Djungelns hårda lag

Sju av tio byter sina julklappar nästan lika snabbt som tomten lämnar deras bostad läste jag någonstans. Eller om det var när svärmor åkt hem. Strunt samma. Är inte det taskigt mot tomten? Här i Ystad har vi våra egna seder och bruk. Följer inte tomten önskelistan händer EN av TRE saker:
1. Han blir uppslängd i ett träd. 2. Han blir utestängd på balkongen och får vackert vänta på nästa ren-taxi.

DSC00641 DSC00643Klaus 1

3. Om han är extra otrevlig åker han direkt in i buren utan att passera Gå. Vänta lite. Vad märkligt. Har vi snö…? Det måste ha kommit lokalt just på den platsen i vår stad.

Jag såg under vår citypromenad att en brandman var inlåst i ett hus. Eller så var det en pyroman i frivilliga brandkåren. Har han verkligen suttit inne ända sedan 1839? Så svettig och småhungrig han måste vara när tiden runnit iväg till 2014.

DSC00645DSC00644

Så finns det personer som inte VILL gå ut. 🙂

Jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna på ett samtal jag hörde från ett öppet fönster.
”Per, nu bara måste du gå till skolan!”
”Nej, jag vill inte! Alla är dumma mot mig där!”
”Per, gå nu! Du är i alla fall rektor!”

Undra vad de samtalar om där uppe på taket. Takåsskvaller? För ni ser väl dem? Den tredje från vänster är släkt med Akka.
DSC00647

Annonser

Tänd ett ljus

Jag la ner all min charm, men misslyckades. Hon går inte på det där med tomten och snälla barn. Vår yngsta dotter vägrar fortfarande att sjunga låtar som läggs in på You Tube. Trist men sant. Systrarna Lidéns röster kompletterar varandra när de sjunger stämmor. Jag har hört det flera gånger hemma. Hon har sjungit inför fullsatta skolaulor, i kyrkor, på torg i talangjakter och på Hylkegårdens fik på Österlen. Jag tror att Lizette är mer envis än sin pappa…

Önskar er alla bloggläsare och lyssnare en riktigt God Jul. Hoppas ni får det trevligt och att ni får vara friska. Undra hur många av er som kommer att få uppleva en vit jul? Här i Ystad blir den säkert grön i år. Min julhälsning till er kommer genom vår äldsta dotter Jennifer med denna cover. Julkramar från Bosse Lidén.

Ps. Ni vet väl om att det vänder klockan 18.11 idag, den 21 december. Då återvänder ljuset som jag längtat efter. Sakta men säkert. Sekund för sekund. Minut för minut…

Hämnden är ljuv eller pinsam

Ungar kan vara härliga. Både egna och andras. Enligt almanackan hade första advent passerat, men min västkuststad var ännu klädd i höstkostym. Fortfarande hade jag några fridagar innan årets julkort skulle äga mig dag och natt. Redan på andra gården på mitt brevbärardistrikt dök de upp. Tre barn i fyraårsåldern, fulla av upptäckarglädje i höstrusket.
Trion slog följe med mig. Vi bytte några fraser. Vad som sades minns jag inte längre. Antagligen frågade jag om de skrivit sina önskelistor till tomten. Det var två killar och en tjej. Som i många andra lägen var det grabbarna som stod för buset.

Första gången blev jag en aning rädd. Hoppade till helt naturligt när de dök upp bakom entrédörren och skrek ”Bu.” När jag delat ut posten i nästa trappa var jag beredd. Ändå behöll jag min teatraliska sida och låtsades bli rädd när de dök upp med sin reprisreplik ”Bu”. Denna enkla lek fick dem att må bra. Jag måste erkänna att mitt vuxna jag tröttnade efter tolv trappor och ännu mer när de följde med till nästa gård och körde med samma skrämseltaktik, varje gång som jag kom ut från en trappa. Det hjälpte föga att jag frågade om de fick lämna sin gård för sina mammor och pappor. ”Min mormor bor i nästa trappa”, upplyste flickan mig.
V-a-d  i-n-t-r-e-s-s-a-n-t  d-å, tänkte en elak röst i mitt huvud. Som man bäddar får man ligga, svarade en mer smart röst.
Denna dag hade jag inget spännande som väntade efter jobbet, mer än att jag var tvungen att vrålplugga till en tenta i psykologi. Mitt arbetstempo hade sjunkit och därför gick jag nerför trapporna istället för att studsa snabbt. Det var då jag kom på vad jag skulle göra för att få slut på buandet. Mitt knep skulle skapa en lugn och barnfri avslutning på distriktet.
För att inte synas genom glaset i entrédörren vek jag av åt sidan i sista halvtrappan, böjde mig längs räcket, stod en stund bakom ett hörn vid ett element – innan jag slängde upp dörren och vuxet skrek ”Buuuu!!!” med min stirrande blick fäst barnlågt. Så lågt att jag såg de korviga damstrumporna på tanten, men då var det redan försent att vrida tillbaka tiden. Några barn såg jag inte till när jag stammande försökte rädda det som räddas kunde. Tanten överlevde både buandet och julen. Livet gick vidare. Brevbäraren blev med blogg och önskar dig läsare en fin decembermåndag.

Var rädd om dig, vem du nu än är! 🙂