Film fyrtiosex av femtio

 

0010001

Once
Genre: Drama, 83 minuter, 2006.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 25/40
2). Bosse Lidén 2014: 88/120

Favoritscen: När Marketta på natten spelar sin egen låt på en Baldwinflygel.

Egna ord: Vi börjar närma oss slutet av de femtio filmerna. Därför vill jag ta med två udda filmer som sticker ut, innan jag avrundar med tre ”julfilmer”.

Once gick inte hem hos den kvinnliga delen i soffan. Jag däremot kan vara svag för en ”naken” film som gränsar till dokumentärhållet, där musiken har en dominerande roll och förenar huvudpersonerna. Det är en enkel kameraförflyttning på gränsen till darrig och amatörmässig, men ändå med en charm som passar in och gör allt desto mer verklighetstroget. Vi serveras Dublins många ansikten. Fattigt, vackert, kulturkrockar, kärleksfullt, rökigt och mörkt där musik och mat kan bygga broar mellan människor. Musiktexterna har en central plats och konkurrerar ofta ut talet. Guy (Glen Hansard) kan inte förklara varför han saknar sitt ex, när Girl (Marketa Irglova) frågar närgånget längst bak i en stadsbuss. Däremot kan han sjunga ut de dystra känslorna till ackorden från sin slitna gitarr med känsliga ord och en och annan hög svordom i fasett. Jag gillar hur relationen skapas med hjälp av ett sökande efter de osagda orden, den flydda kärleken, den förlorade kärleken, drömmarna, sprickorna i tillvaron, lögner och halvsanningar. Godheten som finns där i mörkret. Hoppet som aldrig överges. Ännu en gång är jag nöjd med slutet.
”Ett hjärta som inga pengar kan köpa” stod det i Aftonbladet.
”Helt omöjlig att stå emot” sa CG Karlsson i Svt Gomorron.
Själv trivdes jag under den 83 minuterna. Mycket beroende på att jag älskar musik och är svag för filmer som sticker ut från mängden.

Baksidestext: När en gatumusiker en dag möter en blomsterflicka på Dublins gator uppstår ljuv musik – bokstavligen. Musik är nämligen bådas stora passion och de bestämmer sig för att försöka spela in en skiva, någonting som de båda tidigare bara har drömt om. Samtidigt spirar deras känslor för varandra utan att någon vågar ta det första steget. Once är en bitterljuv hyllning till kärleken mot alla odds.

Kuriosa: All musik i filmen har huvudpersonerna gjort. Glen Hansard är frontfigur i bandet The Frames. Efter premiären har filmen hyllats som en av de bästa musikfilmerna någonsin och ledmotivet ”Falling slowly” blev belönat med en Oscar för bästa originalsång 2007.

Fotnot: Jag läste på Wikipedia att filmen är filmad med ”hemma”-videokamera, inspelningen tog 17 dagar.

Dagens fråga: Vilken är den bästa ”musikfilmen” som visats som en biofilm?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser