Karaktär, eller inte?

Jag känner mig en aning falsk. Både mot er läsare och mot Solveig. Hon har varit både impad och retad på min karaktär genom åren. Att inte skrapa färdigt en lott. Inte öppna det där spännande brevet.
Visst stämmer det även från tiden innan Solveig dök upp i mitt liv. Jag kunde låta ett intagningsbesked från ett Universitet ligga i flera timmar och ända upp till ett par dagar på skrivbordet, utan att öppna det. Istället ägnade jag hemliga stunder med att dagdrömma om möjligheter. Perfekt om jag höll på med någon trist syssla på jobbet, städade hemma eller cyklade när det regnade småspik. Så vitt jag visste fanns det inga ben på kuvertet. Det skulle inte gå upp i rök inom exakt fyrtioåtta timmar och det man inte vet har man inte ont av …

I tisdags la jag in ett blogginlägg som handlade om choklad och där jag skrev om Aladdin. Jag frågade läsarna vilken läsare/ätare de var. Nu ska jag berätta en sannhistoria om en kille, eller yngling som INTE hade karaktär, men var ”grabben med choklad i”.
Jag hade slitit hårt som brevbärare dagarna innan jul. Liknande en våt disktrasa släpade jag mig upp för trappan till min egen lägenhet. Jag hade inte ens haft kraft att vrida om öronen på någon som sa något glatt om julkort. Jag HATADE julkort.
På lill-julaftonskvällen hände det snabbt. Det blev till att rusa till toaletten. Matt ringde jag till mamma och berättade att jag inte kunde komma till kalaset med familjen. Det var en rejäl maginfluensa som jag hade råkat ut för. För första gången i mitt liv firade jag julafton ensam. Oftast befann jag mig på toaletten. Endast min flickvän stod i hallen en stund när vi bytte julklappar. Vilken tur att jag hade klätt granen några dagar tidigare. Jag hade lagt dit några julklappar, som jag fått från snälla personer på mitt brevbärardistrikt. Aladdin-kartongen lockade inte precis. Jag åt inget på hela julaftonen eller juldagen, drack bara. Natten mellan Juldagen och Annandagen kvicknade jag till. Eftersom jag sovit så mycket på dagarna började jag bli rastlös vid midnatt. Tennisintresserad som jag var, njöt jag av den spännande matchen som utspelade sig på andra sidan jordklotet, i landet med kängurur och pandor. En bit in i finalen började jag känna mig hungrig och sugen på något. Eftersom jag inte ville missa någon bollduell orkade jag inte ta mig till köket som kändes som om det låg i Australien. Men sträckan till granen och den röda kartongen kändes mer överkomlig. Jag tog bort plasten och högg in på min favoritbit. En bit är ingen bit. Mums! Bobo Petersson var tillbaka i matchen igen.
Det har gått några set sedan matchen och jag har glömt siffrorna som Stefan Edberg vann med, men jag minns att det inte fanns en enda bit kvar i kartongen vid fyrasnåret, när Stefan slog in matchbollen. Både han och jag kände segerglädjen. Var och en på sitt sätt. Sedan gick bollen i nät hos mig. Jag fick själv leka bollkalle och rusa till ett litet välbekant rum där jag tillbringat en stor del av julen. Tillbaks på alla fyra på brottsplatsen. 😉
Jag sökte efter ordet sympati på förmiddagen. Hos mamma fick jag höra att jag fick skylla mig själv. Min flickvän skrattade så att jag inte fick ett vettigt ord ur samtalet. Kompisar hade lika roligt åt episoden.
”Bobo! Kan du stava till ordet k-a-r-a-k-t-ä-r?”
”Visst kan jag det, c-h-o-k-l-a-d.”
Jag är grabben av choklad som fick presenten diabetes som en gåva för att träna upp det där som börjar på k. Den biten har jag klarat förträffligt.
Ett tag brukade vi spela chokladbingo. Ofta hände det att jag vann mest. När mina tre damer vann åt de samtidigt som vi spelade. Därför var deras fat tomma och deras magar fulla, medan mitt fat kunde ha ett berg av bitar som jag hade tänkt inta lite då och då när jag skulle motionera och behövde sött.
Jag nämner inga namn. Det hände att någon tyckte att jag inte skulle ha så många bitar kvar på fatet. Det snackades om att personen var rädd om min hälsa och tyckte att hon, ja det var en hon, en stor hon, gjorde mig en stor björntjänst.
”Bosse! Du vet väl att du är diabetiker och inte ska äta sött. Jag tänker bara på ditt bästa. Du tycker väl inte om den där med körsbär i?”
”Bingo! Den var min pappas favorit. Femton bitar är det på fatet. Det ska det vara nästa gång jag räknar också.”
”Eller tolv. Du kan ju ha räknat fel älskling.” 😉

Små och stora bollar

Det är något speciellt med att sova utomhus när temperaturen ligger åt det tropiska hållet. En koltrast sjöng en sista kvällsång för oss innan mörkret äntligen föll. Jag älskar att ligga och titta på stjärnor, planeter och flygplan som far omkring däruppe. Alla ljud och dofter förstärks. Först trodde jag att vi var ensamma därute i det fria. Helt fel. Alla Sveriges myggor hade sommarmöte i Ystad denna natt.

Sovett

Månen ligger just nu lågt. Det tog ett tag innan jag kunde se den en stund mellan träden. Intressant att se hur länge vår yngsta dotter är uppe på nätterna. Balkongen är precis utanför hennes sovrum. Eventuella pojkvänner skulle blivit överraskade om de hade tänkt sig nattbesök. 😉

 

 

Sov två

Efter en smaskig lunch tog vi cyklarna ner till centrum. Tar inte många minuter i de slingrande nerförsbackarna. Väldigt folktomt mitt på dagen en gassande sommardag. Gissar på det omvända nere vid havet. Innan vi återvände hemåt behövde vi var sin Kaffe Latte på det nyöppnade stället i Norra Promenaden. De nya ägarna har gjort en riktig ansiktslyftning av den gamla klassikern.

sov tre

Inne eller ute?

DSCN93150003

Lätt val. Tror ni att vi gick efter årstid eller bordsskick? 😉

DSCN93210004Sov fyra

Nu blir det svårt. Om Johanna Larsson spelar jämnt mot Serena Williams i finalen i Båstad kommer det att krocka med fotbollstjejernas kvartsfinal mot Island om en stund. I flera års tid följde jag alltid tennisen på plats en dag under tävlingarna. Enda fördelen är att jag slipper vrida på huvudet så många gånger i soffan.

Från slott till koja

En månad i England låg framför oss. Fyra hela veckor utan föräldrar. Okej då. Utan våra biologiska föräldrar.

Gruppen stod på en skolgård i kuststaden Brighton och höll upp plakat med namn på. Jag och Hansa hade snickrat ihop vårt med vissa besvär eftersom vi hade tummen mitt i näven när det gällde träslöjd.
Efter att först ha tillbringat några intensiva dagar i London, hade gruppen blivit väl sammansvetsad. Nu stod vi tillsammans och väntade spänt på våra värdfamiljer. Den ena flotta bilen efter den andra anlände. Finklädda kvinnor och män tog kontakt med namn de läste på skyltarna. Min hjärna jobbade på med sitt. Fantiserade och hoppades att det inte var just hon eller han. De verkade för stränga. För gamla. För omaka. Dessa inre åsikter var lätta att ha när jag fortfarande trodde att det fanns ett urval. Lätt att ha en uppfattning när det rörde på sig i grytan.
Solen gick i moln. En efter en försvann våra nya kompisar iväg till bilar som skulle ta dem till deras inackorderingshem. Skolgården kändes med ens som en sommarskolgård ska göra. Öde och elevtom. Nu var vi bara en trio kvar. Jag, Hansa och Birgitta som var lärare på SIS språkresor. Två femtonåriga långhåriga killar som krympte för varje minut som gick.
”Vad konstigt. Jag får gå och ringa ett samtal”, sa Birgitta och försvann.
”Jag vill hem”, sa Hansa svagt.
Själv svarade jag inte. Tänkte på en film eller boktitel. ”De två som blev över”. Jag tittade förväntansfullt upp när en bil stannade till och det hoppade ut en snygg kvinna. Hon hade på sig en åtsittande blus och en vit kort kjol som passade till hennes långa bruna ben. Kunde det vara en ung mamma? En äldre dotter med körkort? När hon greppade en tennisbag försvann mitt sista hopp. Studsade all världens väg.
En timme försent kom värdfamiljen. Två fjärdedelar av den. Mamma och en sexårig son. De kom gående från busshållplatsen, som låg långt ifrån skolan. Jag och Hansa fick själva bära våra tunga resväskor med de hårda plasthandtagen som skavde. Armarna blev långa som på schimpanser när vi med allt kortare mellanrum bytte bärhand. Benen sjönk ihop. Det var bara en banan som skiljde oss åt från schimpanserna.
Jag tror inte att vi njöt något av bussfärden. Minns inte ens hur lång den var. Till slut klev vi av bland en massa gamla hus. Frun berättade stolt att deras hus var över hundra år gammalt. Annars sades det inte så många engelska ord. När fru Wilson öppnade dörren kom nästa överraskning krypande på golvet. Inte ett spädbarn utan Mr Wilson. Min fantasi gick direkt till den knasiga Familjen Adams på TV. Nu såg det värre ut än vad det var. Det var inget dårhus. Mannen spelade fotboll och hade brutit benet. Just när vi kom hade han tydligen ingen krycka till hands.

För att få andrum gick jag en sväng in på toaletten. Där drabbades jag av ett eget handikapp. Inte så att jag glömt bort hur man gör det stora. Den biten gick bra. Problemet var att hur mycket jag än letade hittade jag ingen spolknapp. Varken på, vid sidan eller bakom stolen. Till slut gav jag upp. Täckte över bevisen med det hårda sträva toalettpapperet och hoppades att de hade en egen toalett därnere. Jag gick in till Hansa för att fråga om hjälp. Min res – och rumskompis satt lutad över byrån i vårt tilldelade rum och skrev sitt namn i det tjocka dammet. Snyftande något om att han skulle åka hem. En blind höna som leder en annan blind höna. Det blev jag som kom på det till slut. Man skulle dra i en kedja, som fanns på en apparat på väggen. En skitsak, när man väl visste om det.

I skolan på förmiddagarna jämförde vi oss med de andra kamraterna. De berättade gärna om stora hus, två bilar, swimmingpooler, TV på deras rum, hemhjälp, trädgårdsmästare och snygga barnflickor. Vi kunde bara bidra med storyn om en egen namnskylt på rummet. Byrån med våra namn skrivna i dammet fanns kvar under hela vår vistelse.
Badkaret vågade vi oss inte på. Botten såg äcklig ut. Missfärgad och full med hår av olika färger och storlek. Tanken på var de växt fick oss att rysa av obehag. Inte heller visste vi hur man skulle sätta på duschen. Vi hade som tur var duschat noga innan vi åkte hemifrån vårt eget. En månad går fort. Skojade bara. Så illa var det inte på hygienfronten. Vi spelade tennis varje regnfri dag. I anslutning till omklädningsrummen fanns duschar som vi förstod oss på. Annars kunde vi kutat in direkt efter att någon annan lämnat en rinnande dusch. 🙂 Här kände vi oss hemma och kunde spelreglerna som ett rinnande vatten.

När jag kom hem till vårt radhus i Halmstad några dagar innan skolstarten kändes det som om jag gjort en omvänd resa. Denna gång var det från koja till slott. De första dagarna njöt jag av allt som jag tidigare i livet alltid tagit som givet. Mammas goda mat. Duscha och bada i badkaret. Spola på ett normalt sätt. Jag hade kommit hem.
Min halländska hade försvunnit helt under denna månad. Aha! Ni som läsare trodde kanske att jag pratade flytande engelska. Fel, fel. De första dagarna i nian var mina närmaste kompisar galna på mig. Ingen av dem trodde mig när jag sa att jag inte kunde hjälpa det. Det var sant. Papegojan inom mig hade gått över till 08-språket. Stockholmska med en massa söderslang inbakat i meningarna. På tal om engelskan. Mitt triumfkort när mamma tvekade en aning om jag skulle få åka eller ej på en språkresa till sommaren. Jag låg på gränsen mellan en trea och en fyra i skolbetyg.
”Tänk mamma. Efter en månad i England där ingen pratar svenska kommer jag inte att ha en trea när jag går ut nian.”
Det avgjorde till min fördel. Dessutom fick jag rätt. Jag fick ingen trea fler gånger i engelska. Däremot fick jag en tvåa när jag gick ut nian.  🙂

Nu när jag ändå gläntade till språkreserummet kunde jag inte låta bli att skriva ett kåseri till. Men imorgon blir det säkert något annat. Största problemet just nu är att Telia har stora problem på många olika områden. Inte bra. Vi behöver ”kolla” vilka som köpt min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” varje dag. Ni som betalt in pengar och skickat mejl om namn och adress idag får ha överseende med att det dröjer innan SolBo Förlag kan skicka iväg era böcker. Förhoppningsvis har de löst detta tills imorgon.

25 % chans för fyra av er tills ikväll. Då är er långa väntan över.

Tänk att hela åtta av de tio alternativen fick röster. Ingen av er trodde på ”Det hade jag missat”. Inlägget där jag inte noterat på fem månader att min klasskamrat saknade två stycken tummar. Lite mer förvånande att ”Nu börjar det närma sig” inte fick någon röst. Det inlägget är det som fått näst mest visningar på detta första år. På tredje plats kommer ”300 inlägg – ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Flest av er trodde på ”En fru för mycket”. Det kommer först på sjunde plats när det gäller antalet visningar. Däremot spikade fyra av er det rätta svaret. ”Min långa väntan är över”.
Som jag skrev i tävlingsreglerna. En av dem som skrev rätt namn på inlägget vinner en Trisslott. Fyra stycken har möjlighet. 25 % chans med andra ord. Jag har lovat Lizette att hon ska få dra vinnaren eftersom Jennifer fått äran att göra det tidigare.
Det var tomt i huset när vi kom hem för en stund sedan. Tjejerna hade stuckit iväg för att spela tennis. De hade larmat. Ytterst nära att jag gick in via altandörren. Då hade det börjat tjuta rejält. Som tur var hann Solveig stoppa mig i grevens tid. 🙂
Ikväll lägger jag in namnet på den tjej som vann åttonde tävlingen. Kul att en man deltog denna gång. Hoppas att ni har fint väder. Strax ska jag fortsätta mitt jobb som trädgårdsarbetare. Fast först signera några böcker som ska ut och resa. Det jobbet gillar jag skarpt. En bok ska hälsa på i en bokhandel i Hallands äldsta stad. Kram.

Här har ni ettan och två andra snabbvägar till två av de andra alternativen. Nya läsare av min blogg är kanske intresserade.

https://bosseliden.wordpress.com/2013/05/30/min-langa-vantan-ar-over/

https://bosseliden.wordpress.com/2013/03/18/en-fru-for-mycket/

https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/16/det-hade-jag-missat/

Polis eller kriminell?

Det var en vanlig tisdag efter jobbet. Jag hade blivit klar tidigt på mitt brevbärardistrikt.
Efter en god lunch hos mamma åkte jag hem till min etta. Med en slarvig snabbparkering lämnade jag min röda Datsun för att hämta tennisprylarna. Tiden började bli knapp. Jag hade match i postmästerskapen klockan två. När jag kom in ringde telefonen. Det var min motståndare som ville ha skjuts. Mitt i samtalet plingade det ettrigt på dörren. I vanliga fall brukade jag alltid kasta ett getöga i tittglaset. Den här gången öppnade jag direkt och stod öga mot öga med två långa, mörkklädda herrar med bister uppsyn.
”Polisen. Vi behöver pratas vid”, smattrade den grövste av dem.
Mina tankar fladdrade. Hade jag kört för fort? Troligen lite. En slarvig parkering? Varför hade de inga uniformer? Var de verkligen riktiga poliser? Finns det oriktiga poliser? En kvinna hade bott i lägenheten tidigare. När hon vräktes tog hon med sig tittglaset. Efter att jag satt in ett nytt hände det flera gånger att det ringde på dörren. Ibland satte främlingen dit ett finger eller ett paraply för glaset. Jag öppnade aldrig. När sikten kom tillbaks såg jag att det var skumma okända typer. Ryktesvägen hade jag hört talas om bordellverksamhet i lägenheten.
”Jag pratar i telefon”, sa jag svävande.
”Prata på. Vi väntar i köket.”
Jag gick tillbaks till telefonsamtalet. På avstånd hörde jag hur det drogs ut lådor och öppnades i skåp. Det skramlade till i bestickslådan. Efter att ha avslutat samtalet tog jag mod till mig och vandrade på osäker mark in i mitt eget kök.
”Sätt dig”, sa en av dem.
Själva stod de upp och tog upp minst halva köksytan.
En sak hade vi gemensamt. De trodde att jag var rätt snubbe på grund av mitt nervösa sätt och jag trodde definitivt att de var två farliga kriminella typer. Bara en kvart tidigare hade jag suttit i mammas trivsamma och ombonade kök. Vad hade gått snett?
Så började förhöret. Bara rakt på rödbetan.
”Vad gjorde du mellan sex och nio igår kväll?”
”Vet inte. Inget speciellt.”
Tankarna hade frusit fast. Den enda tanken som existerade var hur jag skulle komma levande ut ur detta dilemma.
”Det är nog säkrast att du vet grabben. Tänk efter. Var befann sig din bil då?”
”Bilen? Vad den gjorde? Var det inte jag?”
”Gör dig inte lustig. Säljer du klockor?”
Mannen med de buskiga ögonbrynen bytte spår och pekade på en hög med reklamblad som låg på golvet. Överst fanns en bild på en klocka.
”Min morfar var urmakare”, svarade jag klockrent.
”Vi vet att din bil observerades på flera ställen på Gustafsfält igår kväll. Någon ljuskänslig person sågs på ett antal adresser under kvällen. Vi har haft flera inbrott där på senaste tiden. Mitt tålamod har sina gränser. Förstår du grabben?”
Hans mörka blick borrade sig in i mina ögon. Jag var nervös och stressad av allt. Tidsbrist, dåligt samvete för parkeringen, fortfarande rädd för att de inte skulle vara poliser. Så gick sanningen sakta upp för mig. De var varken skummisar eller trafikpoliser. Jag var på säker mark. De var riktiga kriminalare som befann sig i mitt kök av alla kök. Med ens lossnade proppen och mitt självförtroende började växa.
”Skulle en inbrottstjuv med en intelligenskvot över 15 åka omkring i sin egen bil, med namnet BOBO på förardörren? Gå runt och skramla i 742 stycken postlådor? Dela ut reklam i busväder? Följa trottoarer och gator upp och ner utan att snedda in i en trädgård och sätta sin kalla snoriga näsa mot ett fönster? Försiktigt trycka ner ett handtag och testa möjligheter? Den inbrottstjuven är inte född. Jag är postiljon – med rätt att dela ut reklam.”
Min långa monolog höll i köksrätten. Jag var mest nöjd med James Bond slutet. Hade kriminalarna suttit i en civil bil och bevakat min parkering i flera timmar? Vilken villaägare på mitt distrikt hade så livlig fantasi? Den frågan grubblade jag länge på.
Utan att de bett om det fortsatte jag min historia. Nu mer avskalad.
”Det hade kommit rejält med nysnö. Därför skippade jag den gula postcykeln. Tog istället och flyttade bilen strategiskt på distriktet. Det tog extra lång tid att gå, men var säkrare än cykeln. Inte visste jag att det skulle få så stor uppmärksamhet. Min morfar sålde klockor i sin affär. Jag delar ut reklam och snart ska jag spela tennis”, avslutade jag ironiskt.
”Trevligt”, sa en och försökte sig på ett leende som fastnade halvvägs.
Inte bad männen om ursäkt. Däremot visade de sin legitimation när de kommit ut ur lägenheten. Borde det inte varit tvärtom?
Jag vann tennismatchen, låtsades att varje boll var en kriminalare. Så många runda gula kriminalare har Sverige aldrig haft. 🙂

Tonårsambassadören från syd

Det sägs att ingen kommer undan. Även vi som är aviga mot reklam i all dess former. Hjärnorna blir påverkade ändå. Kan det verkligen vara så för mig med. Jag som alltid värnat om min integritet. Hann tiden till slut ikapp mig. 🙂

Många av mina minnen kretsar runt resor med tåg. Den här gången satt vi på ett tåg mellan sydkusten och London. Det ösregnade i Eastbourne. Därför tvingades vi skippa grästennisen denna julidag och bestämde oss istället för en tripp till storstaden. Vi var fyra grabbar. Två var nya kompisar som kom från Skåne. De var ett år äldre än mig. Claes var ganska tystlåten och skulle börja på Naturvetenskapliga linjen i Malmö. Ola var den pratglada. Han var bara sexton år, men jag har aldrig i hela mitt liv träffat på en person som pratat och tjatat så mycket om sin hemstad. Staden hade blivit utsedd till årets stad och grabben var lyrisk. Namnet på denna ”exotiska” stad var Ystad. Varken jag eller min kompis Kevin hade varit i staden. Efter en månads daglig hjärntvättsinformation bestämde vi oss för att ALDRIG sätta våra fötter där. Jag tror grabben gick igenom varje hus i den lilla staden.
Nu på tåget var han mer avslappnad. Började jamma på sin senaste favoritlåt. Fick med oss andra i refrängen. Även inom ämnet musik lämnade Ola inget åt slumpen. Han beskrev in i minsta detalj hur hans nya favoritlåt var uppbyggd. Det fräna var att den hade tre tempon. Vi rycktes med i stämningen i tågvagnen, när han greppade en luftgitarr och förde oss in i låtvärlden. När vi fick hjälp av två söta tjejer från Hastings blev inte livet sämre. 😉

I musikfrågan var jag inte svårövertalad. Jag gillade Paul McCartney från The Beatles. Här får ni låten. Liksom Ola älskar jag fortfarande när den byter tempo. Första gången efter 78 sekunder. I en välsorterad musikaffär i London blev singeln min. Däremot dröjde det betydligt fler sekunder innan jag satte ner en fot för första gången i Ystad. Den gången hand i hand med en tjej som jag var nyförlovad med.
Förra året blev staden min familjs hemstad. Nya möjligheter att hitta försvunna personer fick mig igår att söka efter Ola. Jag är besviken på honom. Han tycks bo i Höör. Ystads största tonårsambassadör bor inte kvar i Sveriges bästa stad, med världens bästa strand, med världens bästa handbollslag, med universums snyggaste brudar och där mellanmjölken var klart godast.

Men Ola lurade hit mig till slut och jag blev nyförälskad igen. 😀

Det hade jag missat…

Man kan inte vara bra på allt. Jag erkänner. Att kunna ge ett signalement är inte min styrka. Polisen skulle blivit mycket ARG på mig om jag hade varit det enda vittnet till ett grovt rån på nära håll. Antagligen skulle de sytt in mig. Varit övertygade om att jag varit i maskopi med rånaren som mitt på ljusa dagen stulit tantens nyuttagna pengar.
”Du måste väl för sjutton komma ihåg om mannen hade skägg, glasögon, långt eller kort hår och ett eller två ben?”
Hade jag svarat TVÅ ben lite ironiskt skulle jag legat risigt till. Det hade polisen tagit som trots mot tjänsteman. Hade jag svarat ETT ben hade det säkert varit fel det med. Vågar inte tänka på om jag hade viskat det minsta ord om eventuella bröst. 😉

Läs följande sannhistoria och inse att jag antagligen lider av ansiktsblindhet eller är det bara så att jag lever i det blå. 😉

Min första termin på högskolan led mot sitt slut. Lärarna hade snällt samlat ihop hela terminens teorikurser till fyra tentor inom loppet av fyra vardagar. Vi hade även hunnit med långpraktiken med syftet att vi direkt skulle känna av om vi trivdes med vårt linjeval. Jag hade aldrig under mina studieår haft så roligt i skolan. Vilken skillnad det var att läsa som vuxen. Fast frågan var om vi i Fritidspedagogklassen var så speciellt vuxna. Nu var det inte det jag skulle berätta om just nu. Där har jag annars en djup sjö att ösa ur om jag vill dela med mig av underbara saker. Knasiga saker. Romantiska saker. Vilda saker. Spännande saker. 😉 Som sagt…

Jag hade bestämt mig för att ge järnet. Plugga in allt, i smyg. Som tur är har jag alltid haft lätt för att lära mig saker om jag är intresserad och har beslutat mig för något. Det fanns bara en enda kille i klassen som tyckte om teori. Han blev klassens plugghäst. Själv kunde jag smyga med min taktik som oftast inte kolliderade med alla andra sköna upptåg. Vi kan kalla den här grabben för Tobias. Tobbe bodde bara ett stenkast från min lägenhet som var större än hans. Därför föredrog han mer än gärna att lämna sin lilla etta och sträcka ut sig i min stora tvåa. Tillsammans hade vi genomgång av de trettiosju böckerna (sant) och de gedigna anteckningarna från föreläsningar och lektionspass alltefter som termin ett förlöpte. Efter påsk la vi om taktiken och började göra nya gemensamma anteckningar, föra djupa diskussioner och förhöra varandra. Det hände att Tobias följde med på en och annan fest eller gick med och fikade på Regnbågen. Han var med och spelade tennis, badminton och bowling. Ibland fick jag lägga in all min charm för att få honom att slita sig från böckerna. Precis innan tentorna brukade han sitta vid sitt köksbord, i sitt lilla pyttekök, och somna över böckerna.

Nu satt vi ett par dagar innan ”tentafinalen” i slutet av maj, vid köksbordet i mitt kök. Tobias kände sig lika hemma i mitt kylskåp och i mina köksskåp vid det här laget som jag själv. Jag gissar på att vi skrev långt över hundra A4-sidor under denna termin. Jag lovar. Vi kunde ALLT som var viktigt att kunna.
”Så ont jag har i mina fingrar,” slängde jag ur mig och började gymnastisera högerhandens fem fingrar.
Jag noterade att Tobias tittade lite konstigt på mig.
”Värst är det med högertummen. Jag får så ont efter en enda skrivtimme. Vet att det beror på att jag håller pennan så hårt. Jag har alltid skrivit för hårt. Såg jättehäftigt ut på mellanstadiet när vi i klassen fick gå fram och skriva var sin rad. Min text såg tjusigast ut. Klart starkast…”
”Jag då”, avbröt Tobias.
Han höll fram sina två händer i luften och lekte barnleken att gömma sina tummar i handflatan. Han hade pokerfejs. Inte en skrattrynka syntes. Jag var impad av dåtidens Tobbe Trollkarl. Jag skrattade till. När jag är trött blir jag ofta extra tramsig.
”Kul”, slängde jag glatt ur mig.
”Driver du med mig?”
”Inte alls min vän”, sa jag och gjorde om trixet framför hans ögon utan att behöva träna.
”Look here my friend. Only eight.”
Vad var det med min pluggkompis? Hade det blivit för mycket? Nu såg han direkt sur ut.
”Bobo. I vanliga fall tycker jag att du är rolig och en schysst kompis. Nu gick du för långt.”
”Sorry”, sa jag och fällde fram mina två gömda tummar och sa lite lamt. ”Tada. Tio.”
På den tiden fanns tjugofemöringar. En blank sådan ramlade just ner och fick mig att resa mig från köksstolen och gå de få stegen fram till Tobias. Det kändes som världens längsta och tyngsta resa. Jag tog hans händer i mina och vecklade ut hans fingrar. Såg något som jag aldrig sett under hela denna termin. Min klasskamrat Tobias hade bara åtta fingrar. Ingen av mina andra klasskamrater hade sagt ett ord om det och vi umgicks stundtals tjugofyra timmar om dygnet. Visst hade jag noterat att hans teknik i tennis inte var så bländande. Ibland hamnade bollarna väldigt avigt. Men nästa gång drämde han in en hård forehand. När han åt hade jag sett att han antagligen inte skulle platsat på lite finare tillställningar, men det hade inte jag heller. Jag studerar aldrig mina kompisar så ingående. Brukar hoppa över deras DNA 😉
Det tog en bra stund den här gången för mig att övertyga Tobias om att jag inget visste. Där tummarna skulle suttit var det slätt och fint. En jämn och slät yta. Precis som det ska vara mellan fingrarna.
Den närmaste timmen la vi Freud och Jean Piaget åt sidan. Istället lotsade Tobias mig in i mörka vrår där jag aldrig varit och som han aldrig kommit över. Om Tobias fått träffa sin okända mamma hade han mördat henne, sa han, utan den minsta ironi eller humor inblandat i kommentaren.
Tobias var född i ett annat land i Europa. Bakom järnridån. Kvinnan som blev gravid ville inte ha något barn. Istället skaffade hon sig starka tabletter. Jag minns inte namnet på dessa mördande piller som visst var både kända och ökända. Hon stoppade i sig dem med målet att få död på det som hade börjat växa inom henne. Det gick inte som den gravida kvinnan önskade. Inte helt. Hon blev inte av med allt. Ut kom en bebis efter nio månader med vissa defekter. Förutom saknaden av två tummar fanns det bara med en njure vid leveransen. Tabletterna hade orsakat fler skador, skador jag inte längre minns.
Tobias pappa, med ny kvinna, tog med sig sin son till landet Sverige efter det att Tobias några år bott hos sin mormor. Men det är en annan story. I denna tisdagsfunderare ville jag berätta om avsaknaden av två tummar och att jag inte granskar mina kompisar. Istället låter jag mina kompisar berätta vad de själva vill – i sin egen takt – och ibland kan det ta lång tid…

Höstens aktiviteter

Bara fem år sedan. Samma stenar. Samma linnegubbe. Men var är de där små tjejerna nu?

Hösten är startskottet för nya och nygamla aktiviteter för döttrarna i familjen Lidén.
Jennifer fortsätter med sin friidrott. Än så länge utomhus men om några veckor flyttar klubben sina flesta träningspass in i lokaler där det inte regnar, snöar eller blåser snålt.

Jennifer har också äntligen kommit in på Kulturskolans kurs ”Sing-songwriter” dit jag anmälde henne långt innan vi flyttade till Ystad. Festligt att läraren heter Jennifer. Nu ska det under hösten snickras egna låtar på svenska. Läraren är från Kanada och tyckte att det var bäst att starta med svensk text så att hon inte hackade på engelskan för mycket i början.

Lillasyster Lizette har precis börjat fjärde terminen på sin tennis. Nu går hon i en fortsättningskurs och utvecklas förhoppningsvis ännu mer. Hoppas att det går jättefort så hon kan köpa det där Vattentornet för 29 miljoner till sina snälla föräldrar. I veckan började hon också sin konfirmationsläsning i Ystad församling som ska mynna ut i konfirmation söndagen den 4 maj i Maria Kyrka. Lizette har kvar teater som profilval även i åttan. Teatergruppen ska detta läsår ge sig på Grease. Ska bli spännande att få se resultatet nästa vår.
Jag har precis redigerat ett kåseri om filmen Grease. Lägger ut kåseriet någon fredag på bloggen. Jag minns med nostalgi att det inte gick många dagar innan jag såg OM filmen en andra gång. En viss blondin strulade till min nattsömn. Sedan hamnade hon på dörren till mitt tonårsrum i gillestugan och blev som en isbit innanför tröjan hos vissa besöksdamer. Ända tills en klasskamrat berättade en otäck historia som visade sig vara sann. 😀

Ha en trevlig måndag. Var rädda om varandra.