Livet kan vara stenkul

 

Mitt liv har varit stenkul de senaste tjugo timmarna. 😀 Jag hade samma känsla för tre veckor sedan. Då varade känslan i sjuttiotvå timmar. Sedan dånade det till och solen gick i moln. 😦 Nu hoppas jag på bättre tur. Jag ska berätta i ett blogginlägg senare vad det handlar om.
Ser ni att det är jag och Solveig på bilden? Vi fick stenarna när vi gifte oss. Det är Solveigs svägerska som målat dem.
Vilket härligt vårväder vi haft i några dagar. Igår var jag rädd att jag skulle missa  strandpromenaden som jag riktat in mig på. Orsaken var att en äldre man befann sig i mitt sovrum. En annan lång yngre man i vardagsrummet. Själv satt jag i köket och skrev på Månadens kåseri. Utanför köksfönsterna sprang det både män och kvinnor som emellanåt gick in i hallen och hade konversation med övriga gänget. De verkade ha problem under några förmiddagstimmar. Aldrig har jag känt mig så uttittad som när jag åt lunch och en kvinna och man stod precis utanför fönstret under hela måltiden. Jag kunde inte med att dra ner persiennerna eller flytta iväg mat och kropp. 🙂 Orsaken var att de skulle se om fibernätet funkade efter två veckors grävande runt om våra tjugo bostäder. En grunka sattes upp på väggen i sovrummet. Snart är Telia en old story.

En dag att minnas

Jag nynnade för mig själv när jag såg kyrktornet från andra sidan. När jag körde in på parkeringen vid Snöstorps kyrka befann jag mig i ett slags centrum mellan liv och död. Två gamla relationer stod på agendan. Tragikomiskt insåg jag att jag bara hade levande blommor till en. Till den minst levande.
Det gnisslade när jag lyfte upp haken och öppnade den tunga järngrinden, (från sidan 257-258).

SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen, får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka.Tryck på ”Köp boken” under min Gotlandsheader och läs vidare i instruktionerna. Erbjudandet gäller till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Slutord: Idag firar ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ett år. I onsdags klarade Jennifer uppkörningen på första försöket. Imorgon har jag och Solveig vår förlovningsdag. Med tanke på datorkraschen och allt extrajobb vi haft kring detta, denna intensiva vecka, har det varit trevligt med solglimtar som glimtat till mellan kontakten med Telia, banken och alla installationer som strulat. Tyvärr är fortfarande inte allt på plats. Vi måste ex. åka iväg till banken idag för att betala månadens fakturor om vi inte får igång vårt bank-id. Jag önskar er soliga helgdagar. Kram Bosse

Från slott till koja

En månad i England låg framför oss. Fyra hela veckor utan föräldrar. Okej då. Utan våra biologiska föräldrar.

Gruppen stod på en skolgård i kuststaden Brighton och höll upp plakat med namn på. Jag och Hansa hade snickrat ihop vårt med vissa besvär eftersom vi hade tummen mitt i näven när det gällde träslöjd.
Efter att först ha tillbringat några intensiva dagar i London, hade gruppen blivit väl sammansvetsad. Nu stod vi tillsammans och väntade spänt på våra värdfamiljer. Den ena flotta bilen efter den andra anlände. Finklädda kvinnor och män tog kontakt med namn de läste på skyltarna. Min hjärna jobbade på med sitt. Fantiserade och hoppades att det inte var just hon eller han. De verkade för stränga. För gamla. För omaka. Dessa inre åsikter var lätta att ha när jag fortfarande trodde att det fanns ett urval. Lätt att ha en uppfattning när det rörde på sig i grytan.
Solen gick i moln. En efter en försvann våra nya kompisar iväg till bilar som skulle ta dem till deras inackorderingshem. Skolgården kändes med ens som en sommarskolgård ska göra. Öde och elevtom. Nu var vi bara en trio kvar. Jag, Hansa och Birgitta som var lärare på SIS språkresor. Två femtonåriga långhåriga killar som krympte för varje minut som gick.
”Vad konstigt. Jag får gå och ringa ett samtal”, sa Birgitta och försvann.
”Jag vill hem”, sa Hansa svagt.
Själv svarade jag inte. Tänkte på en film eller boktitel. ”De två som blev över”. Jag tittade förväntansfullt upp när en bil stannade till och det hoppade ut en snygg kvinna. Hon hade på sig en åtsittande blus och en vit kort kjol som passade till hennes långa bruna ben. Kunde det vara en ung mamma? En äldre dotter med körkort? När hon greppade en tennisbag försvann mitt sista hopp. Studsade all världens väg.
En timme försent kom värdfamiljen. Två fjärdedelar av den. Mamma och en sexårig son. De kom gående från busshållplatsen, som låg långt ifrån skolan. Jag och Hansa fick själva bära våra tunga resväskor med de hårda plasthandtagen som skavde. Armarna blev långa som på schimpanser när vi med allt kortare mellanrum bytte bärhand. Benen sjönk ihop. Det var bara en banan som skiljde oss åt från schimpanserna.
Jag tror inte att vi njöt något av bussfärden. Minns inte ens hur lång den var. Till slut klev vi av bland en massa gamla hus. Frun berättade stolt att deras hus var över hundra år gammalt. Annars sades det inte så många engelska ord. När fru Wilson öppnade dörren kom nästa överraskning krypande på golvet. Inte ett spädbarn utan Mr Wilson. Min fantasi gick direkt till den knasiga Familjen Adams på TV. Nu såg det värre ut än vad det var. Det var inget dårhus. Mannen spelade fotboll och hade brutit benet. Just när vi kom hade han tydligen ingen krycka till hands.

För att få andrum gick jag en sväng in på toaletten. Där drabbades jag av ett eget handikapp. Inte så att jag glömt bort hur man gör det stora. Den biten gick bra. Problemet var att hur mycket jag än letade hittade jag ingen spolknapp. Varken på, vid sidan eller bakom stolen. Till slut gav jag upp. Täckte över bevisen med det hårda sträva toalettpapperet och hoppades att de hade en egen toalett därnere. Jag gick in till Hansa för att fråga om hjälp. Min res – och rumskompis satt lutad över byrån i vårt tilldelade rum och skrev sitt namn i det tjocka dammet. Snyftande något om att han skulle åka hem. En blind höna som leder en annan blind höna. Det blev jag som kom på det till slut. Man skulle dra i en kedja, som fanns på en apparat på väggen. En skitsak, när man väl visste om det.

I skolan på förmiddagarna jämförde vi oss med de andra kamraterna. De berättade gärna om stora hus, två bilar, swimmingpooler, TV på deras rum, hemhjälp, trädgårdsmästare och snygga barnflickor. Vi kunde bara bidra med storyn om en egen namnskylt på rummet. Byrån med våra namn skrivna i dammet fanns kvar under hela vår vistelse.
Badkaret vågade vi oss inte på. Botten såg äcklig ut. Missfärgad och full med hår av olika färger och storlek. Tanken på var de växt fick oss att rysa av obehag. Inte heller visste vi hur man skulle sätta på duschen. Vi hade som tur var duschat noga innan vi åkte hemifrån vårt eget. En månad går fort. Skojade bara. Så illa var det inte på hygienfronten. Vi spelade tennis varje regnfri dag. I anslutning till omklädningsrummen fanns duschar som vi förstod oss på. Annars kunde vi kutat in direkt efter att någon annan lämnat en rinnande dusch. 🙂 Här kände vi oss hemma och kunde spelreglerna som ett rinnande vatten.

När jag kom hem till vårt radhus i Halmstad några dagar innan skolstarten kändes det som om jag gjort en omvänd resa. Denna gång var det från koja till slott. De första dagarna njöt jag av allt som jag tidigare i livet alltid tagit som givet. Mammas goda mat. Duscha och bada i badkaret. Spola på ett normalt sätt. Jag hade kommit hem.
Min halländska hade försvunnit helt under denna månad. Aha! Ni som läsare trodde kanske att jag pratade flytande engelska. Fel, fel. De första dagarna i nian var mina närmaste kompisar galna på mig. Ingen av dem trodde mig när jag sa att jag inte kunde hjälpa det. Det var sant. Papegojan inom mig hade gått över till 08-språket. Stockholmska med en massa söderslang inbakat i meningarna. På tal om engelskan. Mitt triumfkort när mamma tvekade en aning om jag skulle få åka eller ej på en språkresa till sommaren. Jag låg på gränsen mellan en trea och en fyra i skolbetyg.
”Tänk mamma. Efter en månad i England där ingen pratar svenska kommer jag inte att ha en trea när jag går ut nian.”
Det avgjorde till min fördel. Dessutom fick jag rätt. Jag fick ingen trea fler gånger i engelska. Däremot fick jag en tvåa när jag gick ut nian.  🙂

Nu när jag ändå gläntade till språkreserummet kunde jag inte låta bli att skriva ett kåseri till. Men imorgon blir det säkert något annat. Största problemet just nu är att Telia har stora problem på många olika områden. Inte bra. Vi behöver ”kolla” vilka som köpt min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” varje dag. Ni som betalt in pengar och skickat mejl om namn och adress idag får ha överseende med att det dröjer innan SolBo Förlag kan skicka iväg era böcker. Förhoppningsvis har de löst detta tills imorgon.

Vem vill bli miljonär?

”Pappa! Varför är du inte med på TV? Du kan ju allt.”
Lizette 6 år är ännu ovetande om vår lilla familjehemlighet. Hon tror fortfarande att hennes pappa är bäst i världen. Låt det dröja många år innan hon upptäcker den otäcka sanningen.

Så lätt det är i soffan framför Postkodmiljonären. Ofta brukar de första tre frågorna vara busenkla. Retar mig på de tävlande som slösar bort livlinorna hur som helst. Hur kan de vara så korkade att de ställer upp när de inte kan de lättaste frågorna? Välja 50-50 på en Kalle Anka fråga. Först grusar de manegen. Berättar självsäkert att det inte kan vara a eller d. Det måste vara b eller c. Jag frågar publiken avslutar de med. Är det så konstigt att publiken trycker på knapparna b och c? Att de båda staplarna visar 51 % resp. 49 %? Ibland behöver man inte vara Einstein.

Annars älskar jag dessa nervkittlande frågeprogram. Jag sitter och fantiserar om att jag är en av de tio som ska rangordna fyra alternativ så fort som möjligt. Stör mig på att de yngre har en fördel när det är för enkelt i uttagningen. De vinner på snabbhet. Ett problem som har blivit bättre med Rickard Sjöberg jämfört med Bengt Magnusson är livlinan ”Ring en vän”. De flesta har numera tvättat öronen och är anträffbara vid rätt tidpunkt. Inte så kul för den tävlande att lyssna på en upptagetton eller se hur klockan tickar ner. Fem-Fyra-Tre…
”Vad sa du det var för alternativ? Kan du läsa dem en gång till Greta? Jag hör så dåligt.”
Klick så var de borta och slapp ta ansvar.

Hur het är stolen egentligen? Jag tycker mest de är svettiga i pannan. Speciellt när Rickard medvetet ställer till det.
”Är du säker på att du ska välja att mjölk kallas för den vita drycken?”
Där har den tävlande suttit självsäker fem sekunder tidigare. Humoristiskt valt bort te, öl och rött vin. Nu kommer den där stirriga blicken. Det skruvas i stolen. Vattenglaset trollas fram med en skakande hand. Nervvraket skulle behövt både ett sugrör och en haklapp.
”Jag måste ringa en vän. Jag ringer Britta.”
”Vem är Britta? Är det en bartender?”
”Nej, det är min mamma. Hon jobbar på Arla.”

Mellan programmen tränar jag stenhårt på min fritid för att allt viktigt ska sitta som Karlssons Klister. Hallands vattendrag. Laga ni, äta vi. Eller var det tvärtom? Beror det inte på var man bor? Måste ta paus och gå och ringa på veckans fråga. Löjligt enkel som vanligt. Allt för att Telia ska få in mer pengar. Hur var nu frågan? Vad heter Norges huvudstad? Alternativen är: Köpenhamn, Bergen, Oslo och Borås. Jag har själv bott i Borås i två år. Fast några går säkert på det. Tokarna med ett lägre IQ än Pi-värdet 3.41 :D.  Mitt eget är högt som ett blomkålshuvud.
Jag följde hela bröllopet på TV. Den där vanliga tjejen Mette-Marit var så stilig. Jag minns hennes långa eleganta klänning när de kom ut från slottet i Köpenhamn. Alla rödblå flaggor som det viftades med i publikhavet. Rödblå? Kan det vara en kuggfråga? Mig ska de inte lura. Jag ringer min livlina Anders Hübel. Det Anders inte vet finns inte på kartan. Tur att vi inte är stressade av en klocka utan kan lugnt resonera oss fram till…