Färgklickar på Norra Promenaden

Det gäller att passa på när regnet tar paus.

Men det var inte läge att ta cyklarna. För nästa skur väntade runt hörnet. Så är det sommaren 2017 i Ystad. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av det som kallas livet. Inte låta det rinna bort med hjälp av gnäll.

Norra Promenaden i Ystad är en oas. Det har jag berättat om förr på bloggen. Nu var det dahliorna som lockade oss igår kväll.

Härifrån är det nära in till centrum. Det finns flera mysiga vägar att välja. Vi har snart provat de flesta. Ex. genvägar genom trånga gårdsportar.

Svårt att säga vilken variant som är finast? Vilken tycker du? Det här fotot med regndroppen på knoppen blev min personliga favorit.

Just nu lever jag i ett vakuum. Efter att ha jobbat intensivt med ett manus, först ensam, sedan med Solveig, går jag nu i väntans tider.

Nästa etapp på mitt tredje skriväventyr är en provbok från Danmark.

Då är det sista chansen att hitta fel och ändra på någonting. Tur jag har experthjälp till hands och huvudansvaret inte vilar på mina axlar. För även efter jag lusläst varje ord och tittat på alla tecken är det lätt att bli hemmablind på sin egen text. Ögat ser det hjärnan läser. Trots att jag kommer att gå igenom allt tre gånger. Med olika tekniker. Varje sida kommer att ta flera minuter. 284 sidor ska granskas med lupp. Inget ord ska läsas på vanligt sätt.

 Om det kunde bli lite varmare kunde jag bytt positioner oftare och gått ut stundtals. Sådant är viktigt för mig. Precis som när jag pluggade inför tentor på Högskolan och på Universitetet. Något som jag faktiskt älskade i smyg. 🙂

När vi firade med en Guld Tuborg efter varje inlämnad tenta var också något som jag längtade efter. Minnen, minnen. ❤
77 st kåserier finns det för närvarande i manuset ”Minnen som stannat kvar” och jag är mycket nyfiken på vilket av dem som kommer att uppskattas mest av läsarna. 😀
Ha en mysig onsdagskväll.

 

Annonser

Hämnden är ljuv eller pinsam

Ungar kan vara härliga. Både egna och andras. Enligt almanackan hade första advent passerat, men min västkuststad var ännu klädd i höstkostym. Fortfarande hade jag några fridagar innan årets julkort skulle äga mig dag och natt. Redan på andra gården på mitt brevbärardistrikt dök de upp. Tre barn i fyraårsåldern, fulla av upptäckarglädje i höstrusket.
Trion slog följe med mig. Vi bytte några fraser. Vad som sades minns jag inte längre. Antagligen frågade jag om de skrivit sina önskelistor till tomten. Det var två killar och en tjej. Som i många andra lägen var det grabbarna som stod för buset.

Första gången blev jag en aning rädd. Hoppade till helt naturligt när de dök upp bakom entrédörren och skrek ”Bu.” När jag delat ut posten i nästa trappa var jag beredd. Ändå behöll jag min teatraliska sida och låtsades bli rädd när de dök upp med sin reprisreplik ”Bu”. Denna enkla lek fick dem att må bra. Jag måste erkänna att mitt vuxna jag tröttnade efter tolv trappor och ännu mer när de följde med till nästa gård och körde med samma skrämseltaktik, varje gång som jag kom ut från en trappa. Det hjälpte föga att jag frågade om de fick lämna sin gård för sina mammor och pappor. ”Min mormor bor i nästa trappa”, upplyste flickan mig.
V-a-d  i-n-t-r-e-s-s-a-n-t  d-å, tänkte en elak röst i mitt huvud. Som man bäddar får man ligga, svarade en mer smart röst.
Denna dag hade jag inget spännande som väntade efter jobbet, mer än att jag var tvungen att vrålplugga till en tenta i psykologi. Mitt arbetstempo hade sjunkit och därför gick jag nerför trapporna istället för att studsa snabbt. Det var då jag kom på vad jag skulle göra för att få slut på buandet. Mitt knep skulle skapa en lugn och barnfri avslutning på distriktet.
För att inte synas genom glaset i entrédörren vek jag av åt sidan i sista halvtrappan, böjde mig längs räcket, stod en stund bakom ett hörn vid ett element – innan jag slängde upp dörren och vuxet skrek ”Buuuu!!!” med min stirrande blick fäst barnlågt. Så lågt att jag såg de korviga damstrumporna på tanten, men då var det redan försent att vrida tillbaka tiden. Några barn såg jag inte till när jag stammande försökte rädda det som räddas kunde. Tanten överlevde både buandet och julen. Livet gick vidare. Brevbäraren blev med blogg och önskar dig läsare en fin decembermåndag.

Var rädd om dig, vem du nu än är! 🙂

Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

200 inlägg

Detta är inlägg nummer 200 på min blogg. En ny gräns är nådd. Ett rätt häftigt tal. Just det talet förknippar jag annars med tre händelser i livet.

En kurva och en raksträcka på en friidrottsarena. Det var en speciell känsla att dra på i kurvan med spikskorna på. Helst inte mötas av motvind på rakan och helst inte ha åkt på att ha ytterbanan där man inte såg sina konkurrenter under hela kurvan. Om man inte hade snigelfart…

En annan speciell känsla var när jag nådde 200 högskole- och universitetspoäng. Jag firade inte. Annars startade vi tidigt. Vi var nämligen så lyckliga när vi hade fixat en hel poäng så vi ställde till med stor fest. Sedan blev det en ny efter två poäng…
”Vi har gått en hel vecka på högskolan. Vad vi är bra!”
Egentligen var det en bluff. Vi hade inte haft någon tenta och stod kvar på noll poäng.

För mig personligen är 200 mest magiskt i ett annat sammanhang. Jag läste på universitetet i Umeå. För första gången hade jag haft en tenta där man kunde få väl godkänt. Innan var det bara underkänt och godkänt som gällt i min studievärld. Denna fredag fick vi tillbaks våra skrivningar. Jag noterade att jag missat den högsta gränsen med en halv ynklig poäng.
Vad gjorde det två timmar senare. ÄNTLIGEN nådde jag drömgränsen i bowling. Inte 301 poäng. Inte ens maxpoängen 300 poäng. Utan just 200 ljuvliga poäng. (203 om jag ska vara exakt.)
Jag var bara en glad amatör. Men det hade blivit rätt många serier genom åren. Ibland hann vi inte med att gå i skolan. När jag läste på Bibliotekshögskolan hände det x antal gånger att de tre B:en missade trista föreläsningar och istället höll till i bowlinghallen. Bosse, Boel och Björn.
Nu i Umeå var min spelkompis en jättesnäll kille från Island som jag fått låna från hans flickvän som gick i min kurs. Hon ville att han skulle lära sig svenska och vad vore bättre än en äkta hallänning som inspirationskälla.  Undrar ni vad han hette? Är det viktigt? Han hette också Björn. Tydligen måste man ha ett namn som börjar på B för att spela bowling med mig. Baronessan! Läser du detta? Ska vi lira en serie? Nåväl. Vid några tillfällen genom åren hade jag varit nära. Nära räknas inte. Minns hemska ögonblick när sista käglan stått och gungat och sedan rätat upp sig igen. Bara för reta mig. Eller så satt någon liten rumpnisse i hålet och satte kvickt upp den när jag hade händerna halvvägs uppe för att fira med ett djungelvrål, som jag satte i halsen sekunden efteråt. 199 poäng var mitt personbästa. Ända tills denna magiska fredagseftermiddag. Efter det har jag aldrig varit i närheten. Gör inget. En gång är också en gång. 😀
Vid de gånger vi lirat bowling i familjen, jag Bolveig, Bennifer och Bizette 😉 var det mera disko än sport. En massa blinkande och skränig musik. Inte konstigt att de har så höga priser. Visserligen effektfullt och kul när det är födelsedagskalas men inte annars. Här i Ystad stängde de bowlinghallen någon månad innan vi flyttade hit. Vet inte om det har något samband. Vad tror du? 😉