Ner kommer vi alltid – förr eller senare

Ibland har jag svårt för att bestämma mig. Vilket ”tilltalar” mig mest? Är det termen en utvecklad fallskärm eller ett saftigt avgångsvederlag?  😉

Jag gissar på att det är sig likt på flera platser i Sverige. När vi bodde i Laholms kommun fanns en ”Nisse” som skrämde iväg tre personer från samma post på kort tid. De ändrade titeln och bytte hatt på tjänsten för att det utåt sett inte skulle uppfattas som stötande. Under en lång tid gick en stor kaka av kommunens pengar iväg till personer som jobbade på nya poster i andra kommuner…   😦

Här i gemytliga Ystad finns det 2 500 kommunanställda. Varje månad betalar kommunen nästan 200 000 i lön till fem personer som inte längre arbetar i kommunen, läste jag i Ystads Allehanda. En turistchef vecklade ut sin fallskärm 2002. Han har rätt att ta ut runt 400 000 kronor om året från Ystads kommun fram till pensionen om sex år. Sammanlagt 8 miljoner kronor. I förra veckan slutade bygglovschefen sitt jobb efter bara sex månader. Hon får bara 16 månadslöner med sig. Stackars kvinna. Hur ska hon klara sig på 47 000 kronor i månaden till januari 2018? Sammanlagt blir det 752 000 kronor. Kommer hon att frysa och bli hungrig när hon inte har råd att fylla kylskåpet? Borde jag inte skicka henne en filt eller sätta in en ”Ingmar Bergman” till henne då och då?
Något sunt inom min själ säger att dessa slantar skulle kunna användas på många vettigare sätt för att förbättra tillvaron för de svaga, utsatta och eftersatta grupperna i vårt gemensamma samhälle. Där skulle jag kunna göra en lång seriös lista inom olika områden. Ibland skäms jag över att vara människa i den värld som jag lever i.

I evigheten är en människas liv bara som ett tomtebloss. Jag tror det kommer att skipas en rättvisa på alla fronter, runt hörnet. På jorden råder sällan rättvisa. Det händer att jag är nyfiken på vad som kommer att hända efter sista andetaget.  ❤

Fotnot:
Eventuella kommentarer besvaras av en symbol som bevis för att jag läst. Själv ska jag ägna mig åt att skriva gratisbloggtexter och som vanligt hushålla med min energi. Fallskärmar blir jag alltid extra trött av. De borde för länge sedan skrotats av alla kommuner i vårt land, i alla dess former. För det finns även många liknande hemliga ”glidflygar- avtal”.

Annonser

Dan före dan före…

Det var mörkt när klockradion gick igång i morse. Mörkt både inomhus och utomhus. Jag tog de tretton trappstegen och startade upp med att skapa myskänsla. Tände granen, de fina stora stjärnorna i vardagsrummet, levande ljus på köksön och nummerljuset som vi nästan är ikapp på. Jag älskar att börja och sluta dagarna så.

Det är jag som är FrukostNisse i vår familj. Numera är det inte så vanligt att vi är fyra till bords en tidig helgdag. Trötta tonåringar sover vidare tills det blir ljust efter sina sena kvällar. Men idag ville tjejerna gärna med och storhandla. Och det bästa. Det bästa är att ingen av de tre vill ha mig med. Jag har liksom straffat ut mig. 😉 En sådan här dag vill de inte missa något som ska vara med på julbordet. Då gillar de inte mitt höga tempo, där jag tycker att vi följer inköpslistan och satsar på att vara först ut ur affären. Förresten. Hur ska maten få plats? Annars när vi veckohandlar brukar vi nästan få trycka in maten och man tänker ändå lika dumt varje gång. Detta måste vara mat till ett helt fotbollslag. Vi kommer att få slänga mat. Men det behöver vi nästan aldrig. Redan efter tre-fyra dagar börjar det fyllas på saker på inköpslistan. Det stora fruktfatet får luckor och de lätt övermogna frukterna från förra handlingen tittar fram fast jag är säker på att vi vuxna la dem överst när vi handlade förra gången. 🙂

Jag kommer inte helt undan. Jag har fått uppgifter på hemmaplan. Hade hoppats att det skulle vara viktiga saker som att läsa Ystad Allehanda, avsluta den spännande boken av Anna Fredriksson eller börja på den nya tegelstenen av Elizabeth George. Njet. Ingen av dessa saker nämndes. Men jag har tömt diskmaskinen och fyllt på den igen. Allt tilltugg till gårdagskvällens familjefilm tog stor plats. Vår tvättmaskin har kallat på mig flera gånger. Den är mycket snällare och har en betydligt trevligare ton än ”Bernhard” som vi hade i Skummeslövsstrand. Hans skrikande kunde göra mig galen om jag råkat somna igen. Inte hjälpte det heller att skrika tillbaks.

Vad är en högtid som snart väntar mot vad jag upplevde för två dagar sedan. Jag trodde att jag fyllt veckans kvot av framgångar när jag vann i Lippes blogg i början av veckan. Istället upptäckte jag en fantastisk sak när jag gick in på en av mina favoritbloggar. Jag hade fått ett Nobelpris av en enig jury på Åland. Inte vilket pris som helst. Är ni nyfikna så gå in och läs vilket och alla motiveringar som andra bloggare också fick. Där kan ni också få tips om bloggar som vunnit andra fina priser. Gå ner till inlägget den 20 december med rubriken Årets nobelpris!

http://fruvenus.blogspot.se/

Imorgon kommer årets sista inlägg på denna blogg. Hoppas att det inte blir ett tomtebloss utan att många läser det, exempelvis en bit då och då. Det handlar om en ny tävling. Denna gång med tre priser. Ingen stresstävling. Svar vill jag av naturliga skäl bara ha via min mejladress. Förhoppningsvis kan jag även locka några att le eller skratta. Det är alltid mitt mål när jag skriver ett Kåseri. Handlar det om Funderingar vill jag även väcka tankar och känslor av ett annat slag.

Som jag älskade denna jullåt i mitt pojkrum. Singeln kunde rulla många gånger dagarna innan julafton. Är också väldigt förtjust i sångarens röst. Kolla in strumporna på två av gruppens medlemmar.