Var tvungen att leta upp henne

Min nostalgiska sida minns hur jag satt klistrad framför Anita och Televinken. Hur jag sjöng med i Gullan Bornemarks rader.

” Herr Gårman!
Herr Gåman!

På vita strecken får man.
Här men inte där tut tut!…”

Karl-Gustaf ”Kåge” Gustavson var det som tecknade skylten och många andra vägskyltar. 1972 fick Herr Gåman detta utseende. Först 2008 godkände Vägverket Fru Gårman. Tio senare dyker den första skylten upp i Ystad. Inte en dag försent. Fast frågan är om de intensivaste feministerna är nöjda. Fru Gårkvinna är kanske det mest korrekta. Klädesplagget är kanske också ute/omodernt. Vad vet en enkel man… förlåt BOSSE ska det stå med versaler. 🙂

 

Mest gillar jag de andra charmiga varianterna som jag sett lite överallt; både i Sverige och utomlands. Äldre personer med käpp, grodor, ekorrar, gås i Skanör, Pelle Svanslös i Uppsala m.m. 😀
Jag önskar dig besökare en fin marsvecka. Med eller utan snö.

Annonser

Julpyssel gav mig lätt ångest

Säg ordet julpyssel högt till mig och jag ryser och får lätt ångest. Jag syftar inte på tillverkning av julgodis, pyntning och paketinslagning. De bitarna älskar jag. Det handlar om pyssel rakt av. Sax, piprensare, färgad kartong, flirtkulor, björnklister m.m. Allt sådant tjafs som vi sysslade med de sista höstterminsdagarna på lågstadiet. Jag förstår varför det behövs ett långt jullov för att vila upp sig. Själv hade jag mycket hellre haft provräkning eller uppsatsskrivning dessa sega timmar.
Cecilia i klassen slapp. Hon hade tillåtelse att gå hem. Det var inte så långt hem för henne. Hon bodde bara rakt över skolgården. Jag var också sugen på att gå med i något som hette Jehovas Vittnen. Där var Cecilias föräldrar med. I den klubben höll man inte på med något så trist som julpyssel minsann. Jag frågade mamma på hemmaplan om vi inte kunde gå med i föreningen. Hon berättade att jag i så fall skulle missa paketen och hela julen. Då kontrade jag med att vi kunde gå ur någon vecka innan jul.
Nu är jag äldre och klokare. Tänk om det var såhär. Jag satt i klassrummet och vantrivdes inombords. Cecilia kom hem till en tom lägenhet, gick och la sig och grät i kudden. Låg ensam och övergiven. Saknade sina klasskompisar. Skulle gett allt för att få sätta en flirtkula på en piprensare. Till slut fick hon torka tårarna och kila iväg så hon inte kom försent till mattelektionen. Jag hade gärna bytt med henne. Då hade jag lagt ett litet julpaket på hennes kudde och skrivit på papperet att hon skulle gömma innehållet och slänga papperet.
Mitt under ett sådant här segt pysselpass i ettan drabbades jag av ett trauma. Min starka tro välte likt Babels torn. Saxen i högerhanden slutade mitt i ett klipp. Det var Gunnar som startade bomben.
”Fröken! Det finns väl ingen tomte på riktigt?”
”Nej. Det är människans eget påhitt. Varken tomtar eller troll finns på riktigt.”
Jag satt tyst och tittade på min pepparkaksgubbe. Den såg ut som en blek kopia av mallen som var betydligt större och jämnare i formen. Man sa inte emot fröken Karin i första taget. Inte ens när hon pysslade och var på sitt bästa humör. I så fall låg man risigt till. Att agan försvunnit ifrån den svenska skolan hade gått förbi henne. Att glasrutorna höll i vårt klassrum är ännu en gåta för mig. Karins lungkapacitet och röstresurser var hårdare än en välpumpad läderfotboll.
Jag förstår som vuxen att jag befann mig i en chockfas. Första stadiet. Hade Freud levt hade han gnuggat händerna. Det kunde bara inte vara sant. Saxen började leva sitt eget liv. Klippte planlöst omkring på den bruna pappkartongen. Tomten hade funnits i hela mitt sjuåriga liv. Fanns inte Fred Flinta heller? Det var kaos inombords. Tankarna fladdrade ängligt från gren till gren. Höll världen på att gå under? Okej. Helt bakom flötet var jag inte. Det hade gått ett par år sedan Televinken blev avslöjad. Olas trådar hade nystats upp. Skafferifigurerna Humle och Dumle visade sig vara två målade uppochnedvända hakor. Men det här med tomten var bara för mycket. Syret började ta slut i klassrummet.
Tro nu inte att jag mådde dåligt av anledningen att tomten försvann bara fem dagar innan julafton. Absolut inte. Den gamla kufen hade jag hatat sedan året innan. Varför ska jag berätta i ett annat kåseri om två veckor. Du kommer att förstå och känna empati för mig. Jag var heller inte rädd för att känna mig snuvad på julklapparna. Vår stora klädkammare var sedan flera veckor sönderläst i varje vrå. Det handlade om något mycket större. Något som inte gick att ta på. Som att världen inte var som jag trodde. En ovisshet och inre rädsla av att fler saker skulle uppdagas i framtiden började gnaga i min hjärna. Bodde jag hos rätt föräldrar? Inte visste jag hur barn blev till vid den tidpunkten. Jag hade såklart snappat upp att varken tomten eller pappa kunde vara inblandade. Givetvis förstod jag att det var mamma som tog hand om sådant helt självt. Jag visste att jag legat och växt i hennes mage. Kunde jag vara säker på någonting efter jultomtsbluffen? Snurrade verkligen jorden och var den verkligen helt rund?
Bara två saker upplevde jag just då som helt sanna. Fröken måste ha hällt sirap i skolklockan och julpyssel var årets värsta straff. 🙂

Men julfesterna på mellanstadiet var helkul. Det är jag i blå tröja till vänster.

Julfest är roligare