Veckans tre böcker

 

Etthundra milFruktans tidKathago

Vår beställningslista på bibblan är lång. Vissa titlar är det rejäl kö på. Det är alltid lika kul när Solveig kommer hem med ”presenter” från Tomelilla Bibliotek. Vilken hade du börjat med? Om en stund ska jag byta ”Bosse Lidén läser just nu” bild. Då kan ni se mitt val. 😉

Karthago trevar djupt ned i psyket hos en man som hemsöks av fasansfulla krigsminne, medan historien om en flicka rullas upp, en flicka vars väg bort från familjen inleddes långt innan hon försvann från dem.
En historia om våld, kärlek och förlåtelse. Ett mörkt och fängslande familjedrama.

Ett hundra mil är en roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle, en skildring av en familj som försöker behålla hoppet – och en annorlunda kärlekshistoria.

Fruktans tid är den avslutande delen i Set Mattssons kritikerrosade trilogi om Douglas Palm och Malmö på 1940-talet. Jag är ganska säker på att Set Mattson kommer att ge ut en ny bok på ett större bokförlag den närmaste tiden. Här behöver de stora elefanterna inte jobba för att hitta ett guldkorn efter Ondskans pris (2012) och Svekets offer (2013). Jag noterade att Sets mellanson heter Douglas.

Gerhardsen

Carin Gerhardsen lurade mig rejält när det gällde att gissa mördare i hennes sista bok Tjockare än vatten. Nu ska jag byta den scannade bilden som jag missade att redigera färdigt, mot den bok som Bosse Lidén läser just nu, enligt höger mall på min blogg …
Hoppas ni hade sol och fick sköna vårkänslor igår. ❤

Den blå resan som slutade spöklikt vitt

I lördags åkte vi iväg efter lunch för att leta efter blå saker. Första stopp blev Stora Herrestads kyrka.
Blå ett  Jag kunde inte låta bli att ta några steg in genom grindöppningen vid det vi tror var prästgården. Vilket underbart blått hav av scillor. Tänk att ha denna utsikten från sin bostad varje vår. Blir man hemmablind? Jag hade inte blivit det. I många år har jag varit en mästare på att njuta av små saker i det stora. I yngre år kunde det hända att jag sprang för fort i vissa kurvor.

Blå två

Andra stoppet var Benestads backar. Undra vad det sista ordet kommer ifrån? 😉 ”Solveig! Vänta på mig! Är det okej om jag rullar ner? Hur bromsar man?”
Det var riktigt tufft att gå tillbaka upp igen. Tur att det varma kaffet och fikat hägrade. Som liten grabb hade jag älskat att springa i dessa branta backar. Det syns inte på bilderna hur kuperat det var. Mer än Brösarps backar kändes det som just då.

Blå treBlå fyra

Vi hade läst om att det skulle finnas blåsippor. Nu började vi ana något blått som fick Solveigs barndomskänslor att vakna till liv. Vid den här tiden på året tänker hon nostalgiskt på hagarna med alla sina blåsippor ”hemma” i Berg i Västergötland. För Solveig är blåsippor lika med vår.

Bild fem Bild sex

Bild sjuBild åtta

Vilken tur vi hade. Enda bänken med den härliga utsikten var ledig.
”Måste jag ta en blå kaka bara för att allt ska gå i blått i detta blogginlägg? Dammsugaren ser godare ut.” 🙂

Bildåttaoch enhalv Varför smakar nästan alltid det man äter och dricker mycket godare utomhus? Vi bestämde oss för att göra ett återbesök i maj när skogsdungarna är gröna. Utsikten från bänken kommer då att vara som från det bästa vykortet. Kakorna som jag skojade om fanns på Tomelilla bibliotek som var nästa destination. Detta var första gången som jag såg min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på ett bibliotek. Boken finns tråkigt nog inte på Ystads bibliotek. Tror ni att jag blev stolt? Nä. Det kändes inget alls. Istället kom tanken. Om den finns inne betyder det att ingen vill låna den. 😦

Nästa stopp var en trädgårdshandel vid namn Ullstorp som vi aldrig besökt tidigare. Det var när vi kom ut med inhandlade växter, blommor och en söt fågel på en pinne, som jag blev skrämd av denna blåa sak. Tänk så lättskrämd jag är. 😉
Bild nio

Föresten blev jag botad snabbt. De tre dagsspökena såg mest söta ut.
Bild tio

Extra: När jag gick för mig själv en stund inne i trädgårdshandeln och plåtade olika saker kom en man från ingenstans och undrade vad jag tog kort på. Jag kände mig lite dum, men lyckades få honom på gott humör när jag berättade om min lilla blogg. Han berättade att hans leverantörer inte gillade att det togs kort och idéer knycktes. Har någon av er råkat ut för att ägare ”hoppat” på er i affärer när ni plåtar? Om jag varit ute i skumma syften hade jag väl mer smugit med fotandet. Samtidigt förstod jag honom på ett sätt. Han var inte alls otrevlig.

 

Ett sensommarhjärta av keramik

Det står september på almanackan. Jag har bytt blad. Jag borde inse det. Ändå är jag inte helt säker. En kompis berättade om sin katt som börjat löpa. Både vårblommor och bär verkar ha fått fnatt. Värmen från den gula lampan är stark och intensiv. För mig får det gärna vara så här behagligt och skönt hela månaden. Med tanke på sommarens sega start lovar jag att inte gnälla för mycket. Man vill så gärna ta tillvara på det givmilda vädret. Leta upp platser man inte hunnit med att besöka ännu. Vi såg ett så sött keramikhjärta i en monter på Tomelilla bibliotek i början av sommaren. Jag kom ihåg namnet på konstnären eftersom jag kände till en annan person med exakt samma namn. Thomas Alexandersson. Nu var vi rädda för att det kunde handla om en av dessa konstnärer som passar på att slå två flugor i samma smäll. Njuter av vackra Österlen när det är som bäst, försöker tjäna pengar när det finns tjocka plånböcker i trakten för att sedan dra till Provence eller något annat trevligt vinterbo när Österlen byter skepnad.  🙂
Orten var lätt att hitta. Onslunda. En bit från Tomelilla. Jag lättade på gasen och vi skärpte spaningen efter skylten Ateljé Brännorna som skulle ligga en bit utanför Onslunda enligt en broschyr.
”Där är den”, ropade Solveig.
Vi blev lite fundersamma. En skylt men inget hus i sikte. Däremot en vilsen grusväg. Eller något som liknade grusväg. En smal historia med massor av gropar både till höger, mitten och till vänster. Helgarderat på tipsspråket. Jag körde av asfaltsvägen och studsade fram några meter. Stannade vid skylten som visade vänster. Rakt ut i det högväxta mot ett elstängsel. Inte ens en stig. En tjur blängde ilsket mot mig trots att jag var säker på att jag varken blängt på honom eller pekat tecken.
”Kan det vara möjligt att vi ska studsa fram på den smala grusvägen? Bilen kommer att gå sönder”, sa Solveig som är åt det praktiska hållet.
Vi chansade. Bilen protesterade inte högljutt när jag krypkörde. Ett möte hade varit omöjligt. Fanns inga kanter att vrida ut till. Efter en sväng bakom ett skogsparti såg jag en parkerad bil med tysk skylt.
När vi kom in i den mysiga butiken höll Thomas själv på att slå in tyskarnas inköp. Vi blev rädda för att de hade köpt halva butiken och att vi studsat dit i onödan. Jag är inte helt säker på hur många som bor i landet Tyskland. Kanske skulle var och en få en gåva från det exotiska landet i Norr med Älgarna. I ett dystert läge försökte jag vända mina tankar. När alla paketen var inslagna skulle säkert snön ha gjort att den så kallade grusvägen var mer åt det jämna hållet på tillbakavägen. Fast det berodde såklart på om en traktor plattat till. Jag skrattade till åt mitt eget skämt.
”Vad skrattar du åt? Inte här inne. Någon kan höra dig. ”
”Det var ett älgskratt”, viskade jag tillbaks.
Vi hade tur. På en hylla hittade vi hjärtan. Sedan kom nästa problem. Vitt, svart eller blått? Innan tyskarna kommit iväg hann vi byta hjärta eller snarare färg några gånger för att slutligen återgå till det svarta, som var det som vi tyckt om redan när det låg i montern i Tomelilla.

Själv gav jag bort mitt hjärta för snart tjugotvå år sedan. Då var det också strålande sol och varmt mitt på dagen fast november lurade bakom krönet. Däremot är jag inte helt säker på att bruden sa JA när prästen frågade. På videobandet hörs inget… eller väldigt, väldigt lågt något som kan uppfattas som ett kanske.  😉

Fotnot: Det fanns väldigt många fina saker i butiken. Perfekt ställe för att köpa en present till någon…  😀