En mors bekännelse

 

”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer

Fem stjärnor av fem…

Häromdagen städade jag i en låda och i den hittade jag ett ”manus” till ett av de föräldramöten jag deltog i under min tid som barnbibliotekarie. I min text hade jag hämtat inspiration från en bok av Jan Nilsson (f.d. mellanstadielärare, författare m.m.) där han berättade om varför barn ska läsa böcker: Böcker ger kunskaper och insikter om hur andra människor har det, om världen vi lever i och hjälper läsaren att förstå verkligheten omkring. (Tror att citatet är från hans bok: ”Barn, föräldrar, böcker”)

Jag har aldrig upplevt hur det är att bli slagen och aldrig behövt dölja blåmärken eller andra skador. Därför vet jag inte hur det känns. Inte heller kan jag förstå, grundat på egen erfarenhet, vad det är som gör att man väljer att stanna i en relation där man blir slagen. Det mest logiska vore väl att fly direkt efter det första slaget? Nu när jag läst ”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer känns det som att jag fått en viss insikt i hur en kvinna kan välja att stanna kvar hos en man som, trots att han säger sig älska henne, behandlar henne som en ägodel som han inte behöver vara det minsta rädd om.

”En mors bekännelse” berättas från två olika perspektiv, dels Olivias som berättar i nutid med många tillbakablickar och dels Ivys, Olivias svärmor, som berättar om tiden innan David föddes och vad som hänt under hans barn- och ungdomstid. Boken blir därför som ett pussel, där de olika bitarna sätts samman och gör att man inser, undan för undan, hur allt hör ihop.

När boken börjar har David nyss dött och Olivia saknar honom, på samma gång som hon verkligen hatar honom. Dottern Zoe är bara en liten bebis och hon är den enda anledningen till att Olivia inte kryper ner i ett hål och försvinner för gott.

Olivias man, David Wyatt Gillespie, var 37 år, satt i kommun-fullmäktige och hade en blomstrande bilfirma i en småstad i Australien. Han var 183 centimeter och hade tjockt svart hår. Under gymnasietiden var han killen som alla tjejer drömde om. När Olivia träffade honom gick de båda på universitetet och hon trodde inte att det var sant att den attraktive och charmige David kunde bli intresserad av henne. Men så blev det. Olivia utbildade sig till veterinär och ville egentligen stanna kvar ytterligare ett år för att vidareutbilda sig, men eftersom David var bra på att övertala valde hon att strunta i sitt extraår och flyttade istället ”hem” och gifte sig med David.

Trots att Ivy från början var bäst i sin årskurs, högpresterande, lärarnas favorit och hade planer att fortsätta på universitetet blir livet som hemmamamma perfekt för henne. Hon bygger upp sitt liv runt sonen och målar upp en bild av en helt underbar liten pojke som när han väl kommit till världen blev den som gjorde henne fullkomlig. Alla tecken på att David kanske inte helt är den ängel som Ivy beskriver honom som väljer hon att hitta bortförklaringar till.

I samtalen med terapeuten Natasha målar Olivia upp sin bild av David. En man som övertygar Olivia om att det helt och hållet är hennes fel att han slår henne. Hon som är så vacker och så briljant att hon driver honom till vanvett. En David som förklarar att hans kärlek till Olivia är så intensiv att den får honom att tappa kontrollen.

Den bild som Olivia målar upp för Natasha får Ivys bild att krackelera, men som läsare inser man istället att det är den berättelse om Ivy berättar som förklarar varför David är den han är.

Som barn gillade jag att lägga pussel. Som speciallärare gillar jag att göra pedagogiska kartläggningar, mycket eftersom det är ett sätt att pussla ihop en hel bild av hur en elev har det i skolan. Kanske är det en förklaring till att jag tycker så mycket om den här boken. En annan förklaring är att Kelly Rimmer är otroligt duktig på att skriva så att boken berör. Ett kriterium för att en bok ska få fem stjärnor av fem är att jag tänker på handlingen även då jag inte har boken i handen. Att bokens karaktärer blir så verkliga så att det känns som om de finns på riktigt. Så är det med ”En mors bekännelse”. Olivia, Ivy, David, Natasha m. fl. Jag har verkligen lärt känna dem och levt med dem under berättelsens gång.

I författarporträttet, på bokens bakre flik, jämförs Kelly Rimmer med Jojo Moyes och Nicholas Sparks, två av mina favoritförfattare. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar hennes sätt att skriva…

Har jag gjort dig tillräckligt intresserad nu? I så fall – bege dig till närmaste bibliotek och leta upp den här boken. ❤

M v h Solveig Lidén, gästbloggare

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Film fem av femtio

Kärlek på menyn
Kärlek på menyn/No Reservations
Genre: Romantisk komedi, 99 min, 2007
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 36/40
2). Bosse Lidén 2014: 100/120

Favoritscen/kommentar: 43 minuter in i filmen, när den nya kocken ber Kates systerdotter att vakta skålen med pasta. ”Håll den här. Spara lite till mig”. (Tjejen har matvägrat under många timmar.)

Egna ord: Alla är vi bra på olika saker. Arbetsnarkomanen Kate (spelas av söta Catherine Zeta-Jones) är på gränsen till diktator i köket på en trendig Manhattanrestaurang på 22 Bleecker Street (Jag vet. Tredje Manhattan-filmen av fem) Hon är en mästare på att få till delikata maträtter och spännande efterrätter. Hon är gift med sitt jobb. Livrädd för att släppa kontrollen. Allt i hennes huvud kretsar bara runt mat, att köpa rätt varor. Tidigt på morgonen kan hon dra iväg till hamnen och förhandla med lokala fiskare. Där lirar hon på hemmaplan. När det gäller känslor har hon sina begränsningar. Hon har inget kärleksliv. Taskig erfarenhet. Sätter därför på sig sin tuffa mask. Matar sin påtvingade terapeut mer med nya gourmeträtter än med att öppna upp sin känslobank under deras träffar.  I och med ett samtal till jobbet med ett mycket tragiskt besked, tvingas Kate in i en ny roll i livet. Här är hon tappad bakom en vagn. Helt lost på erfarenhet. När dessutom chefen anställer en ny kock (Aaron Eckhart) gungar även hennes yrkesstolthet. Han blir direkt poppis med sin humor, galna upptåg, högt i taket under arbetet och opera i bergsprängaren. Detta leder som ni förstår till laddade konflikter när Kate återvänder till sitt revir – om det nu inte vore för genren, romantisk komedi. Jag har sett Abigail Breslin i många barnroller på film. ”Kärlek på menyn” tycker jag är välkryddad med många goda egenskaper. Sevärd som alla femtio filmer jag valt ut. Slutet kunde jag inte gjort bättre själv. Denna film är egentligen en nyinspelning av den tyska filmen Bella Martha från 2001.

Dagens fråga: Vilket kärlekspar på film är dina personliga favoriter? (skådespelarnas namn)

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014.

https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014/