Film fyrtiotre av femtio

Sova med fienden

Sova med fienden/ Sleeping with the Enemy
Genre: Thriller/Drama, 99 minuter, 1991.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 25/40
2). Bosse Lidén 2014: 93/120

Favoritkommentar: ”Det var den kvällen som jag dog och någon annan räddades.”

Egna ord: En film som stack ut i vårt familjemys med våra ganska unga döttrar, därför fick de då aldrig se slutscenen. Anledningen till filmvalet var att jag köpt in några filmer som jag ville återse och som fick ingå i visningarna för att få lite bredd. En ung söt Laura Burney (Julia Roberts) insåg först efter giftermålet med drömmannen Martin, att han hade några ”dåliga sidor”. Som tittare ser vi första spåret av att allt inte är friskt i förhållandet, rätt snabbt in i filmen. Vi inser att Laura är som en ägodel. Efter tre års äktenskap finns det bara en väg för att överleva… Sådär skulle jag med några få rader skriva på baksidan av DVD-fodralet om jag fått bestämma. Jag gillar inte att läsa baksidestexter där det avslöjas nästan allt. Läs här nedanför så instämmer du kanske. Om du inte har sett denna relativt gamla ”klassiker” inom thrillergenren och ämnar se den, så hoppa över baksidestexten här nedanför. Jag har alltid uppskattat en gastkramande psykologisk thriller. Däremot tröttnade jag snabbt på onödigt blod och fotokonst i att visa allt i denna typ av filmer. ”Sova med fienden” har många steg som tilltalar mig. Jag har sett den flera gånger. Varje gång försöker jag tänka mig och se var jag skulle kunna göra den ännu mer spännande. Det har blivit ganska många ställen där jag funnit möjligheter. Rollen som regissör hade lockat mig om det funnits ett bra manus. 🙂 I den här filmen finns intressanta sekvenser som kunde ökat på det psykiska spänningsmomentet. Slutet skulle jag gjort om helt, delvis när det gäller våldet. Det känns som en repris som något jag sett alltför många gånger. Varje gång i resten av mitt liv som jag får höra Berlioz Symphonie Fantastique kommer jag att få gåshud och omedelbart vilja stänga av stycket.

Baksidestext: Till en början verkade det som om Martin Burney var Lauras dröm. Han var stilig, framgångsrik och förföriskt snygg. Inte förrän de gift sig upptäcker Laura att Martin är en kvinnas absoluta mardröm – tvångsmässig, kontrollerande och livsfarligt våldsam. Efter att ha levt i skräck och fara i tre år beslutar sig Laura för att rymma. Eftersom hon vet att inget annat än hennes egen död kan stoppa Martin, låtsas hon drunkna i en båtolycka och återuppstår under ett nytt namn i en annan stad i mellanvästern. Trots att hon skaffat sig en ny identitet och ett nytt utseende, lever Laura i en ständig skräck vid minnet av Martins brutalitet – ett minne som blir högst levande när Martin förstår att Laura fortfarande lever. Driven av sin besatthet kommer Martin inte att låta någonting stå i vägen i jakten på att få hämnas sin svekfulla hustru.

Kuriosa: En av mina gamla drömmar är att få åka till Cape Cod. Hyra ett hus vid havet och skriva mitt livs roman under ett år.

Dagens fråga: Minns du någon film som du gillat, men gärna velat leka regissör i?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

Film trettiotvå av femtio

I sista minuten

I sista minuten
Genre: Thriller 136 minuter, 1959.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 28/40
2). Bosse Lidén 2014: 107/120

Favoritkommentarer: ”Konstigt… planet besprutar växter där det inte finns några växter.”
Favoritscen: Den tysta scenen vid en öde karg busshållplats mitt på vischan.

Egna ord: Eftersom publiken alltmer började koncentrera sig på att hitta Alfred Hitchcock som statist i hans filmer, blev regisören tvungen att dyka upp tidigare och tidigare. I denna klassiker dröjde det inte mer än två minuter innan han hade oturen att inte få komma på en dubbeldeckare. 55 år efter sin premiär anser jag att intrigen i ”I sista minuten” fortfarande håller hela vägen. Möjligtvis kan jag störa mig på det tvära slutet som påminner om; Nu får vi packa ihop snabbt och ta en tågsemester. 😉 Det glänser om den rappa dialogen som är som en hyllning till språket. Stilsäkra ord far i luften och känns inte alls mossiga. Humorn och ironin är medryckande. Den svala Eva Kendall övertygar lika mycket som Roger Thornhills speciella bridgespelande mamma. Spänningen tar inte stryk av att humorn tillåts få ta plats. En svår våg att bemästra. Visst har vissa bilscener spelat ut sin roll, men jag hittar många regipassager där jag förstår att regissörer i årtionden har föreläst om Hitchcock, som en mästerlig förebild för kameraspråk och idérikedom när det gällt att hitta vinklar, och avundats hans sätt att låta kamerorna leka med publiken. Det är en helt annan historia att han säkert inte var lätt att jobba med och att han var en egendomlig och i många fall en elak och udda personlighet. ”För vem kan man lita på i denna bokstavssoppa? FBI? CIA? Polisen?” Jag läste att Eva Marie Saint har varit aktiv i filmbranschen så sent som i år. Nu som 90-åring. Cary Grant dog 1986. Han hann med att medverka i fyra Hitchcockfilmer och privat att vara gift fem gånger och ha en partner under en längre tid. Han är pappa till en dotter som heter Jennifer. Originalmusiken i ”I sista minuten” stod Bernhard Herrman för. Filmen är i färg.

Baksidetext: Roger Thornhill är en reklamman som råkar ut för ett minst sagt olyckligt missförstånd. På mindre än ett dygn är han plötsligt oskyldigt misstänkt för rattfylleri, bilstöld och mord. Thornhill blir jagad kors och tvärs över USA av både polis och ett gäng hänsynslösa mördare som är övertygade om att han är spion. Cary Grant spelar huvudrollen i Alfred Hitchcocks spännande, underhållande och romantiska thriller. I övriga ser vi bl.a. Eva Maria Saint och James Mason.

Kuriosa: I filmen ”En fisk som heter Wanda” heter John Cleeses rollfigur Archie Leach, vilket är Cary Grants verkliga namn. I Cary Grant-filmen ”Det ligger i blodet” nämner Grant själv namnet Archie Leach när han pratar i telefon och han säger att ingen har hört talas om Leach. Sådant tycker jag är häftigt.

Dagens fråga: Vilken Hitchcock film anser du är bäst? (Jag har haft frågan på Facebook hösten 2012).

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Månadens boktips – ”Vilseledd” av Linwood Barclay

Denna första gång går tipset till en nagelbitare. Ni som gillar psykologiska thrillers har kommit rätt, men var medvetna om att slutet innehåller fysiskt våld. Enligt Stephen King är detta den bästa thrillern han läst på fem år.

Prologen inleds med att jag-personen, journalisten David Harwood, tillsammans med sin fru Jan och deras fyraårige son Ethan, ska tillbringa en sommarlördag i en stor nöjespark några mil bort från bostaden. De åker iväg tidigt på morgonen. Väl innanför grindarna går allt snett. Ethan somnar direkt i sulkyn. Han märker därför inte att en man med skägg rullar iväg med honom när David gått för att köpa glass och Jan råkat få en sten i skon. Genast tror man som läsare att det handlar om kidnappning av ett barn (om man inte läst baksidan). Så är inte fallet. Istället är det hustrun Jan som försvinner helt spårlöst en stund senare. Polisen har svårt att acceptera att det bara är beställt EN vuxen- och en barnbiljett på nätet till nöjesparken. Inte heller har någon av övervakningskamerorna på nöjesfältet fångat Jan på bild, trots att hon enligt David gått in och ut en extra gång för att hämta saker i bilen. Som ni förstår dras snaran åt hårdare och hårdare runt Davids hals för varje ny ledtråd som pekar mot att han mördat sin hustru. Grannarna vänder honom ryggen. Media jagar honom febrilt. Det är David mot hela världen, där han desperat letar runt i Jans gamla hemliga fotspår. I en sidohandling försöker David gräva fram sanningen om påstådda mutor för att få tillstånd och bygglov för ett stort privat fängelse på orten. Eller är det ingen sidohandling? Till slut kommer det oundvikliga. Ett kvinnolik hittas i närheten av platsen som David och Jan befann sig på dagen INNAN nöjesbesöket. Det finns ett vittne som både sett paret och även pratat ensam med Jan som då sagt en del märkliga saker. Ingen utom David har därefter sett Jan i livet, eftersom Ethan inte anses pålitlig på grund av sin ringa ålder.

David och Jan har varit gifta i fem år. Ett lyckligt äktenskap enligt David. Farmor och farfar står för barnpassning när David och Jan jobbar eller när paret vill ha en stund för sig själva. David har inte fått många fragment om Jans olyckliga barndom under åren. Hennes föräldrar vet inte om att hon gift sig eller att hon blivit mamma, eftersom hon stack hemifrån redan som tonåring. På sista tiden har Jan berättat för David att hon inte mår bra psykiskt. När polisen snokar runt får de istället bilden av att Jan verkat mer uppåt de sista veckorna. Vem talar sanning? Vem kan man lita på?

Som vanligt gissar jag både rätt – men mest fel när jag sträckläser. Detta är en spännande bok som fångar sin läsare från första raden till den sista. I efterhand funderade jag på om det var sannolikt att David inte hade någon manlig vän i sin egen ålder med tanke på att han beskrevs som utåtriktad. Är det ett medvetet drag från författaren för att förstärkta Davids sårbarhet? En annan sak som jag funderar över är om inte moderskärleken är betydligt starkare än kärleken till diamanter…

Författaren bor utanför Toronto och har tidigare jobbat som journalist på Toronto Star. Boken kom på svenska 2012 på Kabusa Böcker. Göteborgsförlaget har tidigare gett ut tre böcker med samma författare.