Nu tar vi hem dig

tre

”Nu tar vi hem dig.”

Orden kom från Solveig när vi gick ifrån fikastunden igår. Vad exakt menade hon med dem? Undra om det hade något att göra med vad som hände på Maria Caféet? Vilken tur att jag hann göra en privat sak på toaletten innan en dam kom in när jag stod och tvättade händerna.Tydligen hade jag inte låst dörren. Fast jag hävdade att damen måste ha haft dyrk när jag berättade det för Solveig.
När vi skulle gå ut frågade jag om jag skulle ta brickan och sätta den på vagnen.
”Nej jag kan ta den”, svarade min fru.
Jag gick därför iväg mot utgången. Öppnade dörren, höll kvar den med ena foten samtidigt som jag njöt av Mariakyrkans fasad. Bakom mig noterade jag den svarta jackan. Innan jag släppte dörren med foten sa jag sällskapligt och gulligt:
”Är du med mig?”
Jag ville ju inte att Solveig skulle få dörren i nyllet. Jag skötte mina kort. Släppte dörren i rätt läge utan att titta bakåt.
Toalettdamen ville inte ta mig i handen, 🙂 trots att jag hade tvättat händerna noga. Däremot gjorde nästa kvinna det och fällde inledningsrepliken till detta blogginlägg. Vilken tur att jag är helt okänd i min hemstad.
”Nu tar vi hem dig innan jag ska iväg och …”

Annonser

Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂

Förtroende åt två håll

Förtroende. Det kan aldrig betonas för många gånger. Vi måste ha förtroende för våra barn. Detta måste även vara ömsesidigt. Om detta samspel klickar råder inte balans. Stora elaka mörka moln kan dyka upp i familjeidyllen som skapar oro.

Lizette är duktig i köket. Hon testar gärna nya maträtter och leker med sina apparater hon samlat på sig. I torsdags hade hon bakat en ny sorts kaka som skulle göras i många steg. I slutändan hamnade den i frysen. Längst upp. Hennes önskan var att den skulle avnjutas på fredagen när familjen skulle fira helg. På fredagen gav hon mig en hemuppgift. En livsviktig sådan. Hon berättade att jag skulle ta ut kakan klockan tolv. Den gick inte att tina i mikron.
”Glöm nu inte det pappa”, sa hon och kramade om mig innan hon på sina långa ben försvann ner i backen mot högstadiets sista skoldag för veckan.

Under förmiddagen log jag när jag skulle greppa vattenkannan. En stor rejäl lapp satt fasttejpad på vår svarta kanna. På kylskåpet och frysen fanns lappar med en personlig handstil och de söta fåren från blocket vi köpt på Gotland. När jag uppsökte toaletten kom jag heller inte undan. I sovrummet låg ytterligare en lapp strategiskt utlagd. Efter ett tag blev lapparna naturliga ingredienser i hemmiljön. Mina tankar fick ett annat liv. Jag kände mig jäktad. Mitt manus hade fångat mig igen. För vilken gång i ordningen orkade jag inte hålla reda på. Klockan skvallrade om att nu var det bråttom. Ännu ett livsviktigt lopp väntade mig. Min uppgift att heja på skidåkarna manade på. Det fick bli något snabbt i mikron och en matstund i soffan. Stressad slog jag mig ner i soffan med alla matbitar, dryck, bestick, glas och en smaskig efterrätt framför mig. Jag tog tag i fjärrkontrollen och såg i grevens tid en ny lapp. Svår att undvika. Jag flög upp från soffan…
”Fantastiskt pappa. Du kom ihåg kakan. Det trodde jag aldrig.” 

(OBS! tryck på bilderna så det går att läsa.)

DSCN8230

DSCN8233