Treminutersmusik som gör mig glad

Blev lite intresserad när jag sett klart ”Bonde söker fru” igår och hallåan gjorde reklam för ett program på sjuan där en engelsk tv-duo gästar YSTAD. Det handlar om Trinny och Susannah som stylar om personer. Själv var jag bara intresserad av en sak. Skulle jag känna igen några ansikten och var hade de filmat i min stad? Hade jag hållit mig undan? 🙂
Läser i tidningen efter programmet att det mesta är en bluff. Visst var de i min vackra stad som bjöd på regn, men endast en av kvinnorna bor i Ystad. Alla de andra med ”fel” stil som de råkar träffa på, är i själva verket castade. Som sagt, alla utom en, kommer från helt andra delar av Sverige. Sådana naturliga program passar mig utmärkt. 😦

Nu ska jag låta er lyssna på en låt som gör mig glad. Musik som piggar upp en lättroad person som jag, en kulen höstkväll. Skulle Trinny och Susannah svimmat om de fått träffa den gulliga kvartetten? Jag har två undringar som jag vill att ni hjälper mig med.

ETT: Är det Tomas Ledin till vänster?
Eller:
TVÅ: Lånade Tomas Ledin kläderna fyra år senare till låten ”Just nu”?

Den brittiska gruppen Brotherhood of Man bildades 1969. De fick en världshit året efter med låten ”United we stand”. 1976 vann de Eurovision Song Contest med denna trallvänliga låt Save you kisses for me”, som blev en stor hit i Europa och USA den sommaren. Visst har både låten och gruppen charm. Varför krångla till det. 😀

Två passande höstlåtar

Musik är för mig mycket. Sällskap. Minnen. Glädje. Tröst. Njutning. Avkoppling. Uppladdning. Nostalgikick. Hoppingivande. Vemod. Lek. Gemenskap med andra. Vald ensamhet. Svett under träning. Balsam för min själ. Örongodis. Trivsel. Rysningar av välbehag. Listan kunde gjorts oändligt mycket längre. 😀

Min musiksmak har växlat mellan åldrar, känslor, stjärnstatus, impulser, kamrater, tidsepokrar m.m. Artister och grupper har kommit och gått som höstar om åren. En del har stannat kvar längre hos mig. Övervintrat. Några har följt med mig i flera decennium på olika boplatser som trogna hundar. Det är ljuvligt med grupper och artister som aldrig känns fel att lyssna på. Det är varje gång som att återse en kär gammal vän. De påverkas inte av trender omkring dem. Jag har favoritskivor som jag aldrig tröttnar på.  Ändå är det lika spännande att träffa på nya bekantskaper. En danska blev till och med min Facebookvän förra veckan.

Ofta kan jag koppla ihop en låt med en viss tidsepok, med personer och situationer i mitt dåvarande liv. Ibland kan jag även minnas platser, dofter, sinnestämningar, väder och mycket annat. Vid andra tillfällen får jag rysningar av välbehag när jag hör låtar som har ”det”. Det kan räcka med de första två takterna sedan är jag infångad i det silkeslena spindelnätet. 😉

Denna torsdag ska jag på musikbordet servera två passande hösträtter.
Marie Fredriksson från Östra Ljungby i nordvästra Skåne har haft en speciell plats i mitt musikhjärta ända sedan jag en kväll bakom mitt gymnasium var på en Strul-konsert. Jag har fortfarande kvar den gula ”knappen” som minne från konserten som gick åt hård rock med punkstuk. När mina polare gick igång på öslåtar, där långhåriga Marie mer skrek än sjöng för att överrösta Martin, Stefans trummor och Lelles bas, anade jag i en inklämd ballad, tyst för mig själv, att hon kommer att bli något stort. Där fanns en spröd sårbarhet i rösten som tilltalade mig djupt.

Missa inte att njuta av de fina naturbilderna på Tomas stillsamma video. Härliga höstfärger på träden, nyplockad svamp och en bild på en bänk som jag alltid är svag för. Se gärna videon i Helskärm.

Ibland strular ljud och bild på Maries video. Likadant på Tuben. Men om man provar ett par gånger brukar hösten ”rinna” igång. (Tips: Du ska INTE trycka igång videon på bilden utan nedanför bilden). Vyerna känns mycket bekanta av naturliga skäl.