40. Övriga 0 poäng.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen.
http://tantglad.bloggo.nu/Arga-leken-borjar-NU/#comments
https://tittelina.blogspot.se/2016/08/bosses-bloggtavling-om-fordon.html?showComment=1472053251826#c2386248902971705033
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/08/bosses-tjugotredje-uppgift.html#comment-form
https://egopyret.blogspot.se/2016/08/bosses-lek-23.html?showComment=1472302325837#c8173785581740321090
http://dammsamlare.blogg.se/2016/august/bosses-lek-2.html
https://znogge.wordpress.com/2016/08/27/sa-att-det-rok-ur-oronen/#comment-200053
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/I-dag/#comments
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/08/28/11357225-fortskaffningsmedel/
http://gunwah.bloggo.nu/Bosse-lek/#comments
https://ankistankar.blogspot.se/2016/08/en-del-ar-pokemonjagare.html?showComment=1472451940387#c7165533886770896545
http://eva49.bloggo.nu/Lekdags-/#comments
http://akker.blogg.se/2016/august/i-rorelse.html#comment
https://villaherbert.wordpress.com/2016/08/28/ogonblick-och-ilska/comment-page-1/#comment-1056
https://lma7.wordpress.com/2016/08/28/bosse-lek-23/comment-page-1/#comment-13185

 

 

Lilla isberget

Återanvändning

Det händer att jag glömmer … 😉
När jag kom hem en sommardag berättade Lizette att hon höll på att smälta min Coca cola zero på balkongen.
”Smälta? Vadå min? Står det mitt namn på den? Möjligtvis kunde den varit Robban Brobergs.”
Lizette lät sig inte distraheras.
”Burken som du antagligen la in i frysen igår kväll”, svarade hon med en syrlig mammaröst.
Jag krävde inte att eventuella fingeravtrycken skulle kontrolleras. (Visste att jag inte brukar ha vantar på mig inomhus) Burken hade spruckit och Lizette hade kunnat lyfta ut allt i ett stycke. Hon sa att drycken smakade som vanligt. Drack den med sugrör. Extra isbitar behövde hon knappast lägga i. 🙂 Snacka om återanvändning.

Detta fick mig att tänka på när jag och min klasskompis Pelle skulle ut till nattklubben Natti Natti i Tylösand en sommarkväll. Jag beställde en taxi och min härliga kompis tog under tiden ett eget initiativ i köket. Tydligen ville han att den sista ölen skulle vara iskall. Därför la han in flaskan i frysen. För ovanlighetens fanns det en ledig taxi i närheten och vi fattiga studenter kutade ut till parkeringen. När vi flera timmar senare trötta kom tillbaka till min lägenhet möttes vi i köket av glassplitter, klibbigt golv och en vidöppen frysdörr. Det blev Pelle som fick fixa det på egen hand, för jag sa Natti Natti. 😉 efter jag gentilt plockat fram skyffel, hink och trasor till honom.
Kul minne efteråt – men vid upptäckten blev jag faktiskt lite putt och tyckte det var slarvigt. Varför kom jag just nu att tänka på ordspråket ”Man ska inte kasta glas när man själv sitter … 😉
Har du också gjort en liknande tabbe?

DSC_37300136

Ps. Denna månbild fick aldrig vara med ”sist”.

Mannen som gick upp i rök

Egentligen är det inte klokt hur många roliga och dramatiska nyår jag varit med om trots att jag bara är 26 år plus. Ibland känns det som om jag levt dubbelt så länge. 😉

Jag väljer att skriva om en gåta som jag fortfarande inte vet svaret på. I normala fall brukar jag låtsas som att jag inte bryr mig, men den gången kunde jag inte låta bli att vara ivrig som ett nyfiket barn. ”Var har du varit? Fram med sanningen.”

Tiden var mitten av åttiotalet. Platsen Halmstad. Det hade varit en vit jul och snön låg kvar under årets sista dag. Vi var fyra glada ungkarlar i olika åldrar som bestämt oss för att lämna vår stad över årets sista helg. Vi hade betalt i förväg för bussresa, överfart med färja mellan Varberg-Grenå och Nyårssupé. Det var tidig avgång. Redan klockan två skulle tre turistbussar rulla iväg. Vi bestämde träff vid Carl Milles ”Europa och tjuren” på Stora Torget. Tre av oss gick iväg och tog ut pengar i en Bankomat. Den fjärde kunde inte bestämma sig. Blixten som var hans smeknamn ändrade sedan åsikt och sa att han också behövde kontanter. Smeknamnet syftade inte på någon slags snabbhet utan på att denna sköna lirare tog det väldigt piano i alla lägen. Oftast uppskattat och roligt, men irriterande när det fanns en tid att passa. Som nu denna Nyårsafton.
”Vi sticker till bussen och tar platser. Du får snabba dig. Vi kan inte hålla kvar chauffören mer än högst en minut.”
”Det är lugnt grabbar. Vi ses på bussen.”
Inte visste vi att det var så populärt med aktiviteten rymma från Halmstad till Danmark. Vi hoppade på en buss och tog upp fyra platser på sidan med fönstren mot Stora Torget. Jag tittade ut mot Sankt Nicholaus kyrkklocka och mot gatuhörnet där Bankomaten fanns ett par hundra meter bort, med allt tätare mellanrum. När det var två minuter kvar sprang jag av bussen och gick på de andra två bussarna och granskade alla resenärer. Ingen Blixten. Jag frågade vår busschaufför om han kunde vara snäll och vänta i några sekunder på en kompis som tog ut pengar… men det kunde han inte eftersom han hade fler påstigningstider att passa, liksom färjan.
Den där rätta stämningen infann sig inte under bussturen upp genom Halland. Vi tre grabbar kände oss fulla av frågetecken. Samtidigt gaskade vi upp oss och samtyckte, att äntligen fick Blixten skylla sig själv. Vid hamnen i Varberg granskade vi alla som klev av de andra två bussarna. Till slut var det bara att acceptera läget. Det som hade börjat så kul var inte alls lika skoj längre. Det fattades en länk i kedjan. Kamratkedjan. Skämten duggade inte speciellt tätt vid det bokade bordet där vi slagit oss ner. På gränsen till begravningsstämning. Samtalsämnena hackade på samma dilemma. Vad sjutton hade hänt och vart hade han tagit vägen? Blixten var sex år äldre än två av oss så vi behövde ju inte precis ta hand om mannen.
Vårt bord var placerat precis vid gången som gick parallellt med långsidan på färjan. Genom glasdörrarna såg jag vidare genom de runda fönstren på långsidan ut mot lanternorna från andra fartyg på havet. Tidigare hade jag sett fram emot det kända fyrverkeriet som vi skulle få uppleva från ett av de övre däcken. Jag hade i hemlighet målat upp det ultimata. Tänk om jag träffade en snygg, trevlig, rolig, intelligent, skämtsam, seriös och söt danska under kvällen och vi stod där med var sitt glas champagne vid tolvslaget, njöt av bubblorna och varandras sällskap och bytte telefonnummer och ett par miljoner baciller… så dök det dystra upp igen, om inte den dumma Blixten förstört möjligheten…
Vem sjutton av Sveriges över åtta miljoner invånare, kom då gående på den röda sammetsmattan i gången med sin vanliga lufsiga gång och händerna djupt nerstuckna i fickorna.
”Läget grabbar?”
Rösten var sävlig och torr. Ett litet lurigt leende i mungipan kunde inte vår egen Mr Bogart hindra från att komma fram. Sanningen berättade han varken då eller senare.
”Vaddå! Vad snackar ni om? Jag var väl med er hela tiden på bussen. Ni höll ju plats till mig. Vad finns det att dricka?”

Liftade han? Gick det ett tåg? Betalade han en månadslön till en taxichaufför? Han fanns definitivt inte med på någon av de tre bussarna, men jag tittade förstås aldrig efter i bagageutrymmet… Jag önskar dig ett Gott Nytt År. Kram Bosse 

Tyst i bilen och inget spring i trappan tack!

Passageraren i taxin lutar sig fram och knackar chauffören försiktigt på axeln. Denne rycker till, får sladd på bilen och kör nästan in i en buss.
”Milde tid, jag rörde dig knappt”, sa passageraren.
”Jag ber om ursäkt, men detta är första dagen på nya jobbet”, sa chauffören. ”Tidigare körde jag likbil i tjugo år.”

”Jag satt fast i två timmar i en hiss under strömavbrott i går.”
”Det var väl inget. Jag stod i fyra timmar i en rulltrappa.”

Många roliga vitsar förra veckan i HV. Vi har tagit en paus efter att ha varit flitiga myror sedan tidigt i morse. Hunnit med en tur till tippen med flera gamla dörrar som förra ägaren lämnat kvar till oss på garagevinden. Dessutom tog jag farväl av fyra sköna trädgårdsstolar som varit med i mitt liv sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar. Tufft även för en man. 🙂 Trots att vi köpt nya utomhusmöbler då och då genom åren har jag lyckats rädda kvar dessa. Okej. Det ruttna bordet fick ge sig för några år sedan. Men jag har kvar de fyra färgglada sjuttiotalsdynorna. Måste bara gömma dem på ett bra ställe så de inte råkar illa ut nästa gång. 😉 Varje gång vi köpt nytt har jag envist sagt att mina gamla ändå är de sittvänligaste om man ska sitta en längre stund.
Ett viktigt problem har uppstått. Ska jag följa med tjejtrion och vädra JoJo-kortet efter lunch eller åka ut ensam till de övergivna stolarna som ligger och vantrivs i en grön container. Vad tycker du läsare? Ärligt talat. Var jag för hård mot stolarna? Skulle jag stått på mig mer? Solveig brukar ha tålamod med mina ”ekorrtendenser”. Visst var de en aning klumpiga på altanen och gnisslade störande. Men de var gamla vänner. Och gamla vänner ska man vara rädd om. Vårda. Tänk att få ett sådant allvarligt och stort bekymmer redan första julidagen. 🙂

Mitt liv som kidnappare

”Du lovar att komma klockan fem. Jag ska bjuda på en äkta spansk gryta med en massa spännande ingredienser.”
Orden kom rappt som alltid från min snabbpratande flickvän. Den här gången slapp jag höra smörsångaren Julio Iglesias i bakgrunden vid telefonsamtalet. Gissade ändå på att han skulle höras redan när jag öppnade trappuppgången trots att Mona bodde på tredje våningen. Inte konstigt att jag blivit en aning allergisk mot ”spanska flugor”.

Att komma i tid är en av mina bästa sidor. Jag är oftast på plats först vid en bestämd tid i ett sällskap. För min personliga del anser jag att man stjäl andras tid om man regelbundet kommer försent.

Denna mörka, slaskiga och blåsiga västkustkväll i november var inte att leka med. Kylan kröp innanför mina kläder när jag trotsade vädret och var på väg att köpa en bukett blommor. Precis utanför dörren till ”Grottan” stod en dam och hejdade mig.
”Ursäkta! Kan du hjälpa mig med en sak?”
Hon hade på sig en tunn kappa men såg för övrigt väldigt välvårdad ut.
”Visst. Vad vill du ha hjälp med?”
”Jag letar efter Laholmsvägen.”
”Den gatan känner jag väl till.”
Väluppfostrad som jag var hjälpte jag damen genom att vi förflyttade oss femtio meter bort på trottoaren i rusket.
”Ska du hälsa på någon i de gamla härliga husen i pastellfärger?” frågade jag intresserat.
”Vad trevlig du är unge man”, svarade damen och tog käckt tag i min arm och så började vi gå i armkrok.
”Vilket ruskigt väder.”
Vi kom fram till vägkorsningen. Det var mörkt och gatubelysningen gjorde sitt bästa för att lysa upp fredagseftermiddagen.
”Där har du Laholmsvägen. Du följer bara vägen rakt fram.” Jag pekade med min enda lediga hand.
”Vad trevlig du är”, upprepade hon glatt och log med hela ansiktet. ”Kan du följa mig en bit till? Det är så fint att gå med dig här.”
Jag blev förlägen och tittade ner i marken och såg att hennes skor var väldigt fina. Inte precis den sortens damskor man har på sig i höstrusk och slask. En liten ilning började klättra på min rygg. Det var efter ett tredje ”Vad du är trevlig” som jag bytte infallsvinkel på samtalet.
”Bor tant på Laholmsvägen?”
”Ja. Det gör jag.”
Bra början. Det här ska jag fixa med hjälp av tjugo frågor leken.
”Vilken färg är det på huset?”
”Vad trevlig du är. Tänk att vi går här armkrok. Bara du och jag. Jag är så lycklig.”
Jag frös inte längre. Det började rinna svettdroppar lite överallt innanför kläderna. Jag noterade att vi hunnit halvvägs. Hon höll ett bra tempo. Jag kunde skönja affären Tempo till höger. Jag log åt mitt lilla tankeskämt.
”Bor du i det rosa, röda eller blå huset?”
Korkad fråga. Alldeles för många alternativ.
”Mamma väntar på mig. Pappa blir nog inte glad när jag är så här sen. Pappa kan bli så arg på mig.”
Där försvann möjligheten att hon bara var lite senil för stunden och hade en orolig anhörig som väntade utanför en öppen dörr. Jag fäste blicken på mitt sällskap. Såg att hon själv var minst sjuttio år och förstod att hennes mamma och pappa antagligen tagit ner skylten för länge sedan.
Hon tryckte till extra på min arm och började berätta en osammanhängande story om pappans raseriutbrott och om hur han en gång hade dragit sönder hennes enda dockas arm. Under hela berättandet jobbade min egen hjärna med helt andra saker. Till slut landade en tanke på ett bär. Krusbär. Damen måste ha rymt från ”Krusbäret”. En taxi med vindrutetorkarna på max blinkade in mot Tempos kundparkering. Ur bilen klev en man som genast fällde upp sitt paraply. Jag drog iväg med mitt sällskap som började flåsa lite obehagligt.
”Kan du vara snäll och köra oss en bit.”
Jag teaterviskade i smyg.
”Damen måste ha rymt från Krusbäret.”
Taxichauffören var direkt med på noterna. Ställde inga onödiga frågor.
Artigt öppnade jag den främre passagerardörren och fick in min nu rätt trötta armkroksfästmö. Själv satte jag mig i baksätet och hoppades att jag tänkt rätt.

Jag ringde på dörrklockan till ålderdomshemmet (som var rätta ordet på den tiden) eftersom glasdörren var låst. Det tog några långa sega minuter innan en yngre ointresserad kvinna låste upp. Hon bekräftade att damen bodde där utan någon som helst geist. Jag fick aldrig något tack. (Men jag blev heller inte anmäld för kidnapping.) Det var precis som om en mer eller mindre gamling spelade ingen roll.
När jag genomblöt och utan blommor ringde på dörren på tredje våningen klockan sex hördes ingen musik. Bara en massa tjuriga oromantiska fraser efter en tyst minut. Min story och förklaring gick Mona inte på. Den var för orimlig ansåg hon.
”Du borde väl sett från början att hon var en rymling.”
”Jag tyckte hon var stilig. Hon sa att jag var trevlig… och vi gick armkrok.”
Jag fick varm mat. Men temperaturen i rummet var låg…  😉

Egentligen var händelsen längre men jag kortade ner den. Under sista delen av promenaden önskade jag att min mamma inte uppfostrat mig så väl.
Då skulle jag sluppit en del av alla mina strapatser genom åren..  😀